Han har skaffat ny, hur går man vidare?(Långt!)

Det är en så liten tröst just nu, men du kommer igenom det. Försök fokusera på det positiva i ditt liv så att det negativa inte tar över. Du ska snart ha en ljuvlig liten bebis vid din sida, hon/han behöver din styrka. Låt inte all din tankekraft gå åt genom att vara förtvivlad över honom, och detta är även klyscha, men han är inte värd det. Detta är en man (eh, pojke) som lämnat dig när du väntar hans barn. Vad säger det dig? En riktig ynkrygg som har mycket kvar att ångra i sitt liv om han inte skärper sig. Tänk så att om han kunde göra detta nu, vad kan han göra i framtiden? Vill du verkligen leva med någon du skulle vara osäker på? För just nu känns det kanske som att du vill bli en familj med honom, men jag lovar dig att om han kommit tillbaka så hade du fått rädslor direkt över att detta kanske skulle hända igen osv osv.

Fick du höra nåt från farföräldrarna? Du behöver folk i ditt liv som tillför positiv energi, inte några som tar den från dig. Du ska inte må dåligt över skuldkänslor osv för andra när de inte är värda det.

Så fokusera nu på det positiva. Gör det du tycker om att göra. Är det verkligen rättvist mot dig själv att du sitter och sörjer någon som betett sig såhär? Du kan sörja den förlorade drömmen, men sörj för guds skull inte någon som behandlar dig och ditt barn på detta vis. Gör nu något för dig själv, inte för honom.

Sköt om dig gumman, jag förstår definitivt att detta du går igenom är skitsvårt.

Kram!!

Vännen, jag känner verkligen med dig! Han är en idiot som behandlar dig så här! Det ser vi utomstående men det är svårt för dig med förhoppningar om att han ska finnas för dig eftersom ni har en liten på väg. Jag har själv varit i samma situation och mitt råd till dig är
1, du är värd så enormt mycket bättre
2, ta hand om DIG! Nu, äta bra, sova bra, rör på dig, hitta på saker som stärker DIG och tänk på det lilla undret som är på väg och kommer att förgylla ditt liv - DIN FRAMTID! SKIT i snubben fullkomligt!

Killar har en tendens att dyka upp när barnet är fött, om inte, finns det en massa fina killar där ute som skulle behandla dig på ett bra sätt, inte som skräp under den viktigaste perioden i ditt liv! Läs boken, "Dumpa honom".

När du kommer över på andra sidan och lämnat alla gravhormoner kommer även du att se att vad du minst av allt behöver eller vill ha är en kille som han. Du har viktigare saker för dig.

Har du bra föräldrar, vänner som kan stötta dig så tar du hjälp av dem. Det finns även hjälp av kurator/psykolog under denna tid.
Stor kram och stå på dig! Du fixar detta! Du har något fantastiskt att se fram emot! Någon som behöver en mamma i balans =)

Jag vet inte hur ni lyckas pricka rätt, jag kan inte sluta gråta när jag läser era inlägg.
Jag försöker tänka att jag är värd någon bättre, men jag känner mig verkligen hemsk som gör det här mot hans vilja, jag kunde ju ändå göra abort när han sa att han inte ville. Men jag kunde inte, och jag ångrar mig absolut inte. Jag älskar barnet mer än någon annan, det är den som får mig att orka gå upp på morgonen.
Men jag tycker inte att jag är värd någon.

Och ja han behandlar mig riktigt illa, men jag försöker hålla fast vid att "han är ju inte sån egentligen". Jag vet att han är rädd, "men om han bara" fick känna bebisen, träffa den. Jag kan inte sluta tänka så. Jag kan inte sluta tänka att det faktiskt var jag som fick fram den där dåliga sidan.

Det värsta är att jag verkligen tänker på honom hela tiden, när jag skrev brevet till hans föräldrar tänkte jag till och med på hur jag skulle formulera mig så inte han skulle råka illa ut. När folk frågar om honom försvarar jag honom direkt, även fast jag inte ens vill ibland.
Jag kan inte släppa taget, jag försöker och försöker men så fort det börjar lossna lite så händer det något som drar ner mig igen.

Jag har inte hört något från farföräldrarna än men jag tror dom ville att vi två skulle prata igenom allt först..
Tack för alla råd, jag tar verkligen åt mig även om det kanske inte märks. Innerst inne vet jag redan allt men som sagt, jag kan bara inte släppa taget.

Jag var också ensam under graviditeten och oroade mig också för hur allt skulle gå. För att trösta dig kan jag säga att så fört min dotter föddes blev det bättre, helt plötsligt har du inte tid att fundera över ditt ex eller andra saker som stör dig. Jag lovar att du kommer vara så focuserad på din son/dotter att han kommer bli väldigt betydelselös för dig. Mitt ex träffade en ny när min dotter var 3 månader och nu bor de tillsammans och jag kan ärligt säga att jag inte bryr mig, jag är otroligt lycklig över att jag har min dotter och hon får att problem att verkar väldigt små.
Men jag känner med dig och vet hur stort allting blir när man är gravid men focosera på ditt barn, bra att du inte ångrar dig angående aborten, man kan ha det jättebra som ensamstående ung mamma och när barnet är fött så ångrar man sig knappars.
Tänker på dig..

Du skrev ju i första inlägget att han pratat bra om magen och så. Om det nu var så hemskt så vilseledde han ju dig enormt i början.

Det här är INTE ditt fel. Han lämnade dig, och det spelar ingen roll om anledningen är att du behöll barnet, det här är hans misstag, inte ditt. Ditt "misstag", om det finns nåt, är att du älskar din bebis, och att du vill att han ska vara i ditt liv.

Jag hoppas för bebisens skull att han blir en man när den kommit, och tar sitt ansvar. Du behöver dock inte honom. Ditt liv hade varit bättre utan honom, men det är ofrånkomligt nu. Du måste dock verkligen se till att fokusera på det positiva i ditt liv, och i det allra mest din bebis.

Det är okej att du tänker på honom hela tiden, men det betyder inte att du ska bli tillsammans med honom igen. Du får sörja den förlorade förälskelsen, kärleken du hade hoppats fanns. Men du måste också försöka inse att ni inte kommer att ha en framtid ihop. Det låter hemskt och ganska brutalt, men du måste släppa honom. Det har gått ganska lång tid nu sen han lämnade dig, och fortfarande så genomsyras hela ditt liv av detta. Du är 18 år och har hela livet framför dig. Ett liv du ska spendera med en underbar liten varelse som behöver en stark och trygg mamma.

Varför inte ta kontakt med en kurator? Du går kanske fortfarande i gymnasiet? Då borde du ha tillgång till en. Ha ett bollplank, för just nu sitter du ensam med dina känslor och tankarna går runt runt och det är som en snöbollseffekt, det blir bara värre hela tiden. Jag blev nyss dumpad av min pojkvän och jag vet hur tankarna går. Jag hade också en massa "tänk om jag inte gjort si och så"-tankar, men det är så himla onödigt. Det här är inte ditt fel, och det är inte din bebis fel, så gör nu något bra för er båda. Något som får dina tankar från det här. Jag vet ju inte vad just du är intresserad av, och hur mycket du orkar göra med magen, men något måste du kunna göra som får dig i en annan tankegång.

såg din tråd och känner igen mig delvis, var 19 år och blev gravid och ingen tyckte jag skulle behålla barnet, de ångrar nog sig nu, det gjorde jag och var självfrån första början det var jobbigt men du kommer träffa någon ny en vacker dag(jag lovar) ta hand om ditt barn och dig själv och ta stöd från alla du kan ör det är jobbigt att vara själv och ung.... jag vet!!!! blir ledsen när jag tänker på hur kämpigt det var i bland men i dag 10 år senare har jag 2 barn och nr 3 på väg och kan såa att jag trodde aldrig att jag skulle bli så lycklig som jag är men det är jag........

Lycka till och ta det lugnt och ta hand om dig och se till att ha stöd!!!!!

Den här dagen har varit lååång. Har nog aldrig gråtit såhär mycket men det var nog precis vad jag behövde.
Jag satte mig ner och skrev ett långt brev med ja allt möjligt, allt ifrån hur sårad jag var till hur mycket jag älskar barnet och att jag ska göra allt jag kan för att h*n ska få det så bra som möjligt. Jag vet inte om han någonsin komer få det men det var ett bra sätt att få ut allt, kunna tänka klarare.
På ett sätt vill jag ge honom det för jag har nog aldrig varit så ärlig gällande mina känslor, varken mot honom eller mig själv. Men samtidigt inte för egentligen vad skulle det tjäna till? Möjligtvis är det ett sätt att släppa taget lite, lämna allt det här bakom mig.
Jag ska gå och prata med någon också, ska iväg på en sak för unga föräldrar i nästa vecka och jag vet att dom har så man kan få komma och prata där, det behövs verkligen!

det låter jättebra TS. jag är likadan! jag måste oftast skriva av mig. ibland räcker det med ett sms till honom, ibland skriver jag flera sidor, ofta till honom, men han får det aldrig. men det gör att man släpper ut skiten. gör det om jag tex inte kan sova, det har visat sig varit enormt lyckat och brukar kunna somna direkt efteråt.

Det tog mig hela dagen och många försök att skriva brevet som än så länge är på 5 sidor. Jag är inte klar med det än!
Det finns så mycket jag vill att han ska veta, förstå. Det är just det, jag vill att han ska förstå mig. Förstå hur jag tycker och tänker, hur jag känner och mår.

Det kommer bli så konstigt att träffa honom igen, jag kommer säkerligen börja gråta på en gång men det får han ta.. Ska iaf bli skönt att få reda ut ett och annat, inte minst få reda på vart han står.
"Tyvärr" är jag nog för feg för att ställa honom mot väggen och fråga rakt ut om han träffat en ny. Har han gjort det berättar han det förhoppningsvis själv. Jag kommer storböla haha! Usch jag hatar verkligen att gråta inför andra, det vet han speciellt. Jag känner mig så utelämnad, liten på något sätt.