jag sitter där nu...är i vecka 20 och fram till 2 veckor sen tyckte jag allt bara va helt underbart.
men nu nää jag vill inte mer..
magen växer och jag hatar det.
bebisen sparkar å jag tycker bara de är obehgligt.
känner ibland att jag önska att jag inte va med barn
de ger mej fruktansvädra skuldkänslor.
Men iblad dycker mina ljusa tankar fram, då jag verkligen vill ha de här barnet å jag bara älskar de mera än något annat.
men inte nu.....
de största problemet känner jag är att alla runt omkring häjer lite sakta på ögonbrynen när jag säger att jag inte mår bra, därför har de blivit så att jag håller min käft stäng istället.
just nu är de oxå väldigt stökigt mellan mej och smbon och jag vet inte om han kommer stanna hos mej. jag har altid haft problem med deprisson, pannik ångest och framför allt skuldkänslor för allt och alla.
jag har heler aldrig vågat ta kontakt med psykiatiker osv för räddslan att inte bli tagen på alvar eller gämförd så nej jag äter inga som helst medeciner fast jag vet att jag kanske borde.
jag vet att jag kommer bli en bra förälder varesej de blir ensam eller inte. och de gäller desamma för mej.. KLart att jag vill de här.. men osäker och rädd tvekar jag och mår dåligt den mesta delan av dagarna.