Min man och hans dåliga tålamod med sonen

Kan hans dåliga tålamod ha att göra med att han inte riktigt vet hur han ska hantera situationen? Någon form av rädsla?

Menar, när sonen trotsar så kanske inte mannen vet hur han ska agera, ska han inte bry sig/ska han säga ifrån/ska han försöka få sonen intresserad av annat/eller... Och när han "försöker" något så blir inte reaktionen som han vill utan sonen fortsätter trotsa.

Eller har mannen ett allmänt "dåligt temperament" så han behöver träna på sitt tålamod?
Kanske kan ni gemensamt läsa någon bok om barn i trotsåldern och diskutera vad som står i den för att få tips till honom vad/hur han ska göra. Eller också läser du den och diskuterar med honom om vad du läst så får han info på det sättet.

Kanske pappan skulle förstå dig om du talade om för honom att det inte är så roligt för barnet att få höra sån´t ofta...Man odlar ju dåligt samvete i barnen om dom ofta få höra vad fel dom gör.... Jag hoppas på det bästa för er skull. Pojken verkar ju vara så go´

Hejsan!

Vi har likadant här hemma, eller har väl haft mer eller mindre. Det har väl hjälpt lite att jag har markerat för sambon när han är för hård mot vårt barn. Nu menar jag sånt som du, TS, nämner, tex att skrika onödiga saker vid trots och tappa tålamodet och bli arg för onödiga saker. Jag tycker ju att man väljer sina strider men visst kan man tappa tålamodet ibland men inte alltid!

Iallafall så tycker jag det har hjälpt lite att säga till honom varje gång, efter att vårt barn somnat, att jag tycker att han kan tänka sig för. Det fungerar långt ifrån alltid men det känns som det är ett steg på vägen iallafall. Du kan ju föreslå en "metod" eller nåt mönster som han kan följa vid olika situationer eller vad tror du? T.ex. vid matsituationen då får barnet tre chanser på sig och så säger man att barnet får gå från matbordet andra gången och tredje gången verkställs det. Eller något annat du själv brukar tillämpa...

Vilka situationer blir din man irriterad? Min brukar bli det när han ska göra något som tar hans koncentration, tex laga något, eller annat "fixa"-grejs... men det ka nske är normalt att man blir så när man behöver fokus på något och så kommer barnet "i vägen" och "stör"... dock blir jag inte själv sån... men som mamma kanske man har långt tålamod??

Nåväl, skriv gärna mer!

är jag den enda mamman som tycker det är ok att tappa tålamodet på sin 2-åring och precis som ts beskriver ryta i "att sluta nu, nu är det nog"?????? är alla verkligen så oerhört duktiga och pedagogiska hela tiden????jeesseessss....

tillägg innan jag får hela präktiga mammamaffian på mig ...jag menar alltså att ryta i IBLAND inte hela tiden.....

Jo, som jag skrev, ibland men absolut inte hela tiden. Man är nog inte mänsklig om man inte tappar tålamodet ibland, de behöver ju se ilska också.

Har du TS förklarat hur han kan göra istället för att få sonen att lugna sig eller har du bara sagt att han "är för hårt" och "inte ska göra så"?

Jag antar att du har egna tricks som funkar så varför inte dela med dig av dem till pappan så får han iallafall en möjlighet att prova något annat istället för att bara få höra att han gör fel?

Känner igen mig så väl. Har en man som på nåt sätt kommit på kant med sonen (3 år) och nu känns det som en ond cirkel. Sonen trotsar eftersom han vet att pappan blir arg. När jag pratar med pappan så blir han ledsen och säger att han försöker, men nästa dag är det samma sak...

Mitt tricks när sonen till exempel håller på och tramsa vid matbordet och ställa sig på stolen och vilja klättra på bordet med mera är att lugnt ta honom i armen och säga nej, om han efter ett antal gånger inte lugnar sig tar jag ner honom på golvet.
Visst rinner det över för mig också någon gång, men på min man verkar det som om sonen jämt är till besvär för honom.
Jag vet inte om min man är mer osäker än mig, och därför tycker det är jobbigt när sonen gnäller.
Tycker att min man borde vara mer van eftersom han har två barn sen innan, visserligen levde han inte med dom mer än tills dom var 3 resp 1 år, men han måste ju ha gått igenom detta förr?
Men han har kanske inte lärt sig något, eller så var hans barn änglar som alltid satt still och aldrig trotsade honom.

Låter som ett barn i "the terrible two´s" Vist är det underbarnt nästan jämt!
Har en lika underbar själv.
Att din man har äldre barn är inte en "garanti" för att han ska kunna hanskas med er son när han trotsar, mi´n man har också äldre barn och kan allt vara i mina ögon förhård mot våra små ibland...ställer ofta nästan högre krav på de små än på storasyskonet.
Jag brukar ta upp det med min man ibland efteråt ibland direkt beroende på situationen..sedan är det ju olika hur mycket tåla mod man har olika dagar.
Ett par frågor: Vem av er är hemma mest med pojken? (det förälder barnet träffar mest testar de också ofta mest )
Går pojken på fsk/dagmamma/öppen fsk?
Endel barn trotsar mer pga att de har behov av att träffa andra de är helt enkelt "uttråkade" av att gå hemma (man brukar säga att barn har behov av att träffa andra barn från ca 3 år men alla är ju olika en del barn har det behovet tidigare)

Här är det jag som är hemma mest (sååå ovanligt va?) och vissa dagar kan ungarna driva mig till "vansinne" med allt trotsande och testande så tåla modet tryter.
Hos oss har vi löst det så att den som varit hemma med barnen på em (då de är som tröttast) får "ledigt" när den andre föräldern kommer hem allt fråm 30 min till ett par timmar, den "lediga" föräldern har inget ansvar för att barnen får kvällsmat och behöver inte heller äta med barnen om h*n inte vill.
Visst är det tråkigt att inte äta tillsammans allihop varje dag men samtidigt om man är "tjat och trots utmattad"så är man inget särskilt roligt sällskap för barnen vid bordet heller..man har inte särskilt mycket tålamod med trams och skäller mer än nödvändigt då är det bättre att inte vara med utan stressa ner i lugn och ro enstund.
Vi vuxna brukar försöka äta/ta en kvällsfika tillsamman senare då barnen sover och prata i lugn och ro istället.

För oss funkar detta bra..det blir lugnare för barnen och den som varit ifrån barnen på em orkar ta trotset mycket mer än den som redan är "uttrotsad" Dessutom resonerar vi som så att det här är en övergående fas...barnen kommer inte vara i "trots åldern" för jämnan det kommer komma lugnare perioder mellan trotsåldern och tonåren!

känner igen mig lite i din man tyvärr, mitt tålamog är inte det bästa, o min 2åring är mega trottsig, spottar , är dryg jäklas hela tiden.

nej här e en till =)
klart man måste få nog nån gång man kan ju inte acceptera vad som hälst, va ger det för intryck till barnen.

det här med att klättra upp och ner från stolen och upp på bordet kan avhjälpas med en sele.

jag använde det på min son och nu sitter han still, börjar han tramsa och inte vill sitta still så frågar jag honom om han vill ha selen på sig och det vill han inte, så då sitter han still.

på min son funkar det i allafall.

sen att barnet gnäller kan vara att han vill ha uppmärksamhet,
när man kommer hem från jobbet vill man helst bara vara i fred och varva ner, men det är svårt, det är ännu svårare att sätta sig med barnet och leka eller pussla eller liknande. men av erfarenhet så funkar det i längde.

kanske du ska försöka lita på att din man kan klara trotsen, fast att det är jobbigt,
hoppas det fixar sig.

Hoppar in lite på den här tråden igen....Gulemamman: TACK för att du kallar oss präktiga mammamaffian Det glädjer mej... Jag har aldrig tänkt just så förut men det var fiffigt sagt!

/ Marielle, De präktiga mammors ordförande.