Graviditetsdepression?

Jag var precis som du!
Trodde jag skulle bli överlycklig som alla andra och njuta av graviditeten och magen. Men jag mådde inte bra alls spydde konstant i fem månader...gick ner jätte mycket i vikt i början. Mådde jätte illa jämt var arg och ledsen...kändes konstigt. Som ett odjur i magen som tog över min kropp.. stickande smärta i magen kändes hemskt. Sen fick jag foglossning och sammandragningar. Hade en hemsk förlossning när barnet fötts kände jag ingenting, var bara olycklig och rädd och hade så ont i såret eftersom jag blev sydd mycket. Rädd för att min sambo skulle skita i oss pga bebisen bara skrek konstant... mår fortfarande inte bra, men det är mycket,mycket bättre! Har fått hjälp.Nu kan jag säga att jag älskar mitt barn och mena det.Men ingenting blev som jag hade tänkt... allt är inte alltid så fantasktiskt som man vill tro om man hör på andra.

Känner igen mig. Jag åt också medicin för tidigare depression och slutade strax innan vi blev gravida. Jag har mått ganska bra hela tiden men får ibland panikångest över att vi snart ska ha barn. Jag är nu i vecka 24 och börjar tvivla mer och mer i takt med att magen växer. Jag kan inte riktigt glädjas över att vi ska ha barn. Är mest bara rädd för att jag inte kommer att kunna ta till mig mitt lilla barn eller förlossnings/amnings-pykoser, förlossningsdepressioner eller dylikt. Känns som att "alla" andra är mycket gladare över att vi ska barn än vad jag är. Känns som att ett liv med barn just nu känns mer skrämmande än efterlängtat. Vet inte riktigt hur jag ska få ordning på mina känslor, går till kurator men jag vet inte om det hjälper. Vissa dagar känner jag mig stark och glad andra känns det bara för jävligt alltihopa och kan inte bergripa varför jag gett mig in i detta osv. Men jag har valt att inte äta medicin. Min BM säger att de flesta gravida mår dåligt i perioder och hon tycker inte att det finns nån anledning för mig just nu att äta medicin, så vi får väl se hur det går. Känns bara tungt att inte kunna se framemot att bli mamma.
Känner du att depressionen är helt riktad till graviditeten, eller mår du dåligt allmänt? Jag har fått tillbaka en massa ångest under graviditeten men inte alls lika häftigt som innan. Känns åndå som att man har ett inre lugn konstigt nog även om jag kan flippa över tanken att bli mamma. Det gör nog det flesta blivande mammor ibland. Men du kommer att klara det fint! En väninna till mig mådde skit i början av grav, fick medicin och mår nu i vecka 19 utmärkt. Hur långt är du gången?
Kram

jag sitter där nu...är i vecka 20 och fram till 2 veckor sen tyckte jag allt bara va helt underbart.

men nu nää jag vill inte mer..
magen växer och jag hatar det.
bebisen sparkar å jag tycker bara de är obehgligt.

känner ibland att jag önska att jag inte va med barn
de ger mej fruktansvädra skuldkänslor.

Men iblad dycker mina ljusa tankar fram, då jag verkligen vill ha de här barnet å jag bara älskar de mera än något annat.

men inte nu.....

Jag går in i v 11 nästa vecka. Jag känner det precis som jag gjorde förra gången jag åkte på en rejäl depression med ångest och fick antidepressiva. Samma starka förtvivlan och ångest. Tidvis vet jag inte vad jag ska ta mig till. Är så livrädd för att inte må bättre. Tänk om inget kan hjälpa mig? *gråter*

Bebisblå. Känner också så ibland. Tycker också att det ibland kan kännas obehagligt när bebisen sparkar (det är vanligt), men det går över mer o mer. Men kan även också bli lite orolig om den inte sparkar. Det är en stor omställning att blir gravid och förälder. Är man också van vid att reagera med ångest så blir det lätt så. Vi blir inte sämre föräldrar för det! Behöver nog bara stöd och hjälp på vägen.
I helgen var svärmor på besök och hon var helt euforisk över att bli farmor och pratade om allt underbart med barn, förlossning, ansvar mm. Jag fick panik! Fick gå in på toan o andas. Kändes bara för mycket alltihopa. Just där o då ville jag bara ut ur alltihopa. Kände att jag inte fick luft och mina gamla problem med panikångest kom tillbaka på en sekund. Nu är jag rädd för liknande situationer, då jag ska blir sådär livrädd igen och inte få luft. Kan ibland även få känslor som att jag verkligen inte vill detta "egentligen" osv. Men det är klart att jag vill, är ju bara rädd! När jag inte äter medicin är min självkänsla i botten, så visst påverkar det även graviditeten. Men jag hoppas liksom på att allt kommer att falla på plats när barnet kommer, annars blir det medicin direkt så att jag kan tro på mig själv igen. Du ska se att allt kommer att ordna sig. Äter du medicin?

Jag hade också mycket ångest just vid den tiden v 11-15 men det gick över. Har mått ganska bra och mår väl egentligen helt ok, förutom panik och ångest som kommer över mig ibland. Men jag är också lika skräckslagen varje gång jag ska börja med medicin över att det inte ska hjälpa. Du kommer inte att må dåligt om du äter medicin, om det har funkat för dig tidigare! Förmodligen så behöver du det för att klara av graviditeten, det är vanligt. Det ska du inte oroa dig över. Det är en massa saker som gör att du mår dåligt just nu, hormoner osv. I stor sett alla mår dåligt i början av graviditeten och har du en depessionen latent i kroppen så är det nog så att det lätt blommar upp igen. Men du ska inte vara rädd eller ledsen. Du kommer snart att må bra igen! Jobbar du eller är du sjukskriven? Kan du hantera vardagen eller känns allt väldigt ångestladdat?

de största problemet känner jag är att alla runt omkring häjer lite sakta på ögonbrynen när jag säger att jag inte mår bra, därför har de blivit så att jag håller min käft stäng istället.

just nu är de oxå väldigt stökigt mellan mej och smbon och jag vet inte om han kommer stanna hos mej. jag har altid haft problem med deprisson, pannik ångest och framför allt skuldkänslor för allt och alla.

jag har heler aldrig vågat ta kontakt med psykiatiker osv för räddslan att inte bli tagen på alvar eller gämförd så nej jag äter inga som helst medeciner fast jag vet att jag kanske borde.

jag vet att jag kommer bli en bra förälder varesej de blir ensam eller inte. och de gäller desamma för mej.. KLart att jag vill de här.. men osäker och rädd tvekar jag och mår dåligt den mesta delan av dagarna.

Min situation är lite speciell. Jag och min sambo bor för närvarande utomlands där jag är "hemmafru". Han fick ett erbjudande om jobb i 2 år på kontrakt och jag hängde på.

När jag blev dålig flög jag hem till Sverige för att jag blev så rädd, kändes bättre med läkare som kände till mig och hade min tidigare journal. Har varit i sverige i snart 3 veckor, sambon är kvar i utlandet men kommer så ofta han kan. Där har jag allt stöd i hela världen. Bor tillfälligt hos mina föräldrar.

Jag har ätit medicinen fluoxtin i snart 3 veckor och kände mig i onsdags något bättre men idag söndag så hamnade jag på ruta ett igen.. gråter hela tiden och är livrädd för att jag inte ska må så bra så att jag kan återvända till vårt liv utomlands. Är rädd för det mesta just nu. Klarar inte vardagen så bra, trots att jag inte har ett jobb att sköta, orkar inte ta mig för saker och känner mig förtvivlad, rädd och ensam med depressionen. Funderar på om dosen kanske måste höjas lite? usch och fy.

Vet hur ni känner er. Snälla ta hand om er under tiden ni är gravida det är jätteviktigt! Jag stressade runt mycket både jobbade heltid och gick en utbildning...hade behövt mer vila.
Prata med era män..ni behöver mycket stöd nu, det är mycket som händer i kroppen massa hormoner och sånt. Förklara det och att ni behöver extra stöd nu.
Min graviditet var inte alls så underbar som den verkar vara för alla andra..min egen mamma tyckte jag var konstig och påpekade hela tiden att hon minsann var stolt över sin mage när ho var gravid. Fick ofta höra kommentarer att jag var stor, undrar hur du kommer se ut i nionde månaden? Då var jag bara i sjätte månaden...har gått tillbaka och tittat på kort...det var ingen stor mage jag hade. Känns nästan som att folk njöt av att trycka ner mig...Jag var arg och ledsen och orolig i stället för att njuta och va glad.. första tiden spydde jag hela tiden sen blev det bättre men hade alltid ont i magen mådde inte alls bra.Fick då slängt i ansiktet att jag skulle rycka upp mig gå ut och promenera du behöver nog luft du är ju bara inomhus... Var inte alls stor..blev stor mot slutet pga mycket vätskeansamlingar kunde behövt mer uppmuntran mitt självförtroende blev ju ännu mer sänkt pga allas elaka kommentarer. När jag försökte förklara hur jag faktiskt mådde ignorerades jag. Förlossningen var hemsk min sambo var med (tur det) gick så fort var inte beredd på det smärtan tog över allt...fick panik! Skötersorna tog mig inte på allvar först trodde att det skulle ta tid, först föderska ni vet... skrek att jag ville ha bedövning, när dom skulle titta hur mycke jag öppnat mig var det försent var redan öppne 10cm..trodde jag skulle dö! Skulle jag tvingas fortsätta med en sån här smärta. Det är inte bra när det går för fort hjärnan hinner liksom inte med det blir som en chock! Brast jätte mycket fick sys under narkos...fick inte vara med mitt barn! När jag vaknade upp mådde jag skit var så groggy, fattade inte riktigt vad som hänt.Min man fick inte sova över fanns ingen plats. Hade så ont i mitt sår kunde inte sitta knappt gå...skulle lära mig amma gjorde så ont att sitta amningen funkade inte och jag mådde inte bra kände mig så ensam. Tog lång tid innan jag kom in i mammarollen.. ångrade mig nästan när jag kom hem från BB. Min sambo hjälpe mig dom första dagarna, men han tyckte att jag borde rycka upp mig, du måste ta hand om barnet det är därför du ska vara mammaledig! Jag ville inte vara ensam med barnet fick sån ångest när jag var själv. Kunde inte ta i henne. Sen var pappadagarna slut han var på jobbet och jag satt hemma riktigt ledsen med en bebis som bara skrek och ville bli buren.Nu skulle jag klara allt själv fick så dåligt stöd av min familj... dom fattade inte varför jag inte hunnit laga mat till min sambo när han kom hem från jobbet.Jag skulle ju vara glad, dom fattade ingenting allt gick ju bra, ryck upp dig! Min sambo fattade inte heller problemet. Jag bara grät, amningen gick åt helvete kände mig som en hemsk mor. Drog mig undan kunde inte träffa andra lyckliga mammor. Fick så dåligt samvete för att jag inte älskade mitt barn... Nu har det gått sex månader och jag är riktigt stolt över mig själv..jag klarade det nästan helt på egen hand!Känner mig besviken på min familj...blir förbannad när jag tänker på hur jag blev behandlad. En dag exploderar jag nog!
Går hos psykolog..har inte kommit ur förlossnings depressionen helt men det är betydligt bättre. Går upp och ner men mår jag ganska bra, synd bara att man inte kan få lite stöd dom dagar man inte mår så bra hade varit skönt och tror att jag blivit bättre snabbare också, tur att man är stark. Kunde gått riktigt illa för mig.... Viktigt att man har bra stöd runt omkring säger min psykolog, men hur gör man om man inte har det då? Kämpar förtvivlat. Nu äntligen vågar jag träffa andra mammor, har börjat på endel aktiviteter då vi träffar andra mammor och barn, har även börjat träna..känner mig stolt, men inte får jag några credits för det.

Hej!

Här har du en som oxå fick graviditetes depp.

Slutade med att jag tänka hoppa framför tåget och dom fick ta ut "lillen" lite tidigare.

Det är hemskt, lycka till!

Hej alla här inne.

Jag vet precis hur nu mår. Jag har dragits med utmattningsdepp innan graviditeten och åt zoloft. Dock slutade jag med dem ett år innan jag blev gravid. Oftast mår jag dåligt för att jag går och annalyserar allt hela tiden. JAg har alltid älskat barn och jag drömde ofta om att bli mamma. När jag sen satt med pinnen i handen så blev jag jätte rätt och fick jätte depresssioner. Vet inte vad jag skulle göra. Ville göra abort. Vissa tider ville jag bara dö. Tyckte att alla var så lyckliga och mådde så bra. Undrade vad det var för fel på mig.
Efter vecka 20 började jag mår bättre. Nu är jag e vecka 36 och det har kommit tillbaka. Varför kunde jag inte får må bra som jag gjorde i mitten?
Nu vet jag inte om jag kommer att älskar mitt barn. Just tanken på att jag inte vet om jag kommer att orka detta eller tanken på att jag inte kommer att känna något skrämer upp mig. Ska träffa min BM på onsdag, men av någon anledning har jag alltid spelat ett spel när det kommer till kuratorer, läkare och närstående. Jag säger att jag mår bättre än jag gör. Jag skäms över att säga till något att jag inte vill leva vissa perioder.
Fast för att jag ska bli bättre måste jag någ prata och säga som det är till min BM.
Tycker dock att det är skönt att veta att jag inte är den enda som mår så här. Det finns fler.

Kram på er alla. Jag känner med er.

Hej Anonym (en som vet) och alla andra i tråden.

Jag förstår precis hur du känner dig. Jag är livrädd för samma saker. Tänker katastroftankar om hur hemskt allt KAN bli.. :(
Mår så dåligt att tidvis att jag funderar på att ta mitt liv. Vet inte vad jag ska göra av all ångest och all rädsla. Jag vill så gärna vara lycklig över graviditeten, barnet är önskat och planerat men ändå känner jag ingenting. Vad är det för fel på mig??

Jag hade likadant med första barnet. Hade problem redan innan som jag åt medicin för.

Under första graviditeten mådde jag hemskt dåligt men vågade inte säga något till nån. Följt av det mådde jag hemskt efter att barnet kom och hade svårt att fästa mig. Allt släppte när lillan blev ett år. Sån kärlek till henne och livet har jag aldrig kännt.

Nu är jag gravid igen med nr 2. Ettan är 18månader. Känner likadant igen och har grävt ner mig helt..

Men nu har jag sökt hjälp och ska få träffa en läkare. Hoppas att jag kan få vara lycklig denna gång.

Har inte ens kunnat sluta röka. Förnekar barnet i magen så mycket. Känner sparkar med låtsas som ingenting. Är i vecka 18.

Har nu fått samma medicin som dig ts. Blev sjukskriven 2veckor för att se att den fungerar.

Läkaren sa; ditt liv kommer bli så mycket bättre! Bara det kändes som en stor lättnad.

Hej anononym (barn nr 2)

Vad skönt att du fått medicin. Det är inga lätta beslut man måste ta. Vilken dos äter du? Jag har höjt dosen från 20 mg per dag till 30 mg, hoppas att jag snart blir piggare.

Tänk på att du kan känna dig lite sämre första tiden med tabletterna. De funkar så. Ofta hjälper det bättre om man känt sig sämre till en början.

Många styrkekramar!