Min lilla flicka!

tack för att ni orkar ta er tid att läsa och skriva en rad..

Tack alla ni som skrivt så fina ord till mig. Har inte varit här inne på länge. Har inte orkat helt enkelt.

Just nu känns det som att jag tappat verkligheten. Att detta inte har hänt, att hon bara sover i sin säng. Säger min man eller någon annan till mig att hon inte finns mer så blir jag bara arg och frågar varför dom förnekar henne.
Jag/vi går hos en terapeut och tydligen är detta normalt. Jag kan inte se att något i detta som har hänt är normalt. Vill inte ens höra ordet normalt.

Det enda normala hade varit att våran tös fått stanna hos oss.

Tack alla ni igen. Ni är underbara!

Tack alla söta! Jag har inte skrivit mycket i tråden men all denna respons gör mig så rörd.

Jag lever fortfarande i en dimma. Har varit iväg ett tag med familjen. Jag varken åt eller pratade så mannen min tvingade iväg mig.

När vi kom hem igen så fick jag nästa bakslag. En så kallad vän var irriterad på mig för att jag inte svarat på dennes mail. Att det bara ska passa mig när vi ska ha kontakt. Jag blev så ledsen. Denna ledsamhet byttes senare till avsky och hat då denne skrev att kanske har jag ljugit om detta. Att jag bara vill ha uppmärksamhet från henne. Att h*n dessutom har gjort reserch om denna händelse.
Hur kan man göra så mot en människa som går igenom detta som jag går igenom?!

Jag själv tvivlar ju på verkligheten till och från, har jag verkligen burit på ett barn? har jag verkligen fått hålla om henne? Varför är hon då inte här?

Trodde det var en vän som stöttade men jag hade fel.
Det är ju i sorg och elände man märker vem som är ens vänner.

Jag har än inte kommit äver min dotters död, kommer aldrig göra det. Det känns inte ens lite bättre. Men jag vaknar på morgonen och ler mot mina barn, alla tre. Två här nere och så en liten söt uppe bland molnen.
Usch, så fort jag skriver så så kommer tårarna. Kan inte prata om henne som död. Jag kan bara inte det.