man gör sina val...

Jo, TS. Du har en väldigt ödmjuk inställning till det hela..

Tänk om världen var så svartvit som du vill ha den, då hade vi kunnat avveckla hela FL, eller hur? Jag är själv uppväxt med en mindre trevlig kvinna, min pappas fru. (Jag väljer att INTE kalla henne bonusmamma, för hon är sannerligen ingen bonus.) Hon har väl gjort i stort sett alla de kardinalfel man kan göra.

När jag träffade min sambo, som har en kille på sju år, så självklart hade jag ett val. Ja eller nej till kärleken. Jag sa JA TACK! Jag hade, trots min egen uppväxt, INGEN SOM HELST ANING hur livet som bonusmamma skulle bli. Problemen uppenbarar sig ju inte omedelbart. I tillägg så ligger de flesta i den här sitsen lite lågt den första tiden, av hänsyn till barnet.

Man träffar barnet, och försöker bygga upp en relation. Liksom för de flesta biologiska föräldrar så uppstår det under resans gång situationer där man som vuxen blir frustrerad. Det kan handla om barnet, det kan handla om biomamman eller om ens egen otillräcklighet i mammans ögon. I dessa lägen KANSKE man är så HEMSK att man inom sig tänker "Fy fan för den jä-la ungen" eller "Fy fan för den jä-la mamman". Varför? Jo, för att man är inte mer än människa! Ibland kan det stå en upp i halsen och man vill inget hellre än bara fly från hela skiten, MEN VILKEN FÖRÄLDER HAR ALDRIG KÄNT SÅ??? MEN, som bonus får du inte yttra detta högt, för då kommer sådana som du TS, på era höga hästar, och skriker att vi minsann visste vad vi gav oss in på. SKITSNACK, säger jag!!!

Om man läser de trådar här på FL där bonusföräldrar (läs bonusmammor) spyr galla över sina bonusbarn så är det i 99% av fallen relationen till biomamman som spökar. Olyckligtvis så går det i vissa fall ut över barnen, och det är självklart ingenting jag förespråkar.

Det jag har så svårt för är ni som på allvar tror och tycker att om det börjar brännas eller kännas jobbigt så ska man bara lämna relationen? Hade jag blivit lyckligare om min pappa lämnat den kvinnan han älskar för vår skull? Den kvinnan han varit lyckligt gift med i snart 20 år? NEJ! Däremot hade jag blivit lyckligare om han under vår uppväxt satt ner foten mot en hel del av hennes beteende. Visst, om man utsätter sitt bonusbarn för medvetna kränkningar, om man har svårt att ens umgås i samma rum som barnet, då ska man nog ta sig en allvarlig funderare på vad man håller på med. Men det som många av oss bonusar här på FL vill ge utlopp för är att det är jäkligt slitsamt att ingå i en bonusfamilj. Det är den verklighet VI lever i med allt vad det innebär av trakasserier från biomamman, svartsjukan på att ens man har barn med en annan, umgängessabotage - YOU NAME IT!!!

Jag pratar jättemycket med min sambo om vår situation, men han kan ju aldrig riktigt förstå min sits fullt ut, därför är det underbart att få vräka ur sig här på FL. För min del innebär inte det att jag hatar min bonuskille, eller att jag skulle vilja byta bort mitt liv. Men som i alla familjer blir det mycket ibland, och då har man behov av att ventilera. Men här på FL får man då stå ut med ganska mycket spott och spe, eftersom det liv man lever är just "självvalt"! Men alla biologiska mammor och pappor som klagar över ditten och datten på den här sidan, har inte dom också valt? Har dom inte valt att bli föräldrar? Vad är det som ger de biologiska föräldrarna större rätt att klaga än oss bonusar? Vi lever ju samma liv, vi brottas med samma problem. Men när allt kommer till kritan så är det just den biologiska biten som vi ALLTID får nerkört i halsen, och det kan man bli förbannat trött på!

Nej, Slurpan, OM den tråden är seriös så försvarar jag självklart inte den. Hade du läst mitt förra inlägg så skrev jag precis det.

Men det du och dina gelikar verkar glömma är att svartsjuka, frustration, och andra negativa känslor som kan dyka upp i vilken relation som helst, de dyker även upp hos oss som är bonusföräldrar. Ni verkar tro att man bara kan lämna en relation hur lättvindligt som helst! Och bara för att man vet att ens partner har barn så säger inte det ett dyft om hur det kommer att bli att ha ett liv tillsammans. Varför har så många svårt att fatta det??? Och varför skulle jag vilja att hans barn försvinner? Var i mina inlägg får du känslan av att det är det jag vill??? Jag älskar min sambo och hans barn, och JA jag har valt ett liv med dem. MEN, har jag också valt att bli kallad det ena och det andra av hans ex? Har jag valt att behöva stå ut med att en annan människa talar illa om mig inför min sambos och hennes barn? Har jag valt det med? Ja, säger du antagligen. Men säg mig då HUR man ska förbereda sig inför ett sådant liv?

Jag förväntar mig inget svar för du är antagligen en sådan människa som inte förstår hur någon stannar kvar hos en missbrukare eller hos någon som misshandlar.

Men det jag vänder mig emot, Slurpan, är just den här beräkningen man ska göra enligt dig. "Är jag beredd att ingå i en relation där det finns barn?" Självklart, är man inte beredd att svara JA på den frågan, bör man inte gå in i relationen. MEN, det går inte, i min mening, att föreställa sig till fullo hur livet i en styvfamilj kommer att se ut. I mitt fall började inte mamman att krångla förrän ca ett halvår in i relationen, och då jag redan var väldigt känslomässigt involverad i min partner så var det inte helt lätt att bara säga "Nej, tack" och lämna förhållandet.

Jag håller med dig i att om man har så stora problem att acceptera sin partners tidigare liv att man inte klarar av att träffa barnen, eller om man är medvetet elak mot dem, DÅ ska man nog fundera på om man ska stanna kvar. MEN, det många av oss "styvisar" vill ventilera här på FL handlar oftast om de vardagliga problemen som, precis som du skriver, kan få en annan dimension eftersom det finns en förälder till som gärna lägger sin näsa i blöt. Allt man gör och säger ses under lupp av en annan kvinna som tror sig ha ALLA svar på hur hennes barn ska uppfostras. Synar man oss styvisars inlägg här så handlar det oftast om detta, fast på ytan kanske det ser ut som man angriper barnet.

AnnanAnna;

TACK, precis vad jag menar!!!