Någon som har haft förälder med Asperger?
TS, skulle det vara ett alternativ att skriva ett brev till din dotter? Eller kanske åka och tala med henne ensamma. Försök att inte konfrontera henne med en ev diagnos. Men berätta att du är orolig över de uppfostringsmetoder han använder, att det är för hårt för ett litet barn. Säg att du älskar henhe över allt annat och att du verkligen har ont i magen vid tanken av att hon eller bäbisen ska fara illa. Hon är ju mamma själv nu. Någonstans kanske hon kan tänka sig in i din situation.
Om det är så illa som du skriver så kommer din dotter formodligen inte stanna kvar hos denna man. Ettåringar blir bestämda små människor och det kommer knappast bli bättre. Din dotter har nog redan fått upp ögonen för problemet men vågar inte erkänna det högt för sig själv. Hon har förmodligen haft en massa förhoppningar och det gör ont att se en framtid gå i bitar. Så försök bara krama henne och berätta att du finns där vad det än må vara men att hon ska försöka förstå din oro.
Du kan nog ingenting göra angående hans eventuella diagnos. han måste vilja det själv och tyvärr verkar det inte som han ens ser att det finns ett problem.
Jag är nästan säker på att min pappa lider av Aspbergers utan diagnos. Han är 62 idag och kommer förmodligen aldrig få en diagnos. Hans beteende är på pricken likt din svärsons. Redan som ung var han likadan vilket medförde att min mamma till slut lämnade honom. Som barn tyckte jag att han var snäll, han var mkt interesserad av vad jag gjorde och kunde hålla långa föredrag för mig om olika saker jag kunde undra över. Mina föräldrar skildes när jag var 7 år och han flyttade utomlands. Vi har under åren haft kontakt mest för att min styvmor engagerat sig. Idag är han skild för tredje gången och lever ensam. Han är nöjd med att studera fysik eller det han tycker är intressant och kan göra det i timmar. Jag har noll utbyte av vår relation och finns endast där som stöd för honom vad det gäller det praktiska. Under många år hoppades jag på något mer men nu har jag gett upp och försonat mig vid tanken på att jag aldrig kommer få en normal pappa. Det jag försöker säga är att jag kände av hans ev diagnos längre fram i livet och inte när jag var liten. Som tur är hade jag en underbar mamma.
Nu blev inlägget lite rörigt. Men det jag ville säga är, tala med din dotter utan att nämna ordet funktionshinder. Säg att du finns där och att du älskar henne och är beredd att stötta henne när som. Du känner din lilla flicka innerst inne, och du vet nog ifall hon skulle nöja sig med en relation av den typen som hon har idag. Far barnet illa så kommer hon aldrig kunna stanna.