Inlägg från: Anonym (fru Aspie) |Visa alla inlägg
  • Anonym (fru Aspie)

    Någon som har haft förälder med Asperger?

    Jag har skummat igenom hela tråden, och av vad jag läst, särskilt bland det första du nämner tycker jag att det låter precis som Aspergers syndrom. Aspergers syndrom och "kärleks"-relationer skriver Maxine Aston om i boken Aspergers in Love. Jag vet inte om den finns på svenska. Hur en man med Aspergers fungerar i en kärleksrelation och hur han fungerar t.ex. på jobbet eller i skolan kan skilja något oerhört!

    Jag rekommenderar dig att läsa boken, och helst borde din dotter läsa den. Nu verkar det i och för sig viktigt för henne att stå vid hans sida så det kanske inte är läge nu. Försök istället släppa kontrollen ett tag och se om det lugnar ner sig lite mellan er först.

    Men, både din dotter och svärson behöver veta mer om AS! Nu håller jag i och för sig med andra om att detta inte är hans enda problem, troligen har uppfostran och mobbing också hjälpt till att "skapa" honom. Dessutom fortsätter din dotter att "skapa" honom genom att fortsätta låta honom kontrollera! Jag menar inte att det är hennes eget fel, men att hon borde vara den som har lättast att ändra på situationen!

    Jag är rätt så säker på att min man har aspergers syndrom, och han vet det också innerst inne även om han kämpar med att acceptera det ännu. Kanske är han något lindrigare drabbad än din svärson, han är inte så extremt noga med rutiner t.ex. Troligen hade din svärson en rätt välordnad värld som ruckades ordentligt av att de fick barn, något som han försöker råda bot på med kontroll och rutiner. Det är inte ovanligt bland personer med AS. Lite som en anorektiker väljer att kontrollera maten när känslan egentligen handlar om att förlora kontrollen på en helt annan nivå!

    Då måste någon visa på en annan väg! Tyvärr gör inte din dotter det och det är synd. Jag kan dock förstå varför. Själv har jag varit allt annat än foglig med min man, och det har gett både att han blivit bättre OCH att jag har fått utstå en j-la massa skit! Det är vanligt bland AS-män att de "hör" kritik när den inte finns, och de likställer kritik med en attack och bemöter det med en attack... oftast en riktigt hård, verbal sådan. Och fortsätter man säga emot kan man skapa ett mycket otrevligt utbrott. Just min man har slagit sönder saker och kastat saker mot mig, förutom att slänga ur sig saker som lätt kan kategoriseras som psykisk misshandel. Hade jag fogat mig hade jag sluppit det. Men då hade jag gett honom makten i förhållandet frivilligt!!
    (Förmodligen hade jag agerat på detta sätt om jag varit yngre när jag träffade honom. Och hade jag varit lite äldre och känt till mer om AS hade jag aldrig blivit tillsammans med honom! För även om han har en mycket omtänksam och fin sida så har kommunikationsproblemen varit för svåra och tagit för mycket energi).

    Jag har också tappat kontakten något med en del vänner och familj. Mest för att slippa ursäkta honom och få frågor. Ingen har kritiserat oss men jag har varit rätt för det, rädd för att någon ska tycka att jag borde göra slut och därför har jag inte släppt in någon nära nog för att se alla hans "fel".

    Jag funderar lite vad du hoppas på... förmodligen finns det en risk att du "knyter ihop" dem hårdare om du inte är försiktig, om du kritiserar honom så försvarar hon honom. Så bör det också vara på ett sätt! Familjen ska vara viktigare än mamma/svärmor... MEN det måste finnas något sätt att prata med dem utan att kritisera! Som jag skrev här ovan så måste någon visa honom att han kan fixa livet utan den extrema kontrollen och rutinerna! (KBT är inte helt fel i det avseendet).

    I boken jag nämnde skriver författarinnan att relationer med en AS-man i stort sett alltid går åt h-vete om mannen inte får diagnos och accepterar den! Och inte är det bara så att relationen går i kras, oftast har kvinnan blivit riktigt illa tilltygad på vägen... Och i det här fallet även barnet. Det är inte acceptabelt och han måste förstå det. Jag önskar jag kunde prata med dem...

    Jag försöker komma på sätt för dig att ta upp det, saker som är "rätt" att säga...

    Min man kan bli väldigt arg på vår son, han behärskar sig ju och får inte utbrott mot honom men direkt när jag märkt att han blivit arg så är jag där och "påminner" honom om att sonen inte gör det av illvilja. Jag "påminner" honom om hur hans ilska kan påverka barnet och göra saken värre, jag säger ibland att "bli arg på dig själv istället för det är du som inte har lyssnat på hans signaler och låtit honom bli för trött" t.ex.. Nu är min man vanligtvis väldigt bra med vår son och sonen älskar honom verkligen så det enda jag "stör" mig på i vårt fall är just att han blir arg för lätt (samt att han påverkar sonen negativt genom att få utbrott mot mig..).
    Av någon anledning så har i alla fall min man lyssnat på mig när det gäller sonen och nu har jag t.o.m hört att han påminner sig själv ibland om att sonen bara reagerar på något yttre eller inre och inte väljer att vara grinig.
    Men frågan är om din svärson skulle kunna lyssna på sånt eller om han bara skulle höra kritik.. jag tror på det senare tyvärr... Men vad bra det hade varit om man kunde lyckas få barnuppfostran att bli ett av hans stora AS-intressen!

    Jag tror ju att det handlar om kontroll men samtidigt har han idéer om barnuppfostran som inkorporeras i det här, de idéerna måste man ju kunna ändra på något sätt..
    Inte lätt såklart! Speciellt inte för dig. Din enda väg in är ju genom dottern som nu mer eller mindre stängt dörren.

    Jag ska fundera och se om jag kan komma på nåt sätt för dig att hjälpa...

    Och när det gäller AS-män som pappor så tror jag de kan bli jättebra pappor men vissa saker som kommer naturligt för andra måste de lära sig. Och just din svärson behöver faktiskt hjälp att komma på fötter först! Det är frustrerande och ångestskapande att känna att man inte har kontroll och han verkar verkligen ha tappat kontrollen!

    Kontroll förresten.. jag använder det både som negativt och positivt i det jag skriver känns det som. Skillnaden är att han behöver känna inre kontroll, lugn, men när den känslan försvinner så utövar han yttre kontroll för att på något sätt få tillbaka känslan. Men eftersom det yttre är svårt att kontrollera, särskilt en bebis... så tappar han bara fotfästet mer och mer!!

    Kanske är det den vägen du ska gå med din dotter - istället för att kritisera svärsonen så hon känner att hon måste försvara honom, ge henne verktyg att hjälpa honom, och därmed också sig själv och sonen.

  • Anonym (fru Aspie)

    Förhoppningsvis så har det ni gjort åtminstone startat en tankeprocess för din dotter som kanske mynnar i att hon söker hjälp för egen del. Kan hon stärkas så kanske hon långsamt lyckas få mer makt i förhållandet och kan påverka honom att också söka hjälp. Om hon väljer att alls stanna.

    Det är svårt att veta hur stark eller foglig hon är, för när ni är med kan det ju vara annorlunda än när de är själva. Förhoppningsvis har hon inte tappat sig själv totalt.
    Män med asperger brukar lyckas med att skylla alla problem i förhållandet på kvinnan och börjar hon tro på honom så... ja, det är väl då hon tappar sig själv och förhållandet blir maktförskjutet.

    Det har blivit ett villkor för mig i vårt förhållande, att min man sökt hjälp. Nu har det mest handlat om att kontrollera vreden och att klara sociala situationer utan att få panikångest och har inte fokuserat på Aspergers i sig (eftersom min man fortfarande inte helt har accepterat det, samt att den psykolog han gått till inte direkt är expert på det området).

    Jag funderar lite nu på hur akut det är.. visst låter det inte bra med fingerslag, och rutiner som s.a.s går överstyr. Och att hålla barnet i fötterna (varför gjorde han det förresten??! var det så han väckte barnet??) låter ju också lite ... hmm underligt. Men jag ser inte direkt att det är någon akut fara för barnet. Som någon skrev så är en mammas beskyddarinstinkt väldigt stark, och rutiner i sig är ju inte fel (om han skulle lyckas vara åtminstone lite flexibel..).  

    Han kommer alltid vara barnets pappa och då tycker jag att det är bättre att fokusera på att göra honom till en bättre människa om man kan, än att få henne att lämna honom (vilket jag i och för sig starkt skulle rekommendera om han vägrar ändra sig!). Just nu verkar det viktigast att stärka din dotter att våga stå upp för sig själv, och sen att se till att han förstår vad han sysslar med!

    Men jag känner att du helst skulle vilja åka dit och hämta hem din dotter och ditt barnbarn på studs! Och så skulle jag nog känna jag med... verktyg för långsiktig förändring låter liksom inte nog. Jag måste säga också att jag chockas lite över att hon inte ens får ha kontroll över sin egen ekonomi, han har verkligen tagit över helt!

    Verktyg.. svårt..
    -Hon måste veta hur det ska/bör/brukar vara, som med ekonomin, men också barnuppfostran, i förhållandet etc. Där kan man väl bara göra som ni gjort, prata om det, vad ni tycker är "normalt", utan att anklaga de val han/de gör. Förmodligen vet hon väl i och för sig det mesta redan och vågar bara inte säga emot honom.

    -Hon måste förstå vad hans beteende gjort och gör med henne. Det är inte alltid man ser det när man är inne i det.

    Jag kan ju ta ett exempel på en grej som jag gjorde förr utan att tänka på det; om vi t.ex. var hos min mamma så kollade jag så hon inte skulle laga nån mat som han inte gillade för då kunde han bestämma sig för att vägra äta (och dessutom påpeka vad det var som var fel på maten) och det hade varit bra mycket mer pinsamt än att försöka påverka vad hon skulle bjuda på till att börja med.. det här gjorde jag så automatiskt att det först var när mamma påpekade det som jag la märke till det. Jag gör säkert fortfarande massor med saker för att slippa jobbiga och pinsamma situationer, även om jag verkligen har stått upp för mig själv i andra avseenden! Ibland tänker jag att jag är rädd för ofta och anpassar mig för ofta fortfarande.

    Boken är helt klart ett verktyg som kan stärka henne, genom att hon får svart på vitt att problem i förhållandet inte är hennes fel t.ex. Men hur du ska få henne att läsa den vet jag inte.

    Jag skulle också vilja att hon går i terapi! Det kan vara lättare för henne att ta emot stöd från någon utanför familjen. Hon kan vända sig till BVC och får (troligen) gå gratis i terapi genom dem. Detta på grund av att situationen påverkar barnet. Inte bara direkt genom hur pappan beter sig utan också genom att hon blir en stressad och mindre glad mamma när han utövar sin hårda kontroll. Får hon bra stöd därifrån kommer de att dra in mannen i det hela också. Det borde vara den bästa lösningen.

    Hur du ska presentera den idén för henne vet jag inte heller.. kanske avvakta ett tag och sen fokusera på henne istället för pappan och barnet. Fråga hur hon egentligen mår och säg att du hört om andra som fått så väldigt bra stöd genom psykolog på BVC eller nåt sånt...

  • Anonym (fru Aspie)

    Positivt att din äldsta dotter pratat mer nu, mindre positivt det hon har att säga.
    Tänker än en gång att det bästa för henne vore om han kunde ändra sig något innan hon ev. lämnar honom, för han kommer alltid vara barnets pappa och lever de tillsammans har hon större koll på vad han gör.

    Asperger-män har ofta svårt med att en relation går i kras, de kan lätt bli "stalkers", så det bästa vore ju om han har fått någon slags kontakt med psykolog/psykiatrin innan hon fattar beslut om att lämna honom.

  • Anonym (fru Aspie)

    Ja, förfölja kan man säga. Men de fattar inte riktigt själva att det är det de gör, och det är ju inte riktigt som man ser i thrillers kanske. Men min man t.ex. berättade att när det blev slut med hans ex när han var 22 så blev han kompis med hennes nya kille och började chatta med henne på nåt forum under falskt namn. Nån gång låg han t.o.m. i en buske och kollade in hennes lägenhet för att få syn på henne i ett fönster.

    Tänker att med de ännu mer kontrollerande tendenserna som din dotters sambo uppvisar så kan det bli värre också...

    Boken köpte jag på Bokus! Här är en länk (om det funkar..): www.bokus.com/b/9781843101154.html

  • Anonym (fru Aspie)

    Anonym (usch),
    jag tar illa upp av ditt inlägg och jag undrar vad du tycker inte är vettigt med det jag skrivit? Det är f.ö. långt ifrån alla som håller med TS i allt hon skriver och flera, mig inklusive, har under resans gång gett rådet att avvakta och inte lägga sig i alltför mycket.

    Det var också fler med mig som inte tyckte att det verkade så akut för barnets skull, men TS är den som sett beteendet och hon beskriver sin känsla när hon ser det, vi andra kan bara se vad hon skriver och reagera på det...
     
    Vi är också flera som säger att visst låter det som Asperger men kanske en svår form, eller att det är något annat fel också. Eller så har han hamnat i en djup svacka helt enkelt nu när hans rutiner ställts på ända. Och precis som en neurotypisk person kan ha en svacka så kan väl någon med AS ha det med!? Jag tycker inte det handlar om att smutskasta och öka fördomar om någon med AS.

    Det anonym(hopp) skriver stämmer säkert, hon/han har dock erfarenhet av barn med asperger, och att leva tillsammans i ett "kärleks"-förhållande med en man med aspergers syndrom är något helt annat. Jag skriver utifrån min erfarenhet (som ändå skiljer sig mycket eftersom min man är en bra pappa), jag skriver precis som anonym (hopp) att mannen måste få hjälp. Men om dottern ska stå vid hans sida eller inte är helt upp till henne.
    Visst kan man hysa hopp, både om honom och deras förhållande! Bebistiden är slitande även för neurotypiska personer och förhållanden!
    Men skulle svärsonen vägra att ta emot hjälp så hyser i alla fall jag inget hopp.

    Tycker NadiaMi har kommit med många bra råd. Eget boende för svärsonen låter som en akutlösning som kan bryta hans negativa trend. Sen behöver han få diagnos om han ska kunna börja förändras i grunden.

  • Anonym (fru Aspie)

    enola,
    jag som lever med en man med (iofs kanske ganska lindrig) AS kan säga att det är verkligen så för honom, när han inte upplever yttre krav som han inte känner att han fixar så är han (nästan) som vem som helst. Det enda kruxet då kan vara att kommunikationen inte är helt smärtfri, men han kan vara hur omtänksam och uppoffrande som helst. Men blir han stressad förvandlas han till en egoist som mer än gärna flyr in i sina projekt och inte alls har ögon för någon annans behov (möjligen till viss del sonens men inte mina..).

    Håller också med om att en man med AS inte automatiskt är en dålig pappa. Måste säga det igen att jag tycker min man är en väldigt bra pappa. Säkert mer närvarande än många andra som inte har AS. Han tycker om att vara med sonen, de leker bra och gosar t.o.m. (annars är min man rätt så snål med kramar som många med AS, men sonen ger han mycket även av det! Det gör mig så glad för det var det jag oroade mig mest för innan vi fick barn!).

    Men jag känner igen ett uns av tankegången i det där med "härdningen". Min man tycker inte alls att sonen ska härdas på det sätt som TS svärson tycker, men han verkar tycka det är viktigt att han blir stark. Jag vill att vi ska lära sonen att det -alltid- är fel att slåss men min man menar att han blev mobbad ända tills han blev stark nog att ge igen, och därför är det viktigt att vara stark (och kunna slåss). Han ser inte riktigt att vår son inte nödvändigtvis kommer att -bli- mobbad ens..

    TS svärson kanske tänker lite likadant "mitt barn ska inte behöva uppleva det jag har upplevt, därför måste han vara stark och duktig".. Jag vet ju inte om jag har rätt förstås, men det var iaf vad jag tänkte när jag läste vad TS skriver om detta.

    TS, jag är glad att du tyckte boken hjälpte! Hoppas din dotter också kommer att läsa den!

  • Anonym (fru Aspie)

    Det gör mig ledsen att läsa om hur pappan beter sig (och mår!?). Det gör mig glad att du och din dotter pratat mycket. Jag tror familjerådgivning kan vara en början men jag tror att det kan bli svårt att få "korrekt" hjälp därifrån om inte rådgivaren har erfarenhet av aspergers syndrom. Men kanske kan terapeuten få honom att inse att han behöver mer hjälp i alla fall!

  • Anonym (fru Aspie)

    TS, den här tråden går ut idag så gör gärna en ny om du orkar skriva mer om hur det går..

Svar på tråden Någon som har haft förälder med Asperger?