Karriärsmamma?

Å vad jag har längtat efter en sådan här tråd! Jag har försökt starta upp liknande, men med klent resultat...

Jag är en karriärsmänniska och jobbet är mycket viktigt för mig. Sedan jag tog ut min fil. kand. i januari 2004 har jag bytt jobb ett antal gånger för att komma "upåt". Dottern föddes i november 2004, och min åsikt är att barn och karriär går ihop - det måste det ju helt enkelt göra! Jag är absolut inte i någon topposition, och vet inte hur långt jag vill. Fram tils nyligen jobbade jag som rekryteringskonsult och i augusti börjar jag som bemanningsansvarig på ett konkurrerande bolag. Tanken är att jag efter några år som det antingen ska klättra inom bolaget, eller bli personalchef på något annat företat Vi får väl se vad som händer...

Jag diskuterar gärna med dig och andra här!

Jag bor i Blekinge av alla ställen Kommer ursprungligen från Helsingborg, men hamnade här då högskolan har en unik IT-säkerhetsutbildning som sambon ville gå. Vi bor därmed några timmar från våra föräldrar och kan därför inte få hjälp med hämtning på dagis etc. Hittills har det gått bra eftersom sambon pluggar, men när han är klar om ett halvår så blir det lite tuffare... Vi får väl se hur det blir då...

Ina: Ja, det kan kanske vara lättare att kombinera karriär o familj i en småstad - om ens föräldrar också bor där ovh om jobbet är i samma ort.

När jag börjar på mitt nya jobb får jag pendla en hel tiime, vilket jag gjorde till förra jobbet med. Vi försöker dock sälja vårt hus för att flytta till Karlskrona där jobbet ligger. Det är dessutom en "riktig" stad till skillnad från den håla vi bor i nu...

Här har det varit lite dött ett tag!

Det där med härskarteorier är verklgien intressant, om än skrämmande. Jag kan inte erinra mig om att jag personligen stött på det, men jag har istället blivit nedtryckt av en chef som bytte "mobbingobjekt" (och även "bästis") med jämna mellanrum. Undrar om det kan ses som en sorts härskarteknik att klanka ner på sina anställda så att de ska "inse" att chefen är the one and only som är lyckad och duktig. Eller så handlar det helt enkelt bara om en chef med extremt låg självkänsla som måste trampa på andra för att känna sig högre upp...

Lite svammel från mig för att puffa upp tråden

Vad trevligt att så många av er har varit i Skåne. Själv är jag född och uppvuxen i Helsingborg, men har av en slump (?) hamnat i Blekinge...

Ina: Ja, den chefen var riktigt pestig! Någn sådan har jag aldrig tidigare råkat ut för, och hoppas att slippa i framtiden. Tyvärr verkar rekryteringen till chefsposter ibland vara lite märklig. Personer som är väldigt duktiga på sitt arbete (som i detta fall; en duktig rekryteringskonsult) får en chefstjänst trots att de måhända inte alls har några bra ledaregenskaper. Men sådant kan naturligtvis vara svårt att upptäcka förrän det är för sent...

Nu är jag ledig i en vecka till för att nästa måndag börja mitt nya spännande jobb! Det hela inleds med en kick off på Ven fredag-lördag nästa vecka. Tjoho!