Förut va jag tillsammans med en kille som hade barn. Tyckte absolut de va en BONUS. Va nästan mer ledsen när de tog slut för att jag inte skulle få träffa sonen mer :-P
Min sambo nu har inga barn och jag hoppas att han tycker min son är en BONUS o ingen börda eller liknande. Självklart vore de ju roligast om man hade fått första barnet tillsammans men nu är de inte så.
Jag älskar min bonus (för de är just en BONUS han är). Visst blir jag trött på han, men jag blir LIKA trött på min egen son. Ingen skillnad. Självklart så är mitt barn mitt barn o mitt ex o bonusen e ju min sambos och hans ex. Så jag har ju inte exakt samma känslor för dem, men de tror jag grundar sig i att jag vet ju att OM de skulle ta slut mellan mig o sambon, så kommer jag ju inte få ha min bonus i mitt liv mer 
De som adopterar kan ju känna samma kärlek för sina biologiska som sina adopterade, så jag förstår inte varför det är så konstigt att man skulle älska sina bonus barn på samma sätt som sina egna. När jag träffade min sambo så var min son 6 månader, och hns son var 1,9 månader. Bonusen gick på dagis 40 timmar i veckan. Men efter att vi träffats i 2 månader så flytta vi ihop och bonusen börja va hemma med mig och min son iställe för dagis på dagarna! Vilket var en självklarhet för mig att jag skulle va hemma med båda barne. Hade min sambo varit pappaledig med sitt barn, så hade jag tyckt det varit dåligt om han inte hade min son hemma också. Dagis är bar, men det är ju bara förvaring av n
barnen medans familjen jobbar. Nu är vi ju en familj och då är vi hemma när när någon är det!!
Vi kommer nog aldrig sakaffa några gemensama barn, vi e så mycket för rättvisa att de skulle bli konstigt när våra pojakar åkte till sin mamma och min till sin pappa varann helg och vi fick va hemma med den lilla själva.