Någon som har haft förälder med Asperger?

Usch, vad jobbigt det låter. Känner verkligen med dig och de andra inblandade. Ingen mår bra av detta. Vad jag tänker, är att pappans beteende dels kan bero på att han har ett funktionshinder typ Asperger, men det kan ju även vara de orsaker som gör att människor utan funktionshinder misshandlar. Jag vet inte om det ger något till tråden, men...

Kan du träffa din dotter utan att hennes sambo är med? Om han är pappaledig, kanske hon har tid för en långlunch?

Aha, förstår dilemmat. Kan du kommunicera med din dotter per mail? Om det är svårt att ta per telefon, tänker jag att det skrivna ordet funkar. Det bästa kanske är att tala med din dotter först, att ni har en plattform angående det här - innan du försöker tala med hennes sambo, Men det är kanske så din plan är?

Jag lider verkligen med dig, på ett sätt man kan som utomstående... Hur skulle det gå om du överöste henne med värme och så att säga höll henne om ryggen ett tag? Jag menar inte att du inte gör det nu, men jag tänker på nya strategier. Att ta paus från att försöka "komma fram" till henne, kanske är positivt? Så ni hittar till mor-dotter-relationen som den såg ut innan hennes relation med mannen växte som den gjort?

Okej. Jag tror du är på rätt väg och förstår att det är jobbigt att det tar tid att komma framåt. Antar att du redan läst på en massa om Asperger? Givetvis är alla individer, men kanske finns något särskilt att tänka på generellt? Tänkt så redan?

Oh...förstår att det är tungt. Att inte någonstans få förståelse där du behöver få den. Gehör. Din dotter, hennes barn. Jag försöker tänka om jag har mer att säga, men det verkar som att du har provat det mesta som jag kan tänka ut. Omtankar till dig!

Jag tror inte det nämnts tidigare i tråden, men jag sitter här och tänker på dysfunktionella relationer, maktförhållanden och psykisk misshandel. Alltså, vad ser du om du inte fokuserar på att mannen förmodligen har Asperger - även om det är en viktig aspekt så klart - och fortsätter se hur din dotter agerar och reagerar? Du kanske hittar några fler ledtrådar till situationen då? Kanske blir det ett till "raster"? Kan din dotter ha drabbats av en depression vid förlossningen, så att hon haft nedsatt ork och förmåga och på något vis tappat bort sig själv...?

Du har säkert redan tänkt på detta, men det var något som jag har funderat på när jag läst och skrivit i tråden tidigare och jag tänkte nämna det nu.

Jag tänker att alla relationer handlar om makt. En har mer makt än den andra, även om vi kämpar för att t ex leva jämställt. En vuxen har makt över ett barn och då väljer den vuxne hur den ska hantera det. Så är det även mellan vuxna. Kan det vara så att maktbalansen i din dotters och hennes mans relation kan vara förskjuten så att han har den i sin hand, så att säga? Och att deras mönster i relationen gör att hon förändras och vänder sig ifrån dig?

Termen psykisk misshandel beskrivs rätt bra här (skrivet av privatperson): www.karinlinden.se/misshandel.html Jag vet inte alls om det handlar om sådan i det här fallet, men det är värt att läsa lite i alla fall.

Min tanke är alltså att du kan försöka få mer information om hur det ligger till. Visst, det blir spekulation, men ändå något. Jag tänkte också på att det för mig är talande att hon inte tar hand om sin relation med dig på ett sånt som hon gjorde förr. Förr skulle hon kanske ha svarat på mailet (utan att behöva visa det för sin man) och sagt tack för att du bryr dig, men jag kan själv? Nu går hon i försvarsställning istället.

De verkar uppsnärjda i varann. Så funkar det inte mellan min och min sambo. Klart jag pratar med honom om jobbiga saker och det kan gälla min mamma ibland, men jag tar det mesta direkt med henne. Både positiva och negativa saker. Vi har alltså en egen relation. Jag måste inte kolla allt med min sambo, jag visar inte alla mail för honom.

Jag är glad att kunna hjälpa till att bolla. Jag tänker mig att en eventuellt Asperger-diagnos kan förklara hans beteende en del. Kanske skulle den även hjälpa till att nå honom lättare (det finns ju sätt som är extra bra när någon har Asperger/autism-liknande problematik). Men det finns mer i bilden, med all säkerhet. Sköt om dig!

Beroendeförhållande, det är ett träffande ord på hur jag tänker när jag läser denna tråd. Det verkar som att hon inte släpper in någon av er och det kan ju mycket väl vara ett resultat av att hon hamnat i underläge och att mannen dominerar. Vem kan du prata med utanför familjen? Finns det expertishjälp att få? Jag kan tänka mig att kvinnojourer har telefonnummer man kan ringa bara för att prata. Där tror jag det finns bra folk som kan detta med beroenden. Inte för att det inte finns härinne, men det kan vara skönt att prata med någon.

Vad bra att fastern kom på besök! Och att din dotter ville prata över webkamera, det är en bra sak det också. Ja...jag ville mest bara komma in och heja på.

Jag tror det är percis så som du beskriver det, som fru Aspie menar, TS - men självklart får hon svara på det själv. Men jag fick den bilden när hon skrev stalkers.

Jag är glad för din/er skull, att det blivit en förändring i situationen. Det rör på sig!

TS: Jag är väldigt glad för din skull och känner att jag blir rörd. Nu attans! Styrka till dig och alla andra som behöver det för att situationen ska bli bättre.

Tanken att ta det från hans sida tycker jag verkar bra, kanske känner sig din dotter mindre "påhoppad" och kanske öppnar hon sig lättare då. Spontant tänkt så borde det vara bra att be honom förklara sig, risken är dock att han ger dig svart på vitt hur han tänker och är obeveklig och då hamnar du i att måsta överbevisa honom för att få rätt, tror du inte? Men å andra sidan är det nog bättre att prata än att inte göra det.

Om han blivit sämre på sistone och sitter och pillar vid datorn, ser på tv, kanske det är en utväg för dig att umgås mer intensivt med din dotter och ditt barnbarn? Promenader, aktiviteter utanför huset då inte han är med är nog ett fint tillfälle att lyssna och prata. Jag menar inte att ni inte ska umgås allesammans, men det vore ju bra om du kan vara på tu man hand med dottern också.

När jag tänker efter tror jag inte det kan bli fel att fråga honom om hans teorier och sedan säga hur du tänker. Jag vet ju inte alls om han tar det till sig, men det kanske är bra att utifrån ett litet barns synvinkel prata om hur du tänker. Alltså, "en ett-åring kan inte förstå det här och det här om du gör sådär - den behöver att man gör si och så".

En tanke går ut till dig, TS. Jag antar att du är på väg dit just nu, eller så är du där. Du gör en bra sak!

TS: Vad glad jag är för din skull. Du är faktiskt där nu.