• Rosarin

    Min hysteriska adoptivmamma...

    Jag ar sa himla arg, ledsen och besviken pa min adoptivmamma.
    Hon och jag ar sa valdigt olika och jag vet att jag aldrig skulle umgas med en san manniska som hon.
    Men nu ar det ju som det ar och darfor maste jag helt enkelt umgas med henne.
    Hon har ett enorm kontrollbehov och har haft svart att slappa taget om mig pa alla satt. T ex om jag inte svarar i telefonen nar hon ringer blir hon helt hysterisk och far angest och tror att nagot har hant mig.
    Jag har varit extremt overbeskyddad under hela min uppvaxt, dessutom ar jag ensambarn. Hon ar valdigt blyg och radd for allting oc har inte sa manga vanner. Det har inget eget liv utan lever fullkomligt genom mig, vilket jag verkligen avskyr.
    Hon har manga ganger sagt "inget far ga fel" nar det galler mig vilket jag tycker ar en helt avskyvard sak att saga.
    Sa klart att man inte onskar nagot daligt for sitt barn men ni forstar sakert vad jag menar....
    Hon ar som sagt, i princip radd for allting men det allra varsta ar att hon ar sa extremt flygradd.
    Jag ar nu 31 ar, bor utomlands och har en 2 manaders gammal dotter.
    Just nu ar mamma och pappa och halsar pa och hon har nu sagt att det har var sista gangen hon flyger och att hon aldrig mer kommer att flyga till oss. Hon sa aven att andledningen att hon flog nu var bara for att hon ville traffa min dotter, hennes barnbarn en gang.

    Detta kanns jattekonstigt for mig eftersom jag trodde att hon ville komma och halsa pa oss nagon mer gang.
    Jag hoppas nu bara att det har inte ar ett satt att "hota sig till" sa att vi ska flytta hem till Sverige igen.
    Nar vi flyttade utomlands sa hon "nu ar de slut, nu har jag ingenting att leva for" och hotade med sjalvmord indirekt.
    Iskall som jag var (ni far garna tycka jag var hemsk) stack jag anda.
    Hon har alltid sagt att jag ar elak och hemsk och att hon alltid ar sa snall som offrar sig for alla andra. Ingen har nagonsin forvantat sig det av henne.

    Som ni marker har hon allvarliga problem som gar ut over mig pa olika satt och vis. Detta ar bara lite av allt hon har sagt och gjort.
    Vet inte vad jag ville astadkomma med detta inlagg men behovde nog bara skriva av mig lite....

    Ar bara sa himla ledsen......

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-07-15 18:56:38:
    Ar det ok att "gora slut" med sin mama eller ar det jag som ar en hemsk oempatisk person som tanker sa?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2007-07-25 20:41:48:
    De aker hem i morgon och det ska bli skont med en paus fran varandra.
    Ni som tror att det bara handlar om "vanliga knappa foraldrar" verkar inte forsta inneborden av det jag har beskrivit.
    Forlat om jag uttrycker mig krasst men jag ar ingen tonaring som har allmant "knappa foraldrar", det har har pa riktigt.

  • Svar på tråden Min hysteriska adoptivmamma...
  • Birry

    Åh, känner igen det där "Tokig, tycker du att jag är tokig!!?" Såååå jobbigt. När jag orkat har jag tragglat mig igenom hela förklaringen till att ett visst ord dyker upp för att sen tvinga vidare diskussionen om det egentliga ämnet, men ibland ser jag rött och säger typ "Nej, jag tycker inte om dig när du beter dig såhär" (Viktigt att säga att det är beteendet och inte personen man ogillar, även om nyansen ofta inte når fram just då... ) (Och även om man själv inte vet vad det är man tycker illa om!)

    Du kan ju prova med att du faktiskt bryr dig om henne, annars skulle du ju inte försöka prata om er relation och försöka förbättra den även om de ord du väljer ibland blir fel... Går hon med på det tro?

    Önskar dig så mycket lycka till!!

  • Rosarin

    Birry:

    Tack for din fina omtanke och for att du bryr dig.
    Ska gora ett forsok i morgon men risken finns ju att hon laser sig igen..
    Antar att det ligger lite i den generationen ocksa.
    Nufotiden ar alla uppvaxta med "relations-tv-serier" a la
    Dawsons Creek, Felcity, ensamma hemma m fl. dar i stort sett alla sitter och analyserar ihjal varandra och vander in och ut pa problemen tills man far trasmak i baken...
    Min mamma ar inte uppvaxt med att prata sa mycket kanslor sa jag kan tanka mig att det ar svarare for henne att uttrycka sig.

    Det finns mycket "men det fattar du val" i den generationen. De har inte forstatt att man inte kan rakna med att andra ska forsta vad man menar om man inte talar om det for dem.

    Jag vet inte hur manga ganger jag har sagt att jag inte kan lasa tankar och det kommer alltid som en overraskning for mamma..

    En anna sak som retar mig till vansinne ar nar hon fragar mig en sak och jag sager "jag vet inte".
    Da fortsatter hon att fraga samma sak och sedan lagger hon fram egna teorier i stil med " jag men du kanske tantke sa har eller sa har" m m FAST att jag redan har sagt att svaret ar "jag vet inte".
    Till slut tvingar hon mig nastan att lamna ett svar fast jag inte har nagot bestamt svar att ge...

    Hogst irriterande.

  • Isa 1

    Hej Rosarin.

    Ville bara säga att du inte är ensam. Min mamma passar bra in på den beskrivning du gett på din mamma. Hon är min biologiska mamma och när jag var ganska liten hände det att jag frågade henne om jag var adopterad för jag tyckte inte att vi hade något gemensamt. Jag har inte så mycket kontakt med henne.

    Det är jobbigt att ha det så, det enda som hjälper är att stärka sitt eget självförtroende och att omge sig med bra människor för man har inget stöd hemifrån. Tro inte att din mammas beteende har med att du är adopterad att göra, jag tror att hon hade varit likadan med vilket barn som helst.

    Jag och min man adopterade för två år sedan och det har hittills gått jättebra. För första gången i mitt liv börjar jag känna att jag har en riktig familj.

    Mina bästa lyckoönskingar och hälsningar till dig!

  • Turnit
    Rosarin.....känner igen din mammas sätt att behandla andra. Jag tycker att du ska göra det som känns rätt för dig och din familj. Det är din dotter och man som är din närmsta familj nu. Förstår att det är jobbigt. Men du får helt enkelt vara ego och tänka på dig själv. Att din mamma inte mår bra, kan du inte hjälpa. Hon får själv ta sig i kragen och söka hjälp för det. Stor kram till dig och din familj.
    .?:*¨¨*:?..?:*¨¨*:?..?:*¨¨*:?..?:*¨¨*:?..?:*¨¨*:?..?:*¨¨*:?.
  • Bohm

    Jag känner igen "martyr-beteendet" som jag brukar kalla det. Jag har en biologisk mamma och känner igen en hel del av det ni skriver. Nu är jag själv mamma till två adoptivbarn och har gett mig f-n på att ha en fungerande relation med min mamma för att de ska få ha en mormor.

    När vi gick studiecirkeln inför adoption lyssnade vi på Ingrid Stjerna som bl.a. pratade om hur man lär sina barn vilken relation man har till sina föräldrar. Jag kan se att min mamma alltid beklagat sig över sin mamma, min mormor, och menat att hon var elak mot henne när hon växte upp. Hon har suckat när hon skulle hälsa på mormor och morfar o.s.v. Jag vill ju att mina barn ska ha en bra relation med mig när de blir vuxna så därför har jag lovat mig själv att aldrig låta dem förstå att jag ibland tycker att hon är helknäpp... vi får väl se hur det går. Jag tycker i alla fall att relationen lugnat ner sig sedan jag fick barn (förutom några bråk vad gällde anknytning och annat i början).

    Jag vet att det låter förenklat - din relation, Rosarin, med din mamma är så klar mer komplicerad. Om jag vore som du skulle jag ändå försöka prata med min mamma och vara så ärlig (och kanske elak) som det går, men förklara att nu gäller det faktiskt din dotter - vill hon vara mormor så kräver det ju ett engagemang från hennes sida också. Säg att du vill ha en raltion, men då får den inte bara vara på din mammas villkor - vilket hon verkar kräva nu... förlåt om jag låter Dr Phillig - men jag är ju uppvuxen med Felicity...

    Lycka till i alla fall!!

  • voice
    Fenneka skrev 2007-07-15 19:11:06 följande:
    Jag har också en knepig morsa med psykiska besvär, men hon har mer distans till mig så det är nog inte lika svårt för mig som för dig. Som vuxna måste vi förstå att vi inte kommer att förändra våra föräldrar och de blir aldrig det vi hoppas. Speciellt där det finns psykiska störningar, vilket din mamma har så som du beskriver henne, så kommer problemen enbart öka utan hjälp utifrån, t.ex. terapi. Men enbart hon kan göra den förändringen, det är inget vi som barn kan tvinga på våra föräldrar hur väl vi än vill. Mitt tips är att acceptera läget, bestäm dig för vad du kan acceptera eller inte, förmedla detta till din mamma på ett lugnt och tydligt sätt, och stå sedan för det. Tro aldrig att hot om självmord osv är ditt fel, det är det inte (jag vet). Ta inte på dig hennes problem som dina för du kan inte lösa dem åt henne. Var den vuxna starka kvinna som du är, och koncentrera dig på att vara en god mor till ditt barn.
    Vad bra skrivet!!! Jag har haft/har samma problematik med min mamma, men hon är inte så "klängig" som din verkar. Känner igen hot om självmord och en gång ett försök. Då var jag 12 år och hon sa att det var mitt fel... Redan då förstod jag instinktivt att det enbart handlade om henne, och detta har jag sedan alltid haft som en inre övertygelse. Man kan inte lösa andra vuxna människors problem åt dem sen kan de vara ens mamma eller vad som.

    Stå på dig som Fenneka skrev. Du gör inte henne illa genom att göra det.

    *kramar om*
  • Rosarin

    Hej!

    Tack for allt stod alla konstruktiva forslag.
    Trodde aldrig att sa manga skulle skriva i traden. :)

    Vaknade idag av att mamma stod och knackade hysteriskt pa var dorr kl.14.00. Da hade hon kommit tillbaka fran stranden och tyckte minsann att vi skulle ga upp da. Saken ar att hon nar hon knackar sa knackar hon mer och mer intensivt tills vi oppnar. Hon slutar inte och tanker "de kanske vill vara ifred" eller "jag vantar tills de kommer over till oss istallet".
    Naturligtvis vaknar jag och blir direkt pa daligt humor. :(
    Dottern hade hallit oss vakna nastan hela natten sa det var darfor vi sov sa lange.
    Jo, mamma ar ute och klampar pa "martyr-stigen" lite da och da och det ar sa himla jobbigt.
    Hon har hotat sig till alltfor mycket genom sitt "nu ar det slut, nu finns det inget mer", "jag ska nog hitta pa nagot snart, du ska se att allt blir battre nar jag inte finns mer", osv osv...
    Blev inget tillfalle att prata med mamma ordentligt idag, far se hur det gar i morgon. Ska forsoka halla ut de har dagarna de ar har men det ar fasen inte latt alla ganger. Tur att de aker hem pa onsdag nasta vecka sa vi far lite lugn och ro...

    Jag ar sa glad att det finns fler som forstar men jag onskar ingen, inte ens min varsta fiende, en san stord relation till sin mamma som jag, har for det ar verkligen en plaga.

    Tack igen for allt stod, ni ar helt fantastiska! :)

  • MBert

    Jag vill bara skriva att jag känner SÅ igen mig. Man behöver inte vara adopterad för att känna att man ligger på helt skilda plan.
    Ja, vad ska man göra...

  • Rosarin

    Idag fick jag totalt nog!

    Mamma fick ett utbrott idag. Vi akte och tranade och hon var hemma ensam och passade var dotter.
    Efter 30 minuter ringer hon helt hysterisk med panik i rosten och sager "Kan ni inte komma hem nu horrni, jag blir sa nervos, jag far for mig att hon inte andas ibland?"

    Hur i helvete ska man tackla detta?

    Jag blev fly forbannad och sa att det ar sa himla sallan vi kan ga och trana tillsammans sa vi kommer hem nar vi ar klara!
    Sedan kande vi oss sa klart jattestressade under hela gympasset och traningen blev lite sisadar...

    Hur kan hon gora sa mot oss? Jag hade sett fram emot traningen sa himla mycket och var sa glad att hon kunde sitta barnvakt.

    Fy sa elakt!

  • Rosarin

    Jag har nu allvarliga tankar och planer pa att "gora slut" med min mamma men vet inte riktigt hur man gar till vaga.

    Hur skulle ni ha gjort i min situation?

    Jattetacksam for tips och rad.

    Kram Rosarin

Svar på tråden Min hysteriska adoptivmamma...