man gör sina val...

Bra åsikter tycker jag.
Jag har avslutat ett par förhållanden för att
de inte har kunnat acceptera min dotter fullt ut.
Hon ska alltid sättas i andra hand för det mesta enligt dem och har inte behandlats med respekt. De har rent av varit väldigt elaka.
Så då har jag gått vidare. Hon är ju ändå alltid nr 1 för mig.
Nu har jag en sambo, som jag väntar barn med, som behandlar min dotter med respekt och en fast, kärleksfull hand. För honom var det bara en bonus att jag hade barn, sa han till mig när vi träffades.
Och det har jag verkligen fått känna stämmer!

Håller helt klart med dig ts

Hm... den här tråden kan nog bli livad...

Självklart ska inga barn fara illa eller bli illa behandlade av mammas / pappas nya partner. Men jag kan inte låta bli att känna en viss irritation när du rätt så präktigt stoltserar med att du minnsann insåg och förstod vad som krävs av dig etc. när du hade ditt (korta?) förhållande med en man som haft barn.

Om man är mamma & har vårdnaden så förstår jag absolut att man skulle be sin nya partner fara & flyga om det inte fungerar med barnen.

Men dom som träffar en pappa har ibland en väldigt annorlunda situation. Papporna kan ske inte har barnen speciellt ofta hos sig och det kan till en början flyta på riktigt bra eftersom alla försöker & anstränger sig till 100% de få dagar i månaden man ses. Pappan kanske även känner ett viss sug efter att "starta om" och vilja ha barn med sin nya partner. Och så plötsligt kommer det reaktioner... från exet, från barnen, från pappan, från bonusmamman... vardagen har förändrats helt och den glada kuliga styvfamiljen har blivit en helt vanlig familj där mamman ammar, lagar mat & är allmänt slutkörd, pappa skäller på ungarna som inte vill göra läxorna... och den pluttiga semestern man har råd med blir inte alls med den lilla "nya" familjen utan inkluderar även de äldre barnen, som kanske egentligen helst vill vara hos sin mamma...

Jag har både hel och halvsyskon och har dessutom vuxit upp med "ingifta" barn i familjen. Dessutom är jag bonusmamma till 2 barn och har en son med min man, så jag har verkligen upplevt styfamiljsproblematik på nära håll.

"Man gör sina val" tycker jag låter som en helt oförstående "skyll-dig-själv"-smocka till bonusföräldrar som befinner sig i situationer som plötsligt uppstått efter flera års fungerande familjer. Slutligen; alla familjer -även kärnfamiljer - har perioder när det mumlas och gnälls lite extra.

Har läst trådstarten, men inte de andra långa svaren - men, jag inte annat än att hålla med. Är själv uppväxt med styvföräldrar och önskar att de båda hade haft samma ödmjuka självinsikt som du verkar besitta, TS!

Sanna och väldigt välformulerade ord, måste jag säga!

Jo, TS. Du har en väldigt ödmjuk inställning till det hela..

Tänk om världen var så svartvit som du vill ha den, då hade vi kunnat avveckla hela FL, eller hur? Jag är själv uppväxt med en mindre trevlig kvinna, min pappas fru. (Jag väljer att INTE kalla henne bonusmamma, för hon är sannerligen ingen bonus.) Hon har väl gjort i stort sett alla de kardinalfel man kan göra.

När jag träffade min sambo, som har en kille på sju år, så självklart hade jag ett val. Ja eller nej till kärleken. Jag sa JA TACK! Jag hade, trots min egen uppväxt, INGEN SOM HELST ANING hur livet som bonusmamma skulle bli. Problemen uppenbarar sig ju inte omedelbart. I tillägg så ligger de flesta i den här sitsen lite lågt den första tiden, av hänsyn till barnet.

Man träffar barnet, och försöker bygga upp en relation. Liksom för de flesta biologiska föräldrar så uppstår det under resans gång situationer där man som vuxen blir frustrerad. Det kan handla om barnet, det kan handla om biomamman eller om ens egen otillräcklighet i mammans ögon. I dessa lägen KANSKE man är så HEMSK att man inom sig tänker "Fy fan för den jä-la ungen" eller "Fy fan för den jä-la mamman". Varför? Jo, för att man är inte mer än människa! Ibland kan det stå en upp i halsen och man vill inget hellre än bara fly från hela skiten, MEN VILKEN FÖRÄLDER HAR ALDRIG KÄNT SÅ??? MEN, som bonus får du inte yttra detta högt, för då kommer sådana som du TS, på era höga hästar, och skriker att vi minsann visste vad vi gav oss in på. SKITSNACK, säger jag!!!

gumsan76: APPLÅDER!!!! Huvudet på spiken!

Har inte läst svaren men jag håller med dig TS. Jag har en bonusdotter som jag älskar! Hade aldrig blivit seriöst mellan mig och min man om jag inte varit inställd på att få en bonusdotter. Nu skulle jag inte vara utan henne för allt i världen!!

Ja, eller så kommer en sådan som du som verkar anse att TS har fel och du har rätt...:-/

Jag har både biologiska barn och styvbarn. Visst har det funnits tillfällen när det varit turbulent vad gäller exet eller själva relationen till bonusbarnen eller relationen bonusbarn-biobarn, men jag har aldrig kunna lägga skulden på barnen!! Och som jag uppfattar det är det just TS poäng! Offra inte ungarna!

Jag håller med henne: lämna om bonusbarnen är ett problem för dig. Det hade väl varit skönt om din "styvmor" insett det, kanske? Barnen får inte välja - men det kan den vuxne göra.

Och vadå inte yttra högt? Ligger inte det mer på vilket plan man själv sätter upp regler för vad man får och inte får? Här på FL verkar det ju f ö inte ligga några som helst hinder för det... Kanske skulle dessa personer ta itu med sin egen känsla av otillräcklighet istället för att projicera den på barnen eller föredettingar?

TS: Jag ser inte ditt inlägg som det minsta "präktigt", utan som ett tacksamt inlägg. Däremot får man respektera att det inte alltid kan vara en dans på rosor och att människor hyser känslor de förhoppningsvis önskar att de inte hade, men i grunden har du rätt: man gör sina val; valet att säga "tack för mig" innan karusellen går igång, "tack för mig" när karusellen ÄR igång eller "Kanske måste JAG ändra mina prioriteringar, mitt förhållningssätt och mitt tänkande i den situation jag väljer att stanna i".

Om man läser de trådar här på FL där bonusföräldrar (läs bonusmammor) spyr galla över sina bonusbarn så är det i 99% av fallen relationen till biomamman som spökar. Olyckligtvis så går det i vissa fall ut över barnen, och det är självklart ingenting jag förespråkar.

Det jag har så svårt för är ni som på allvar tror och tycker att om det börjar brännas eller kännas jobbigt så ska man bara lämna relationen? Hade jag blivit lyckligare om min pappa lämnat den kvinnan han älskar för vår skull? Den kvinnan han varit lyckligt gift med i snart 20 år? NEJ! Däremot hade jag blivit lyckligare om han under vår uppväxt satt ner foten mot en hel del av hennes beteende. Visst, om man utsätter sitt bonusbarn för medvetna kränkningar, om man har svårt att ens umgås i samma rum som barnet, då ska man nog ta sig en allvarlig funderare på vad man håller på med. Men det som många av oss bonusar här på FL vill ge utlopp för är att det är jäkligt slitsamt att ingå i en bonusfamilj. Det är den verklighet VI lever i med allt vad det innebär av trakasserier från biomamman, svartsjukan på att ens man har barn med en annan, umgängessabotage - YOU NAME IT!!!

Jag pratar jättemycket med min sambo om vår situation, men han kan ju aldrig riktigt förstå min sits fullt ut, därför är det underbart att få vräka ur sig här på FL. För min del innebär inte det att jag hatar min bonuskille, eller att jag skulle vilja byta bort mitt liv. Men som i alla familjer blir det mycket ibland, och då har man behov av att ventilera. Men här på FL får man då stå ut med ganska mycket spott och spe, eftersom det liv man lever är just "självvalt"! Men alla biologiska mammor och pappor som klagar över ditten och datten på den här sidan, har inte dom också valt? Har dom inte valt att bli föräldrar? Vad är det som ger de biologiska föräldrarna större rätt att klaga än oss bonusar? Vi lever ju samma liv, vi brottas med samma problem. Men när allt kommer till kritan så är det just den biologiska biten som vi ALLTID får nerkört i halsen, och det kan man bli förbannat trött på!

Nej, Slurpan, OM den tråden är seriös så försvarar jag självklart inte den. Hade du läst mitt förra inlägg så skrev jag precis det.

Men det du och dina gelikar verkar glömma är att svartsjuka, frustration, och andra negativa känslor som kan dyka upp i vilken relation som helst, de dyker även upp hos oss som är bonusföräldrar. Ni verkar tro att man bara kan lämna en relation hur lättvindligt som helst! Och bara för att man vet att ens partner har barn så säger inte det ett dyft om hur det kommer att bli att ha ett liv tillsammans. Varför har så många svårt att fatta det??? Och varför skulle jag vilja att hans barn försvinner? Var i mina inlägg får du känslan av att det är det jag vill??? Jag älskar min sambo och hans barn, och JA jag har valt ett liv med dem. MEN, har jag också valt att bli kallad det ena och det andra av hans ex? Har jag valt att behöva stå ut med att en annan människa talar illa om mig inför min sambos och hennes barn? Har jag valt det med? Ja, säger du antagligen. Men säg mig då HUR man ska förbereda sig inför ett sådant liv?

Jag förväntar mig inget svar för du är antagligen en sådan människa som inte förstår hur någon stannar kvar hos en missbrukare eller hos någon som misshandlar.

Men det jag vänder mig emot, Slurpan, är just den här beräkningen man ska göra enligt dig. "Är jag beredd att ingå i en relation där det finns barn?" Självklart, är man inte beredd att svara JA på den frågan, bör man inte gå in i relationen. MEN, det går inte, i min mening, att föreställa sig till fullo hur livet i en styvfamilj kommer att se ut. I mitt fall började inte mamman att krångla förrän ca ett halvår in i relationen, och då jag redan var väldigt känslomässigt involverad i min partner så var det inte helt lätt att bara säga "Nej, tack" och lämna förhållandet.

Jag håller med dig i att om man har så stora problem att acceptera sin partners tidigare liv att man inte klarar av att träffa barnen, eller om man är medvetet elak mot dem, DÅ ska man nog fundera på om man ska stanna kvar. MEN, det många av oss "styvisar" vill ventilera här på FL handlar oftast om de vardagliga problemen som, precis som du skriver, kan få en annan dimension eftersom det finns en förälder till som gärna lägger sin näsa i blöt. Allt man gör och säger ses under lupp av en annan kvinna som tror sig ha ALLA svar på hur hennes barn ska uppfostras. Synar man oss styvisars inlägg här så handlar det oftast om detta, fast på ytan kanske det ser ut som man angriper barnet.

Jag håller med och förstår exakt vad du menar Gumsan76. Och hur gör man sedan ifall det som upplevs som problem dyker upp när man kanske fått gemensamma barn, skall man ändå välja att direkt avsluta relationen och därmed få ett varannanveckasliv med sitt eget barn då också?

Och något mer som jag tycker att många inte tänker på...
Hur många trådar finns det inte där BIOMAMMOR har problem av olik slag med sina barn och öser galla över dem? Man kan väl känna samma frustration över beteenden som bonusmamma gissar jag, och det behöver inte betyda att bonusbarnet lider och man måste lämna relationen. Eller att man hatar barnet.Det kanske bara betyder att man är less just då, precis som biomammor kan bli på sina barn, precis som man kan bli på sin partner eller någon annan, och då kan det var en stor lättnad att prata med andra i samma situation...

Jag försvarar inte trådar som den du länkade till, det verkar i min värld inte friskt att resonera så. Men det är ofta lite mer nyanserat än du beskriver i ditt inlägg, inte bara ett val man gör som för alltid skall gälla.

AnnanAnna;

TACK, precis vad jag menar!!!