man gör sina val...
Ja, eller så kommer en sådan som du som verkar anse att TS har fel och du har rätt...:-/
Jag har både biologiska barn och styvbarn. Visst har det funnits tillfällen när det varit turbulent vad gäller exet eller själva relationen till bonusbarnen eller relationen bonusbarn-biobarn, men jag har aldrig kunna lägga skulden på barnen!! Och som jag uppfattar det är det just TS poäng! Offra inte ungarna!
Jag håller med henne: lämna om bonusbarnen är ett problem för dig. Det hade väl varit skönt om din "styvmor" insett det, kanske? Barnen får inte välja - men det kan den vuxne göra.
Och vadå inte yttra högt? Ligger inte det mer på vilket plan man själv sätter upp regler för vad man får och inte får? Här på FL verkar det ju f ö inte ligga några som helst hinder för det... Kanske skulle dessa personer ta itu med sin egen känsla av otillräcklighet istället för att projicera den på barnen eller föredettingar?
TS: Jag ser inte ditt inlägg som det minsta "präktigt", utan som ett tacksamt inlägg. Däremot får man respektera att det inte alltid kan vara en dans på rosor och att människor hyser känslor de förhoppningsvis önskar att de inte hade, men i grunden har du rätt: man gör sina val; valet att säga "tack för mig" innan karusellen går igång, "tack för mig" när karusellen ÄR igång eller "Kanske måste JAG ändra mina prioriteringar, mitt förhållningssätt och mitt tänkande i den situation jag väljer att stanna i".
gumsan76 skrev 2007-07-18 15:53:59 följande:
Jo, TS. Du har en väldigt ödmjuk inställning till det hela..Tänk om världen var så svartvit som du vill ha den, då hade vi kunnat avveckla hela FL, eller hur? Jag är själv uppväxt med en mindre trevlig kvinna, min pappas fru. (Jag väljer att INTE kalla henne bonusmamma, för hon är sannerligen ingen bonus.) Hon har väl gjort i stort sett alla de kardinalfel man kan göra. När jag träffade min sambo, som har en kille på sju år, så självklart hade jag ett val. Ja eller nej till kärleken. Jag sa JA TACK! Jag hade, trots min egen uppväxt, INGEN SOM HELST ANING hur livet som bonusmamma skulle bli. Problemen uppenbarar sig ju inte omedelbart. I tillägg så ligger de flesta i den här sitsen lite lågt den första tiden, av hänsyn till barnet. Man träffar barnet, och försöker bygga upp en relation. Liksom för de flesta biologiska föräldrar så uppstår det under resans gång situationer där man som vuxen blir frustrerad. Det kan handla om barnet, det kan handla om biomamman eller om ens egen otillräcklighet i mammans ögon. I dessa lägen KANSKE man är så HEMSK att man inom sig tänker "Fy fan för den jä-la ungen" eller "Fy fan för den jä-la mamman". Varför? Jo, för att man är inte mer än människa! Ibland kan det stå en upp i halsen och man vill inget hellre än bara fly från hela skiten, MEN VILKEN FÖRÄLDER HAR ALDRIG KÄNT SÅ??? MEN, som bonus får du inte yttra detta högt, för då kommer sådana som du TS, på era höga hästar, och skriker att vi minsann visste vad vi gav oss in på. SKITSNACK, säger jag!!!
