• MangeSkåne

    Vad betyder "Mamma är ändå mamma"

    Jag är en man med 2 fantastiska döttrar sen en tidigare äktenskap.
    Flickorna är 5 och 8, bor hos mig vv och har så gjort under de 2 år som gått sen skilsmässan.

    Min historia skiljer sig inte mycket från många andras inser jag. Ens fd fru genomgår närmast en metamorfos och ut har kommit det kommit en kvinna som inte hade blinkat att ta barnen ifrån mig om tillfälle getts.
    Som tur är har jag relativt goda chanser att vinna en tvist, varför dagens situation känns hyfsat stabil (vi har bara en överrenskommelse, ingen dom).

    Min fråga är ganska enkel. Hon vill ha barnen boende hos sig, inte för att de skulle ha det bättre hon henne, inte för att de inte har det bra som de har det nu, utan för att "MAMMA ÄR ÄNDÅ MAMMA". Det är det enda anledningen och den är ständigt återkommande.

    Vad betyder det? Vad är det jag inte förstår i denna värdering?

    Mamma är viktigare under spädbarnstiden då barnet ammar, men vad kan en mamma ge i dagens sammhälle till barn i 5/8 år åldern? För mig är detta bara en förlegad bild, men tydligen är det något annat i detta.

    Kan någon hjälpa mig att förstå? Hur kan en vuxen människa i dagens samhälle tycka detta och verkligen mena det? Vad får henne att tänka såhär?

  • Svar på tråden Vad betyder "Mamma är ändå mamma"
  • Murloc

    anonym ?

    Så mammor har ingen rätt alls om barnen bor halva tiden hos mamman? Barnen borde bo hela tiden hos mamman alltså? Aldrig träffa pappan alls kanske vore det bästa, enligt dig?

  • MangeSkåne

    Hej
    Tack för alla svar.
    Det är ganska intressant att se vissa som inte ens bemödar sig läsa en beskrivning innan de dömer. "Han är man och bråkar med sitt ex...heja mamman".

    Låt mig berätta lite om mitt ex. Vad hon och jag har i bagaget är egalt, men det som gäller barnen tycker jag är relevant.

    Mitt ex mobbades under sin skoltid, grovt. Detta har givetvis påverkat henne och tyvärr återfick hon aldrig sitt självförtroende. Det var en värld med frågor som "duger jag?", "tycker de om mig?" etc etc. Att då få bli mamma, och att få barn som man kan få hänge sig åt och som älskar en utan villkor var givetvis fantastiskt. Kanske lite FÖR fantastiskt för hennes och min relation...

    Med bakgrund av detta så är jag givetvis i något avseende ond som tar barnen från henne, även om hon intellektuellt inser att det också är mina barn och att jag hade varit en väldigt kapabel motståndare i en tvist.

    För min del vill jag mina barns bästa, allt annat är sekundärt.
    Hade jag trott att ett liv hos henne hade gett mina (ursäkta..våra) barn de bästa förutsättningarna för vuxenlivet så hade det varit ok för mig. Men att växa upp i en miljö där de i något avseende riskerar att finns för att "fulfill" sin mammas värld, och ta över vissa väldigt dåliga egenskaper från sin mor som jag kämpar varannan vecka med att få bort, är inget jag önskar mina flickor.

    Jag betvivlar inte hennes kärlek, och hon gör sitt bästa...men jag tror inte det bästa är tillräckligt bra. Eftersom det är mina barn kan jag inte precis chansa.....fast mamma ändå är mamma.

    Och till den som pratade om mens och mojjs kan jag säga att jag idag har en sambo som har en väldigt liberal inställning till dylika saker. Hon och stora flickan pratar mer öppet om detta än vad mitt ex någonsin kommer kunna göra.

  • beEMbe

    Mamma är ändå mamma , betyder  ett ojämställd synsätt och ett förbaskat skitsnack  i synen på bägge föräldrars kompetens att ta hans om sina barn.

  • Anonym

    jag skulla då aldrig använda "mamma är ju ände en mamma" som ursäkt för att få ha barnen hos mig iaf.

    jag har problem med min mamma och då menar jag problem, ,men jag älskar mamma, för att hon är min mamma.

  • Anonym (bioobonus)

    TS: det kanske betyder att för ditt ex så är hennes mamma väldigt viktig? När hon växte upp kanske hon hade en frånvarande far (vet ej hur gammal hon är, men närvarande och involverade fäder har ju varit nära nog norm fram tills ganska nyligt).

    Och då tar hon för givet att era gemensamma barn ska ha samma inställning till att mamma är viktigare än pappa.

    Du får påminna henne (vänligt, det tjänar du mest på) om att det är nya tider, att du är en fantastisk pappa, och att ni båda är moderna människor, och framför allt om att barnen förtjänar att ha samma nära kontakt med båda sina föräldrar.

  • eiram13
    MangeSkåne skrev 2007-08-05 19:52:38 följande:
    För min del vill jag mina barns bästa, allt annat är sekundärt. Hade jag trott att ett liv hos henne hade gett mina (ursäkta..våra) barn de bästa förutsättningarna för vuxenlivet så hade det varit ok för mig. Men att växa upp i en miljö där de i något avseende riskerar att finns för att "fulfill" sin mammas värld, och ta över vissa väldigt dåliga egenskaper från sin mor som jag kämpar varannan vecka med att få bort, är inget jag önskar mina flickor.Jag betvivlar inte hennes kärlek, och hon gör sitt bästa...men jag tror inte det bästa är tillräckligt bra. Eftersom det är mina barn kan jag inte precis chansa.....fast mamma ändå är mamma.
    Hmm, reagerade lite över dessa bitar. Har inte uppfattat det tidigare som du tycker att hon är en dålig mamma, bara ifrågasatt varför hon anser att mamma är bättre och viktigare än pappa.

    Men i det du skriver här ifrågasätter du om hon är tillräcklig bra som mamma. Att hennes bästa inte är bra nog åt era barn. Att du försöker få bort "dåliga" egenskaper hos barnen som hon ger dem.

    Stämmer det? Trodde inte DU uppfattade det som att du var viktigare och bättre för barnen än deras mamma.

    Annars kanske ditt resonemang stämmer, att det är hennes dåliga självförtroende som gör att hon vill ha barnen mer för då känner hon sig behövd. Men tror säkert att barnen behöver både mamma och pappa.

    Hur ser hennes liv ut för övrigt? Har hon vänner, pojkvän, fritidsintressen eller blir hon väldigt ensam när barnen inte är där?
  • MangeSkåne

    Anonym (bioobonus) skrev 2007-08-06 10:07:50 följande:


    TS: det kanske betyder att för ditt ex så är hennes mamma väldigt viktig? När hon växte upp kanske hon hade en frånvarande far (vet ej hur gammal hon är, men närvarande och involverade fäder har ju varit nära nog norm fram tills ganska nyligt).Och då tar hon för givet att era gemensamma barn ska ha samma inställning till att mamma är viktigare än pappa.Du får påminna henne (vänligt, det tjänar du mest på) om att det är nya tider, att du är en fantastisk pappa, och att ni båda är moderna människor, och framför allt om att barnen förtjänar att ha samma nära kontakt med båda sina föräldrar.
    Min ex hade inte någon bra relation med sin mamma, och jag tror hon verkligen vill undvika att få samma relation med sina egna barn. Jag fogar mig väldigt mycket för att undvika en tvist, samtidigt som jag säger att vi båda två skall finnas lika mycket i barnens liv.....som svar får jag att, ja, "mamma är ändå mamma"
  • MangeSkåne
    eiram13 skrev 2007-08-06 16:42:29 följande:
    Hmm, reagerade lite över dessa bitar. Har inte uppfattat det tidigare som du tycker att hon är en dålig mamma, bara ifrågasatt varför hon anser att mamma är bättre och viktigare än pappa.Men i det du skriver här ifrågasätter du om hon är tillräcklig bra som mamma. Att hennes bästa inte är bra nog åt era barn. Att du försöker få bort "dåliga" egenskaper hos barnen som hon ger dem.Stämmer det? Trodde inte DU uppfattade det som att du var viktigare och bättre för barnen än deras mamma.Annars kanske ditt resonemang stämmer, att det är hennes dåliga självförtroende som gör att hon vill ha barnen mer för då känner hon sig behövd. Men tror säkert att barnen behöver både mamma och pappa.Hur ser hennes liv ut för övrigt? Har hon vänner, pojkvän, fritidsintressen eller blir hon väldigt ensam när barnen inte är där?
    Nej, jag tycker inte hon är en dålig eller olämplig mamma i sak. Men jag tror inte det är det bästa för barnen att bara växa upp hos henne enbart. Det var det jag menade.
    Jag är inte viktigare för barnen, men jag tror vi båda behövs.

    Hennes liv tog ju en drastisk vändning då vi skildes, och hon fick bara hade barnen varannan vecka. Det var en väldigt tung och långsam process att anpassa sig till det livet har jag förstått, mycket ensamt. Hon fick fort en pojkvän som barnen tycker illa om(!!), varför hon tvingas hålla isär sina liv ganska mycket idag. Hon är inte den mest socialt kompetenta, men hon har några vänner kvar, tror jag. Men generellt tror jag hon har väldigt svårt att uppskatta barnfria veckor.
  • Anonym (mamma)

    De där orden känner jag igen... "mamma är ändå mamma". Vad de innebär är nog presic som det låter! Mamma är en trygg person oavsett om man är 2 månader, 2 år eller 12 år. Barn är ju oerhört lojala BÅDA sina föräldrar. Med de orden menas inte att du som pappa är mindre värd eller är mindre trygghet, absolut inte! Men av mamma och av pappa kan man som barn söka olika stöd ifrån och olika saker att lära från er. De där orden är gamla ord och hörs ofta. Barn och mammor har speciella band till varandra. Det är ju så. Är man riktigt ledsen så brukar det vara mamma som man vill krama och söka tröst av. Mamma innbär fortfarande den lilla extra mysiga trösten som ingen annan kan ge, inte ens pappa. Åtminstone vill vi kvinnor kanske gärna inbilla oss det? Eller så är det så?

    Pappa har också många kvaliteér som ingen annan kan ge, inte ens mamma. Pappa kanske står för den där andra tryggheten vad det gäller att bli beskyddad från dumma saker/personer, från spöken, dumma större barn osv. Pappa är kanske den där personen som fixar. Pappa lagar saker som går sönder, lär sitt barn och cyklar osv. Pappa är också pappa! Men pappa kan ha svårare för att vara mamma? Liksom mamma har svårare för att vara pappa.

    Ni ÄR viktiga båda!!!

  • Anonym (bonusmamma)

    Mamma är alltid mamma....
    Jag tycker rent ut sagt att det är ett jäkla skitsnack...

    Mina bonusbarns mamma skiter i barnen, så varför skulle hon vara bättre mamma för dem än vad jag är som är den som tar hand om dem och agerar som en mamma ska?? Mamma är den som agerar mamma, inte den som burit barnen i 9 månader och sedan skiter i dem.

  • jenny99

    Ja,mamma är ändå mamma..så känner jag och mina syskon det.
    Mina föräldrar skildes,och vi älskade bägge föräldrarna lika mycket.

    Men vi är dom evigt tacksamma att mamma fick allt,hela lägenheten,alla möbler...och att pappa flyttade till gården bredvid där vi kunde vara när vi ville.

    Jag själv avskyr föräldrar som tvistar och bråkar om barnen,dom far alltid illa.Mina föräldrar hatade varandra,ändå var vi viktigast.
    Jag tycker barnen ska bo kvar och ena föräldern flyttar.
    Och att man bor nära varandra,inte varannan vecka,det är rena skiten för många barn,om inte barnen självmant önskar det.

  • Anonym

    jag är evinnerligt trött på resonemanget som Anonym(mamma) för. Varför i hela friden måste mamman vara den som barnet ska gå till för tröst, och pappan för beskydd? Det ÄR helt enkelt inte så: kanske är det så i er familj, men dra inte generella slutsatser av det.

  • oraklet

    "mamma är alltid mamma" är bara ett jävla skitsnack från kvinnor som anser sig äga barnen!!!!!

    En bra pappa är precis lika viktig som mamman. I vissa fall så är pappan den bättre föräldern, mera aktiv och engagerad och kanske har bättre personliga egenskaper och då gäller snarare "pappa är alltid pappa". Nä nu börjar jag själv snacka skit! Föräldrarna är alltid föräldrarna och som utgångspunkt så är båda lika viktiga.

  • Anonym (bonusmamma)

    Och varför ska mammorna vara mera viktiga för barnen under deras uppväxt? Mina föräldrar levde tillsammans under hela min uppväxt men om de hade skilt sig så skulle jag ha flyttat med pappa för han var den viktigaste förebilden i mitt liv, men för den delen så menar jag inte att mamma var mindre viktig för mig... Barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder om det är bioföräldrar, styvföräldrar eller mor/farföräldrar spelar mindre roll. Det viktigaste är att de blir älskade och att de har någon som bryr sig om....

  • JeanneDArc

    Jadu... jag tror helt enkelt att hon älskar sina barn och vill had em hos henne, men inte har något bra argument för det hela. Naturligtvis är du lika viktig som mamman till barnen.

  • jagharbyttnick

    Självklart är du som pappa lika viktig.
    Motargument för din del är ja att pappa är ju alltid pappa!!!
    Jag kan bara tala för mig själv och min situation där jag faktiskt är viktigast för mina barn tack vare att deras pappa inte bryr sig, tack och lov så är inte alla pappor på det viset.
    Under min egen uppväxt så har jag ju självklart alltid älskat båda mina föräldrar men mamma har av någon anledning alltid varit "viktigast" och stått mig närmst.
    Mina föräldrar bor tillsammans.

    För den delen så måste ju mamman ha en bra anledning till att kunna ta barnen från pappan.

  • Bestla

    Jag vill inte uttrycka mig om just er situation då jag inte vet ett smack om den, men att påstå att den ena föräldern är bättre lämpad att ta hand om sin avkomma på grund av dennes kön är så jävla trist och förlegat att det inte finns. Javisst är mamma ändå mamma, och pappa är ändå pappa, och för mig är det fullständigt och hundraprocentigt jämbördigt. Huvudsaken är att ungarna har det bra, tycker jag.


    Jag är jättebra när jag är snäll, men när jag är stygg är jag helt jävla outstanding!
  • annbom

    Bra skrivet. Här är det nog min sambo som säger "mamma är ändå mamma" när vår son gråter. Ibland så kan han tycka att det är lite jobbigt att han bara vill gå till mig och få tröst.

    mamma är ändå mamma är gammalt och härstammar från tiden då pappor var familjeförsörjare och bestraffare. Hos mamma fick man mat och tröst. Idag lever vi annorlunda och pappor tar mer ansvar över barnens vardagsliv.

    Det är svårt att ge några bra råd eftersom man bara har den ena sida av saken, men argumentet "mamma är ändå mamma" tycker jag inte räcker. Hur vill era barn ha det? Är de nöjda med vv boende?
    Sedan så vill väl de flesta föräldrar ha sina barn boende hos sig alltid.

    Anonym (mamma) skrev 2007-08-07 22:39:28 följande:


    De där orden känner jag igen... "mamma är ändå mamma". Vad de innebär är nog presic som det låter! Mamma är en trygg person oavsett om man är 2 månader, 2 år eller 12 år. Barn är ju oerhört lojala BÅDA sina föräldrar. Med de orden menas inte att du som pappa är mindre värd eller är mindre trygghet, absolut inte! Men av mamma och av pappa kan man som barn söka olika stöd ifrån och olika saker att lära från er. De där orden är gamla ord och hörs ofta. Barn och mammor har speciella band till varandra. Det är ju så. Är man riktigt ledsen så brukar det vara mamma som man vill krama och söka tröst av. Mamma innbär fortfarande den lilla extra mysiga trösten som ingen annan kan ge, inte ens pappa. Åtminstone vill vi kvinnor kanske gärna inbilla oss det? Eller så är det så? Pappa har också många kvaliteér som ingen annan kan ge, inte ens mamma. Pappa kanske står för den där andra tryggheten vad det gäller att bli beskyddad från dumma saker/personer, från spöken, dumma större barn osv. Pappa är kanske den där personen som fixar. Pappa lagar saker som går sönder, lär sitt barn och cyklar osv. Pappa är också pappa! Men pappa kan ha svårare för att vara mamma? Liksom mamma har svårare för att vara pappa. Ni ÄR viktiga båda!!!
Svar på tråden Vad betyder "Mamma är ändå mamma"