Finns det någon som kan berätta för mig hur det har varit under uppväxten med en förälder som haft Asperger?
Jag har ett litet barnbarn vars far troligen har det och det oroar mig. Jag ser hur hårdhänt och irriterad han är när inte barnet gör som han säger.Hur han kastar med barnet, håller det uppochned osv.
Jag hade en låtsas pappa som har det. Tyvärr aldrig fått en diagnos pga att förr fanns de ju inte... Men hans son har fått det han med så man ser ju likheterna... Kan säga att det var väldigt jobbigt att växa upp med det. Varade ifrån jag var 7-12... Kan ge exempel på hur han var.
Jag skulle ha en tallrik med nådde inte upp till skåpet. Han stog och plockade in disk i skåpet och jag frågade om han kunde ta ner en tallrik åt mig. Han fräste att jag skulle ta en stol och göra de själv. En sån simpel sak när han ändå stog där...
En annan gång hade jag råkat ställt min tandborste "på hans plats". Han hade haft den där sen han var ett barn och därför tyckte han att han hade rätt att slänga min tandborste under sängen! Jag blev fruktansvärt arg eftersom det inte är så fräsht under en säng precis. Det slutade med att vi bråkade och han slog till mig. Första och sista gången han gjorde det.
Ja det var några exempel... Du får gärna fråga något om du vill veta :)
// En som varit med om det...
Tack för svaret! Den här killen har heller ingen diagnos, vad jag vet. Men man kan nog med största sannolikhet tro att så är fallet.
Vad gjorde din mamma när han uppträdde så här mot dig?
Hon mådde själv väldigt psykiskt dåligt under dessa år dom var tillsammans. Så jag och min syster fick klara oss mycke på egen hand. Mest psykiskt då vill säga. Men hon ville skiljas så fort han slog mig. Där gick hennes gräns... Men Han kom och bönade och bad på sina bara knän om förlåtelse och blåögd som jag var förlät jag honom... (var endast 11 år då) Men deras förhållande rasade ändå efter det och det tog ju slut efter ett år. Jag hade de ändå lättast eftersom jag inte tillät mig att bli behandlad så som han behandlade mig och min syster. Jag sa ifrån och vägrade vissa saker. Medans min syster alltid gjorde som han sa för att slippa allt bråk. Vi var två barn som fick göra "vuxen saker" väldigt ofta... Klippa gräsmattan, plocka upp äpplen från 13 äppelträd, rensa rabatterna, städa, hämta saker åt honom mm... Listan kan göras lång... Visst kan barn hjälpa till hemma, men inte ersätta en vuxens roll..
Hur är din svärson/son? Vad händer när han blir aggresiv? Tycker du att han uitger någon fara för barnet? Vad tycker din dotter/svärdotter?
Min svärson har haft ett förhållande med min dotter i ca 5 år.De är sambo och har en liten son som ej fyllt 1 år ännu. Jag bor långt ifrån dem så jag lärde aldrig känna honom ordentligt innan de fick barn. Vi träffades bara sporadiskt och då tyckte jag väl bara att han var allmänt oartig och så, men inget allvarligt. Min dotter verkade vara så kär i honom och då är väl allt gott och väl. Tänkte jag.
Nu har vi träffats mer och jag ser sidor hos honom som jag oroas av.Rent allmänt är han osocial, går undan när det kommer folk, sätter sig vid TV:n eller datorn.När maten är klar rusar han före alla andra till bordet, roffar åt sig mat innan alla ens har hunnit sätta sig till bords.En gång slet han t.o.m skeden ur handen på mig för att hinna först till de största bitarna. Det är svårt att förklara, men det är inte bara ett dåligt bordsskick. Det ser helt sjukt ut.Min dotter sa att hon tagit upp detta med honom, men han är helt oförstående, säger bara " Ja, men jag var ju hungrig!"
Ibland kan han delta i ett samtal eller i en diskussion om det är något som intresserar honom, t.ex hans arbete. Då pratar han om detta i timtal om ingen hejdar honom.
Nu när de har fått barn är han helt besatt av scheman och tider.Han har gjort ett schema som han satt upp på väggen om barnets tider när det ska äta och sova. Det ska följas slaviskt så att barnet sedan inte kommer ur rytm för det ska sova hela natten.Han själv kan inte fungera om han inte lägger sig kl 23 varje natt och sover 8 timmar.Sist jag var där väckte han babyn trots att han var sjuk och febrig bara för att det var ett visst klockslag.Han tål inte heller att pojken slänger saker i golvet, som barn gör. Han blev arg och irriterad. Likaså blir han arg när pojken trilskas med att ta på kläder. Han slet och drog
i pojkens armar och var alldeles svettig av frustration.
Han vet inte hur han ska leka eller kommunicera med pojken. Utstöter bara en massa konstiga ljud eller håller honom uppochned i fötterna, kastar honom fram och tillbaka.Det började han med redan när pojken bara var 2-3 månader gammal.
Jag har sagt ifrån ibland på ett snällt sätt, snälla gör inte så där t.ex. När jag eller någon frågar ex "varför tycker du så?", ja, då blir han alldeles ställd, hans tics blir 10 gånger värre och han får inte fram ett ljud.
Om någon säger ifrån till honom vill han inte umgås med den personen längre. De har knappt några vänner kvar.
Alla har vi väl våra sidor. Vi kan vara osociala, ha dåligt bordsskick osv.Men det här sammataget tyder väl på att det inte alls står rätt till.
Min dotter säger inget, slår bara ned blicken när han sätter igång.Jag tror inte ens att hon har reflektrat över att han kan ha något funktionshinder. Eller så gör hon det, men säger inget. Hon är intelligent, utåtriktad och glad.Men jag tror att hon är rädd för något. Jag vet ju inte vad som händer hemma hos dem om hon säger ifrån.
Jag vet inte vad jag ska göra.Jag måste ju prata med henne om det här, men samtidigt är jag rädd att hon säger det till sambon och resultatet blir väl då att man knappt får träffa henne och pojken igen. Då kan jag ju aldrig bli ett stöd för henne.
Min fråga här är hur andra haft det som vuxit upp under sådana eller liknande förhålallanden. Hur var det och hur kan man förhindra eller lindra för den här lillen?
pushar
Jag får väl försöka ta upp det med dottern, be henne att det stannar mellan oss i första skedet.Jag kan inte förutsäga vad han kommer att ta sig till. Jag märker att hans egen mamma inte säger till honom, medan hon mot hans bror minsann kan säga ifrån på skarpen om det är något som hon inte gillar.Hon vänder sig istället till min dotter om hon är frågande över något.När hennes son kommer in i rummet tystnar hon.
Hon måste ju veta något, hon måste vara fullständigt blind annars, men den här familjen verkar sopa alla "obehagligheter" under mattan. De finns liksom inte.
Jag vet att han t.ex var mobbad under hela sin skoltid, det har dottern berättat. Det är ju för hemskt egentligen! Jag tycker givetvis synd om honom om det är på det här sättet, men han kan ju inte få fortsätta så här. Om min dotter trots allt vill fortsätta sitt liv med honom måste de ju erkänna detta problem och ta tag i det.För den lilles skull om inte annat!! Gud, vad jag mår skit!
Jag tycker helt klart på hur du beskriver det att de låter som autism/asperber... Vanliga symtom är:
*Svårt med det sociala, hur man beter sig, hur man tar kontakt, kroppsspråket, blyg och tillbakadragen, fårstå sig på andra människor, sätta sig in i andra människors känslor mm...
*Svårt med förändring, vill hela tiden ha koll på saker och ting, gillar att gå efter schema, bryts det dagliga mönstret blir allt fel.
*Egoistiska, sätter sig själv i första hand, har alltid rätt mm
Och som hans mamma behandlar honom är helt fel. För hon verkar ju verkligen veta att allt inte står rätt till om hon gör skillnad på "barnen". Han har säkert fått som van vela när han var liten bara för att slippa massa bråk. Och det är klart de blir en total chock för honom om någon säger ifrån om han inte blivit uppfostrad sån. Jag tycker du ska prata med dottern om hur hon har det. För det kan ju inte vara helt lätt att vara henne heller. Så hon kanske bara blir lättad av att ha nån att disskutera saken med. Och sen kanske även råda dom att ta kontakt med en psykolog eller familjerådgiviningen för att få mer stöd och hjälp. Han lär ju "lära" sig allt från början. Hur man beter sig i ett samhälle... Och det är ju inte lika lätt som när man är ett barn. LSS är det som har hand om just autism och asperger så dom kan man säkert kontakta med för mer information och hjälp. Det finns ju mycke hjälp att få. Det är ju synd om honom med eftersom han inte verkar klara av vardagen som alla andra. Han blir ju ständigt missuppfattad och det är ju inte så konstigt. För folk vet ju ingenting eftersom han inte har nån diagnos.
Hoppas att det löser sig för dig och din dotter.
I förrgår stannade vi till hos dottern med familj på väg hem från en semesterresa.Vi stannade två timmar, sedan orkade vi inte mer, jag och min man. Det var underbart att träffa dottern och det lilla barnbarnet, men det är hemskt att se hur pappan behandlar pojken.Jag talar inte om regelrätt fysisk misshandel, det är mer av "UPPFOSTRAN." Pojken som är 9 månader ska sitta ordentligt i stolen när han äter, han vänds hårdhänt tillbaka om han vänder huvudet åt ett annat håll, han tränas hela tiden att gå, han får slag på fingrarna om han tar i saker som han inte får etc, etc.Rutinerna har blivit ännu mer strikta. Det är helt sjukt.
Jag grät i bilen hem men bestämde mig då för att ta upp detta med dottern vid tillfälle. Tillfället kom igår per telefon när hon sa att jag hade verkat så stressad under besöket. Jag tog då upp de här sakerna, frågade om hon hade tänkt på att killen kanske har någon form av funktionshinder, att hon kan prata med mig eller någon annan som hon har förtroende för om detta.Det blev rena katastrofen.Hon grät och skrek, var arg och ledsen. Hon förstår inget av vad jag säger, kontrar bara med att han är världens bästa pappa, att jag är helt sjuk som kan påstå de här sakerna.Hur jag än försökte trösta eller stötta så fick jag bara mothugg.Alla exempel jag tog upp viftade hon bort.
Till saken hör att det inte bara är jag och min man som ser detta.Min andra dotter är också väldigt oroad och ledsen över det här, Hon brukar försöka prata med sin syster, men det blir likadant då. De blir osams och nu har de börjat glida ifrån varandra.Andra ser det också, men säger inget. De bara slutar umgås med dem.
Ja, det är inga lätta saker detta.Jag får väl avvakta och se.Kanske har hon fått något att fundera över.Kanske ett öga har öppnats åtminstone.