Karriärsmamma?

Å vad jag har längtat efter en sådan här tråd! Jag har försökt starta upp liknande, men med klent resultat...

Jag är en karriärsmänniska och jobbet är mycket viktigt för mig. Sedan jag tog ut min fil. kand. i januari 2004 har jag bytt jobb ett antal gånger för att komma "upåt". Dottern föddes i november 2004, och min åsikt är att barn och karriär går ihop - det måste det ju helt enkelt göra! Jag är absolut inte i någon topposition, och vet inte hur långt jag vill. Fram tils nyligen jobbade jag som rekryteringskonsult och i augusti börjar jag som bemanningsansvarig på ett konkurrerande bolag. Tanken är att jag efter några år som det antingen ska klättra inom bolaget, eller bli personalchef på något annat företat Vi får väl se vad som händer...

Jag diskuterar gärna med dig och andra här!

Låter superintressant!
Jag är chef med personalansvar för ca 50 personer. Mitt arbete är väldigt krävande men också spännande, utvecklande och varierande. Jag har stort ansvar i mitt jobb och verksamheten är även förlagd till kvällar o helger vilket innebär att om någon av mina underchefer är sjuka så kan det innebära att jag får rycka in.
Jag har precis fått mitt första barn och väntat länge (jag är 34 år) delvis pga karriären. Jag har alltid haft jobb som är svårkombinerade med familjeliv (min förra chef sa det tom till mig att jag inte förväntades dela mitt engagemang för företaget med familjeliv....:(
Jobbet som jag har nu är som sagt krävande, har jobbat över väldigt mycket sedan jag började där och innan jag gick på mammaledigheten funderade jag mycket över hur detta skulle gå sedan när det ska hämtas på dagis osv. Min man är fantastisk och ingen karriärskille men jag varken vill eller kan lägga hela ansvaret på honom - vi är ju två om detta!
Jag har tom tänkt tanken att shit jag kanske får ta jobb i kassan på Ica nu istället... eller nåt annat jobb man lämnar när man går. Nu när jag varit hemma i 2,5 månad inser jag att en del av stressen jag kände innan jag gick hade o göra med att jag var extra orolig under graviditeten men det är inte hela sanningen.

Jag är väldigt gärna med o diskuterar!

Angelgirl, var bor du? Kanske ska titta in i din profil...

Grattis till bebisen Piggy!

Välkommna! Kul att ni tittar in

Jag har jobbat på samma företag sedan jag blev färdig med min magisterexamen 2001, där har jag haft olika expertroller och tycker verkligen att det är kul. Min ambition har alltid varit att "klättra" och att ge mig in i Management. Mycket därför att min filosofi är att "om man ändå ska spendera en så stor del av sitt liv på jobbet så ska man ha roligt och få betalt för det..."

När jag blev gravid så fick min make ett nytt spännande jobb (förståss) och från att först ha planerat för delad föräldraledighet skulle han inte ta ut någonting alls. De först 7 månaderna var gräsligt jobbiga. Jag tyckte inte han tog tillräckligt ansvar och han förstod inte vad det innebar att vara förälder. Från att ha varit helt jämlika så hade vi nu ramlat ner i samma fälla som "alla andra". Under min mammaledighet ringde också "storchefen" upp mig från London och erbjöd mig ett drömjobb. Jag kunde inte ta det pga att jag var mammaledig och min dotter var då bara 4 månader. Så självklart började jag grubbla över min situation.

När Siri var 9 månader började jag jobba, svärmor hoppade in som Nanny och det var en stor befrielse; förhållandet fungerade bättre, jag mådde mycket bättre och Siri var harmonisk och glad.

Sedan jag började jobba fick jag igen samma erbjudande som jag fått när jag var mammaledig, men också ett andra erbjudande om ett chefsjobb som inte var lika häftigt men som skulle innebära drägliga tider, bra lön och inga resor. Efter mycket grubblande tog jag det mer familjevänliga alternativet. Jag hoppas att jag kan fortsätta klättra lite försiktigt under barnåren och sedan kanske ta ett större steg när de är äldre? Jag skulle gärna ha tre barn eller fler men vet inte om det kanske är en omöjlighet?

Jag har fortfarande lite problem med min make och hans inställning, men det har blivit mycket bättre sedan han tog pappaledighet(jo till slut gjorde han det ändå, men bara de tre sommarmånaderna...) Framför allt är jag orolig hur det kommer att bli när det är dags för dagishämtning, VABning liknande.

Har ni familjen i närheten som kan hlälpa till?

Jag tror att allt går om man bara vill och har lite sinne för planering.

Själv har jag knappast ens en påbörjad karriär ännu. Men jag har ambitioner och det är en början.
Familj + karriär tar jag i "fel" ordning. Jag börjar med barn och tar mig framåt tillsammans med familjen.
Jag tror det är ett bra sätt istället för att först utbilda mig och skaffa mig en position. Jag har fått för mig att det är svårare för den som redan är etablerad på sin marknad att blir småbarnsmamma och samtidigt längta tillbaka till jobbet och hitta en balans.
Nu kan jag ge mitt barn mycket värdefull tid de första åren samtidigt som jag studerar och sedan när jag kommit in på arbetsmarknaden så är barnet äldre och blir själv mindre beroende ju högre på stegen jag klättrar, så jag slipper småbarns/karriärspressen.

Ja, lite hur jag tänkt mig iaf

Jag är intresserad, både som bollplank och som nätverk!

Jag har inte haft någon chefsbefattning tidigare men nu när jag kommer tillbaka från min föräldraledighet med lillan så påbörjar jag min nya tjänst som förhandlings"chef", tre bolag och totalt sju avtalsområden. Får inget personalansvar men jobbar ju ändå tätt med personalfrågor som stöd för avdelningscheferna.
Under ett års tid så kommer jag arbeta med den förra personen som mentor, han kommer finnas tillgänglig för mig ca en dag i veckan.
Ser fram mot detta, mycket måste jag erkänna, men inser samtidigt att det kan bli mycket jobb. Min make bor utomlands och jobbar så när han är hemma är han ju verkligen hemma men det är inte så ofta. Jag har också ett stort behov av att få vara med våra två barn. Vi har nu ingen planerad hjälp, hoppas att det löser sig iallafall, men inser att jag kan bli rätt så ensam om dagishämtning, VAB mm.
Jag känner att min inställning till jobbet är otroligt likt det som Ina beskriver, ska jag ändå vara på jobbet så vill jag få ut så mycket som möjligt av min tid där. Utvecklingsmässigt, lönemässigt och erfarenhetsmässigt ( och roligt!)!

Hoppas vi lyckas hålla tråden igång, är det någon som bor i Stockholmstrakten förresten?

Jag bor i Blekinge av alla ställen Kommer ursprungligen från Helsingborg, men hamnade här då högskolan har en unik IT-säkerhetsutbildning som sambon ville gå. Vi bor därmed några timmar från våra föräldrar och kan därför inte få hjälp med hämtning på dagis etc. Hittills har det gått bra eftersom sambon pluggar, men när han är klar om ett halvår så blir det lite tuffare... Vi får väl se hur det blir då...

Humman,
jag bor i Nacka och jobbar i 'stan'

Tonx,
helt ärligt tror jag att ditt resonemang är det smartaste rent teoretiskt, men jag är inte riktigt säker på att det fungerar i praktiken; i teorin vore förmodligen det bästa att skaffa barn runt 20, alla så snabbt som möjligt, när de sedan är runt 5 så kör man igång sin karriär...

Problemet som de flesta upplever är att man kanske inte har hittat en partner redan då. Sedan utvecklas man så mycket mellan 20 och 30 att risken är stor att man växer ifrån den partner man träffade vid 20. Särskilt om en ska påbörja sin karriär/plugg och den andra sitter hemma med barn.

Ett annat problem är att om man fortsätter med studier direkt efter gymnasiet så går det av bara farten (plugg/studentlägenhet osv), det kan vara ett stort trappsteg att komma igång efter att
ha etablerat ett annat liv?

Lycka till i vilket fall!

Angel,
jag tror att det kan vara lättare att kombinera karriär och familj om man bor i en småstad, man har färre pendlingstimmar och kan ofta gå mellan dagis och hemmet. Min mamma bor också i Stockholm, men det är en resväg på 45 minuter mellan oss, så det är inte direkt så att barnen kommer kunna gå hem till henne efter skolan...

Ina: Ja, det kan kanske vara lättare att kombinera karriär o familj i en småstad - om ens föräldrar också bor där ovh om jobbet är i samma ort.

När jag börjar på mitt nya jobb får jag pendla en hel tiime, vilket jag gjorde till förra jobbet med. Vi försöker dock sälja vårt hus för att flytta till Karlskrona där jobbet ligger. Det är dessutom en "riktig" stad till skillnad från den håla vi bor i nu...

Jag tror att det går att vara ambitiös och ha familj, men att man får stå tillbaka något under småbarnsåren. Det går helt enkelt inte att göra superkarriär som VD för ett stort företag t.ex med småbarn, om man faktiskt bryr sig om att umgås med dem. Däremot kan man nog klättra några pinnhål utan problem och uppnå några mål på vägen.

när barnen är äldre kan man satsa stenhårt igen om det är det man vill. då finns det säkert gott om tid.

själv har jag ambitionen att gå ner i arbetstid till 70% och låta firman jag har vid sidan om i princip vila några år. Men att samtidigt göra klar examen i maklig takt under tiden, så känns det som jag går lite framåt ändå.

Skulle vara intressant att höra hur papporna resonerar... "Stå tillbaka under småbarnsåren" är nog inget de överväger så be dem ställa upp!! Självklar vill man själv vara med sina barn men vi är ju två!