Någon som har haft förälder med Asperger?
Hej!
Har laest traaden med stort intresse eftersom du verkar vara saa innerligt oeppen foer att hitta baest loesning. Visste inte helt om jag skulle goera ett inlaegg i debatten eftersom jag inte helt har ngn naera erfarenhet av Aspberger eller autism... men haer kommer i alla fall min aasikt eftersom jag har erfarenhet av att ha valt en man som inte min familj ville att jag skulle vara ihop med (dock inte min nuvarande).
Min erfarenhet var att ju mer min familj foersoekte faa mig att inse att han var fel foer mig desto mer knoet de ihop mig med honom. Ju laengre tiden gick (aar) och ju mer "dumheter" som ha utsatte mig/dem foer (i deras tycke) desto mer tyckte jag att jag hade investerat och paa ngt saett foersvarar man sitt val aennu mer daa foer taenk om de hade raett, hur mycket tid har man daa inte foerlorat?
Trots att det aer flera aar sedan nu och trots att jag verkligen aelskade den mannen som visst var helt fel foer mig och gjorde mig otroligt olycklig (men ocksaa saa otroligt lycklig) saa kan jag ibland bli arg paa speciellt min pappa som var den som lade sig i och alltid sade vad han tyckte eftersom det fick mig att ta saa mycket laengre tid paa mig att foerstaa att vi inte var raett foer mig. Jag skriver inte detta foer att jag jaemstaeller min situation med din eller din dotters, jag var ung och det fanns absolut inget barn med i bilden som kunde fara illa. Men jag haaller med foeregaaende inlaegg paa att det aer foerst naer din dotter aer saeker paa din kaerlek oavsett val av man som han kanske vaagar kaenna efter och oeppna upp baade foer sig sjaelv och foer dig om vad hon verkligen upplever.
Min pappa som tyvaerr inte lever laengre tog sitt foernuft till faanga och backade naer det gaellde att dela med sig av sina exakta aasikter (sm jag fortfarande tycker var foer haarda). Aennu viktigare var att den dag som jag sjaelv foerstod att foerhallandet inte gick och pratade med pappa om det saa stoettade han mig med orden att jag var tvungen att goera sjaelv vad som kaendes raett foer mig istaellet foer att verkligen saega vad han tyckte om det. Om du anar hur tacksam jag fortfarande aer foer det. Foer oavsett hur gammal man blir saa straevar man efter sina foeraeldrars accepterande och i mitt fall blev det till en kamp om att faa dem att se att jag inte valt fel man, utan att de bara doemde honom foer haart.
Naagra anekdoter fraan mitt eget liv som jag taenkte paa naer jag laeste ditt inlaegg....
Min bror som aer laerare och jag satt en dag och diskuterade Aspberger eftersom han har barn i skolan med den diagnosen...ploestligt slog oss samma taenke, att herregud det aer ju det som vaar kusin maaste ha?!?!?! Bara ett exempel paa att man kan leva naera ngn i flera aar som man absolut inte foerstaar bara tycker aer mycket maerklig. Vi har idag ingen kontakt med honom eller hans familj (min faster och farbror som vi ganska saa snart efter min pappas doed foerlorade kontakten med) och jag har aldrig hoert dem prata om att ngt skulle vara annorlunda med honom. Men jag har ofta undrat om detta faatt honom att utvecklas i raett riktning?
Min man som aer kirurg och borde veta baettre svingade ocksaa vaar son ofta fram och tillbaka upp och ner i foetterna. Thor aer dock lite aeldre, snart 2 aar, men en dag saa haltade han ploetsligt och verkade ha problem med hoeften. Foer visst ska man aldrig dra ett barn i haenderna eller foetterna eftersom deras leder aer alldeles foer mjuka. Vi taenkte dock aldrig paa detta innan Thor boerjade halta och usch, vad vi skaemdes daa eftersom vi borde ha foerstaatt det!
Skickar en varm kram till dig och din dotter och hoppas paa att ni alla kan hitta en loesning som ni kan leva lyckliga med!