Någon som har haft förälder med Asperger?

Jag har inte så mycket erfarenhet utan har bara haft lite lös kontakt med en person med aspbergers på en större arbetsplats.

Nog för att h*n hade svårt med det sociala spelet pga att h*n inte kunde läsa av folk som man brukar kunna, men h*n klarade iallafall av att ha ett socialt liv, visa hänsyn till andra och se andras behov under arbetstid.
Vet inte hur h*n var hemma iofs, men så många vänner fanns det väl inte.

Poängen är dock att även om man har ett funktionshinder så KAN man i viss mån lära sig ta hänsyn till situationer som är utanför ens egen kontroll.
Något som är extra viktigt när det handlar om barns välmående.
Nog för att barn mår bra av fasta rutiner men att kräva så mycket av ett så litet barn är inte någon speciellt bra idé...

Hoppas din dotter har fått upp ögonen lite och kan börja uppmuntra sin sambo att få hjälp med sitt kontrollbehov. Bara att prata med någon en gång i veckan skulle kunna vara en bra hjälp och det är inte heller någon dum idé att blanda in sociala eftersom det är barnet som riskerar att fara illa av en uppväxt med så rigida regler att det hindrar nyfikenheten och leklustan som är så viktig för barns inlärning.

Försök hålla dig lugn och saklig när du pratar med henne och svärsonen. Det underlättar även för honom om han nu har ett funktionshinder som gör att han har svårt att förstå och tänka sig in i andras känslor.

En stor eloge för att du tar tag i saken och tänker åka dit för att hjälpa dem och barnbarnet till en bättre tillvaro.

Så trist...
Men fortsätt hålla kontakten med din dotter. Skriv brev eller mail för att höra hur de har det. Fråga hur det går, hur barnet och pappan funkar tillsammans när de är hemma osv osv.

Visa henne att du finns där och bryr dig om deras välmående.

Kanske är hon mest chockad nu och han går väl också i försvarsställning om han känner sig hotad i sin kontroll över familjesituationen.
Något som hon lätt kan haka på med tanke på barnet, att hon inte vill erkänna något misslyckande osv. Det går lätt att rationalisera situationer så de verkar "normala och bra", men tids nog faller även det försvaret...
Det enda du verkar kunna göra tills dess är att visa att du fortfarande finns där och bryr dig om dem. Även svärsonen då han ju inte gör som han gör av ren elakhet utan för att han inte vet något annat/bättre sätt att hantera det på...

Jag håller också tummarna för att hans hemmavaro inte bara går ut på att få barnet att fungera i hans vardag utan även på att han ska lära känna barnet och dess behov mer.
Kanske har de ändå pratat om saken och vill få en möjlighet att lösa problemet på egen hand? *hoppas hoppas hoppas*

Fortsätt skriva till henne.

Det är fortfarande upp till henne om hon vill svara, men om du fortsätter höra av dig via brev eller mail så vet hon iallafall att du fortfarande finns där.

Du kan ju även tipsa om olika böcker/artiklar mm som du själv har läst och fått insikt genom så förstår hon kanske att du inte bara tagit dina åsikter ur luften utan har tänkt igenom dem innan du tagit upp det med henne.

Tids nog kommer hon att reagera och ge dig svar och jag tror att hon på någon nivå (bortanför stoltheten) förstår att du bryr dig, är orolig och bara vill deras bästa.
Att du tog upp konkreta exempel (som att barnet skulle upp ur sängen en viss tid trots sjukdom) är jättebra för då får hon också en chans att se hur deras "bra teorier" ser ut från ett annat perspektiv.

Du behöver ju inte mailbomba henne, men att höra av sig någon gång i veckan, bara en hälsning i stil med "Tänker på er och hoppas att ni alla mår bra. Kramar till *barnbarnet*." kan räcka långt i att påminna henne om att du vill finnas där som mamma och mormor och inte bara är ute efter att kritisera dem.

Hur svårt det än är så försök att lita på att hon har tagit åt sig det du har sagt.

Om din äldsta dotter har hamnat i ett "beroendeförhållande" där han sätter reglerna så kommer det att krävas mycket innan hon bryter sig loss.

Att han står och lyssnar på telefonsamtalen är oroande i sig, och om ni ber att få prata med henne ensam så kan han snabbt vända det till att ni försöker manipulera henne till att göra vad Ni vill och inte vad DE vill för de har ju bestämt tillsammans hur det ska vara ... osv osv...

Problemet är inte Aspbergers isåfall. Eller iallafall inte bara, även om det ligger till grund för situationen.
Snarare är problemet att han måste dominera för att det ska vara lugnt hemma. Det är tyvärr alltför lätt för en blivande mamma att "köpa sig lugn" genom att ge med sig och har hon en gång börjat ge med sig blir det svårt att börja ändra på sig igen.

Fortsätt finnas där för henne.
Då vet hon iallafall att ni trots hennes tillbakadragna sätt och protester ändå finns där ifall hon någon gång skulle vilja ta sig ur förhållandet eller få stöd för att förändra maktbalansen i hemmet.

Du kan alltid ta kontakt med kvinnojouren.

De har massor av erfarenhet och kan ge konkreta råd om hur du bäst ställer upp för och hjälper din dotter. De kan även berätta exempel på hur andra liknande situationer spelat ut när olika myndigheter mm blivit inblandade.

Ett rejält problem är ju att din dotter troligtvis kommer att förneka att det finns några problem och då är det enda du har att komma med "hörsägen". Men det går att nå fram till henne, och det går att förändra situationen. Tro aldrig något annat..

TS, jag önskar att fler kvinnor i svåra förhållanden hade mammor som du, som verkligen bryr sig och som dessutom anstränger sig för att ta tag i saken och få till en förändring.
Det finns massor av stöd och hjälp att få, och att du tar första steget kommer även att ge din dotter mod och kraft. Kanske inte med en gång då hon vid dethär laget har förhandlat ner sig till en svag position, men tids nog, och med ditt och andras mod och stöd kommer det att gå bra för både henne och barnbarnet.

Det är lätt att förtränga händelser för att köpa husfrid om man blivit nerbruten under en längre tid.

Hon känner sig uppenbarligen hotad av honom då hon går med på att (mot bättre vetande) leva helt efter hans regler och inte ens verkar ifrågasätta det han säger.

Om han har aspbergers eller inte spelar i dethär läget knappast någon roll. Problemet är snarare att din dotter är så dominerad att hon inte kan tillåta sig att tänka på något annat sätt än det han har dikterat för henne...

Frågan är vad han gör då reglerna inte följs till punkt och pricka. Uppenbarligen något som skrämmer din dotter så pass att hon inte vill riskera att det ska hända.
Får kalla kårar av blotta tanken.

Har du pratat med kvinnojouren än?

De har ju en del erfarenhet av olika lösningar och kanske kan ge lite råd om vad som skulle kunna fungera i din dotters situation.

Jag är själv lite anti mot att gå till doktorn, fast hade jag "så ont" skulle jag nog ändå göra det.
Huvudsaken är väl att hon tar itu med det, och att hon inte är helt emot läkare beroende på vad problemet är. En urinvägsinfektion kan ju ordnas på egen hand OM man tar itu med det i ett tidigt läge.

Tur att fastern kom dit och kan stötta din dotter.
Hon verkar ju kunna störa ordningen utan att det blir jobbigt för dottern och barnet så förhoppningsvis är dethär början på en positiv förändring.
Kanske kan hon ge din dotter lite ny styrka så att barnet får lite mer utrymme och reglerna får stå tillbaka lite för det barnet verkar vara i behov av. De utvecklas ju aldrig helt efter de förutbestämda kurvorna trots allt. Plus ge henne en lite annan vinkling på barnets utveckling istället för bara "såhär är det enligt teori X".

Att dottern pratar som en professor är något som händer de flesta då de börjar plugga ett visst ämne, eller om de utvecklar ett visst intresse. Själv började jag prata väldigt konstigt jämfört med min familj då jag gått i högskolan i ett par år då jag lärde mig fackuttryck och använde ett helt annat sorts språk beroende på de böcker jag läste och det språk jag hade omkring mig - men jag var ju inte direkt hjärntvättad för det...
Kanske har hon tagit efter makens sätt att prata för att lättare göra sig förstådd till honom och få sina motargument att bli tagna på mer allvar än om hon sade det på ett mer lättsamt och "mindre påläst" sätt?

Allra bäst är det iallafall att hon tar kontakt med dig självmant. Det blir jag faktiskt gladast av att läsa, för oavsett allt annat behöver hon känna att hon har stöd från dig och andra som bara vill hennes bästa.

Att hennes man är dominant och har satt reglerna under en längre tid spelar säkert också in. Speciellt om hon har vant sig vid att vara lite på sin vakt och att hon varit noga med att följa reglerna för att inte provocera.

Det kan vara svårt för henne att slappna av och "bli sig själv" om hon har gått in för det livet så pass mycket som det brukar krävas i ett beroendeförhållande...
För det ser jag det fortfarande som, även om hon fortfarande har lite plats att göra sig hörd. Beroendeförhållanden kan brytas, och de kan även hitta en bättre balans förutsatt att båda parter är villiga att jobba för det.

Stötta och uppmuntra är fortfarande ledorden som lyser starkast.
Om du kan bygga upp ett bra förtroende med din dotter medan fastern är på besök så kan det hålla i sig även efter att hon har åkt igen. Om det nu är så att han skärper sig lite extra medan hon är där.
(Vilket är ett argument i sig om det nu skulle vara så. Kan han ändra sig när någon annan ser på så kan han ju ändra sig när det bara är dem, om han bara skulle vilja.)

TS, de gånger din dotter "läcker" så uppmuntra henne till att tänka självständigt.

Påminn henne om att hon är smart, kunnig och har en bra moralisk grund att bygga upp sina åsikter på. Bekräfta att det ÄR okej att konstant utvärdera de val man har gjort i livet och att man inte behöver hålla fast vid något man valt utan när som helst är fri att släppa det då livet förändras.
Det viktiga är inte det man valt tidigare i livet utan vad man väljer för framtiden och att man känner i själ och hjärta att det är rätt val.

Att ändra sig är inte en svaghet utan snarare en styrka då det innebär att man lär sig av det man upplever och är öppen nog att omvärdera sitt liv, sina beslut och sina livsval.
Kort sagt - att omvärdera och änra sig är det som visar att man är vuxen, ansvarstagande och villig att fortsätta lära sig nya saker.

Istället för att komma med tolkningar.
Fråga henne hur hon känner, vad hon tänker, vad hon skulle råda någon annan i sin situation. Uppmuntra henne att tänka självständigt.

Bra att din dotter börjar tänka till och bli mer självständig.
Det är en svår väg att gå och att hon har andra människor omkring sig hjälper garanterat.

Så länge hon är ensam med barnet och honom måste hon ju lägga mer fokus på att hålla lugnet och "få det att fungera", men om det finns andra i hemmet får hon lite respit från det och kan tänka även på andra saker.

Hon börjar iallafall lägga ut lite krokar för att få hjälp, så fortsätt att stötta och uppmuntra henne.

Bra TS. Eller, ja, inte situationen men ditt beslut att åka dit vare sig du är välkommen eller ej.

Det låter som att det bästa för svärsonen vore att komma ifrån stressen till ett eget boende ett tag så han kan varva ner och får hitta ett lugn igen.
Sedan kanske han kan delta lite i taget och vara pappa i en takt han klarar av. Med tanke på vittnena så bör det inte vara alltför svårt att fixa till en överenskommelse om vårdnaden där mamman har huvudansvaret, och med tanke på att det innebär strukturerade möten och fasta tider kan det tänkas passa honom betydligt bättre än att ständigt ha ett litet barn i sin närhet.

Kanske blir din dotter lite mer mottaglig för det om du tar det från hans håll istället för hennes och barnbarnets?
Även om de också påverkas i allra högsta grad av hur vardagen ser ut.

Jag tror ett sätt att få din dotter (och kanske även honom) att lyssna är att ställa frågor istället för påståenden.

T.ex.
"Jag tycker det verkar som att du (svärsonen) har väldigt många regler för hur vardagen ska fungera. Varför känner du att du behöver alla scheman och planer?"
"Vad tror du (dottern) att han (svärsonen) skulle behöva för att kunna bli en mer avslappnad pappa?"
"Hur har du (svärsonen) kommit fram till att dehär tiderna ska vara de som gäller?"

Kort sagt att ifrågasätta istället för att kritisera i klartext.
Då visar du både intresse och ett visst mått respekt för hur de har lagt upp sin vardag - och ju mer du förstår, desto lättare blir det att påverka då du kan använda deras argument för att vända eller vrida på någon schema-punkt eller specifik strategi.

Men samtidigt bör du inte vara rädd att helt enkelt säga "varför gör du så?" när som helst om du skulle se något som du tycker verkar olämpligt.
Provocerande, visst, men ändå helt klart bättre än att säga "du gör fel".

Skönt att det fungerar så pass bra TS.
Jätte bra att han dessutom lyssnar på dig då du säger ifrån på skarpen och jag tror nog att han kommer ihåg frågorna - men gärna låter bli att svara.

Att han dessutom lämnar över det praktiska ansvaret med blöjbyte, kläder mm till dig så gärna tyder ju också på att han verkligen behöver komma ifrån och inte känner att han klarar ansvaret fullt ut.
Ville han visa att han visst var en bra pappa och klarade sig själv skulle du ju knappast få ta hand om barnbarnet så mycket.

Har själv inte läst boken, men om du känner igen så mycket från hans sätt att vara så tror jag det vore en bra bok för även din dotter att läsa.
Du kommer säkert att hitta ett bra sätt att framföra det.

Det positiva är att din dotter kan se situationen för vad den är och tar in den hjälp hon behöver för att det ska fungera för barnet.

Jag hoppas att de kan få den hjälp de behöver, och att de kan komma till en fungerande situation ifall det inte räcker till.

Tills dess tycker jag att både du och din dotter verkar vara väldigt starka personer som kommer att ta er igenom dethär och som kommer att ge barnet en bra uppväxt trots de svårigheter som kommer att finnas i relationen med pappan.