Tanken att ta det från hans sida tycker jag verkar bra, kanske känner sig din dotter mindre "påhoppad" och kanske öppnar hon sig lättare då. Spontant tänkt så borde det vara bra att be honom förklara sig, risken är dock att han ger dig svart på vitt hur han tänker och är obeveklig och då hamnar du i att måsta överbevisa honom för att få rätt, tror du inte? Men å andra sidan är det nog bättre att prata än att inte göra det.
Om han blivit sämre på sistone och sitter och pillar vid datorn, ser på tv, kanske det är en utväg för dig att umgås mer intensivt med din dotter och ditt barnbarn? Promenader, aktiviteter utanför huset då inte han är med är nog ett fint tillfälle att lyssna och prata. Jag menar inte att ni inte ska umgås allesammans, men det vore ju bra om du kan vara på tu man hand med dottern också.
När jag tänker efter tror jag inte det kan bli fel att fråga honom om hans teorier och sedan säga hur du tänker. Jag vet ju inte alls om han tar det till sig, men det kanske är bra att utifrån ett litet barns synvinkel prata om hur du tänker. Alltså, "en ett-åring kan inte förstå det här och det här om du gör sådär - den behöver att man gör si och så".