Hur hittar man sig själv igen?

Hej på dig! Förstår era problem som ni har mellan varandra, usch kan inte vara lätt, men det allra bästa som kan göras är att vara ifrån varandra lite och speciellt din tjej för att kunna få lite andrum och tänka igenom saker och ting ifred och på egen hand för tyvärr så kommer det inte att hjälpa av att du är i hennes närhet för då uppstår det bara irritation och hinder, TRO MIG JAG VET!!! Har själv suttit i samma båt. Om du älskar henne gör du bäst i att låta henne finna sig själv på sitt egna sätt och ge henne all tid hon behöver till det eftersom att hon inte tycks vilja ta hjälp utav dig just nu och kanska istället skall gå och tala med någon psykolog någon som inte känner henne ialla fall och hon kommer dessutom att uppskatta det med tiden. Lycka till nu jag tror på er... Håll ut och ha tålamod

Strösta problemet med det är att hon inte tror på psykologer. Ska försöka prata med henne om det men iallafall så har hon Väldigt svårt att anförtro någonting åt folk så jag vet inte hur vi ska göra. Det är nog sant som du skriver att hon behöver komma underfund med det själv. Iom att det var med mig och i vår relation som hon "fösvann" så kommer det ju krävas lite för att komma till rätta igen,om det går, på alla plan. Hon är iallafall borta över helgen och vi ska prata vidare i början av nästa vecka. Så jag tänkte fråga lite här efter folk som varit i samma sits. Hur ni gjorde för att komma tillbaka.
Fan känner mig helt lost men hoppas någon har något vettigt att säga.

läst igenom din berättelse och det låter inte som att ni har en alltför harmonisk relation

det du skrev om att hon älskar dig, men inte så mkt som hon borde, är inte alls konstigt, när jag läser det du beskrev hennes tankar, om att hon inte vet var hon har sig själv och att hon känner sig borttappad. Jag känner igen det SÅ väl! jag känner likadant NU, jag har mått dåligt i ett antal år - sen jag fick diagnosen utmattninsdepresseion! jag har inte blivit normal sen det så snälla, låt det inte gå så långt för din sambo - det kan ju inte du hjälpa såklart. Hon måste ju själv vilja ha hjälp! Men det ÄR ju något som INTE stämmer uppenbarligen . det låter ju som att hon har låg självkänsla och inte älskar sig själv och då kan man inte älska ngn annan heller!
har ni barn tills oxå? jag tog iaf steget att ringa psykiatrin idag och återuppta kontakten med dem, jag vill aldrig mer må så dåligt som jag gjorde för 5 år. dumt att vänta tills det är för sent... jobbar din sambo eller är hon sjukskriven?

Inga barn i bilden ännu iaf vilket är tur i detta läget. Vi har pratat om det men jag har tidigare inte kännt mig redo.

Iallafall så har du helt rätt och det är skönt att någon annan än jag säger att något inte stämmer och att hon borde prata med någon. Jag har tjatat på henne om detta länge, ALLDELES för länge och har fått henne att faktiskt ringa men inte längre. Hon är livrädd för att tala med någon. Delvis för att hon blivit uppfostrad till att pratar man med psykologer är man sjuk i huvet och hamnar i Journaler och i en familj där allt jobbigt är hysh hysh och gömma under mattan. Jag har iallafall tjatat om detta länge men inte velat pressa henne eftersom jag vill att hon ska vilja det själv. Iallafall så när vi pratade nu så ville hon inte ens medge att det kunde hjälpa ens lite. Jag vet inte hur man skulle kunna göra för att få henne att prata med någon jag VET ju att hon behöver det. Vill inte spela "ögra det för min/vår skull" kortet utan vill att hon ska inse själv. Men nu blir jag me roch mer osäker.
Du frågar om hon jobbar och hon läser heltid på universitetet och jobbar vid sidan av men jag vet att hon har svårt för sig numera och det känns som(detta är min observation) att hon inte kan koncentrera eller motivera sig. Det är även så att jag tycker hon har svårt att motivera sig till allt annat i livet som är minst jobbigt. Fan att det blir såhär men jag sa iallafall till henne att om det inte löser sig så får vi separera eftersom hon måste få må bra och jag tar den smällen om det får henne att må bra.

Nog svamlat. Tack-

Svår sak det där.
Jag var tvungen att lämna min dåvarande man för att kunna finna mig själv igen. Vi hade ett förhållande där han tog all plats och var väldigt energitömmande för mig och jag bara gav och gav. Med utomstående hjälp har jag kommit fram till nu att det var inte bara hans fel. Jag hade ett ansvar också som aldrig, på riktigt, sa stop. Jag har fortf inte riktigt hittat mig själv än det är en ständigt pågående process men min nuvarande sambo är underbar och kväver mig inte. Han ger mig plats!

Jag är inte säker på att man måste lämna sin partner för att kunna finna sig själv igen. Jag gick ju till ett nytt förhållande innan jag är klar. Det beror nog på vem man är med. Du, TS, verkar ju vilja hjälpa din sambo..
Det är en stor och svår sak det här. Om du kan få henne att söka hjälp så är det nog bra.

Jag vill verkligen hjälpa min sambo. Har aldrig mått så dåligt som när man ser någon man verkligen älskar må så dåligt och lida.
Jag tror att det går att lösa men jag vet hur mycket jobb det kommer att kräva av min sambo och jag vet inte om hon kommer orka det. Bara den gemensamma biten att hitta tillbaka till varandra lära sig kommunicera på nytt kommer ta otroligt med tid och kraft för min del men kommer hon orka med både och?
Usch det känns så hopplöst. Att vi låtit det bli så illa... att man alltid ska ta saker imorgon imorgon hela tiden.
Tror ni det hjälper henne att prata med någon även om hon inte själv tror på det?

Anonym (Trassel) skrev 2007-10-05 12:22:26 följande:

OK, jag ska fortsätta försöka få henne att prata med någon iallafall. Det känns mer hoppfullt nu närjag fått lite kommentarer från folk som vart där och som vet. Ska visa henne denna tråden så hon får se att det finns folk som tror det kommer fungera. Kanske kan hjälpa.
ojojoj detta blir en jobbig tid framöver.

Tänkte försöka få lite rådgivning av en familjerådgivare också det borde ju kunna ge en lite uppslag om hur man ska hjälpa varandra att hitta tillbaka.

Någon som har något tips, förutom Triss, hur man blir av med alla måsten i vardagen? Skulle vara skönt just nu.

ja precis! om du kan få med henne till en familjerådgivare är det jättebra! för då kanske hon lättar sig lite, den som ni pratar med frågar ju frågor till er båda och då måste man ju svara. vi gick på familjerådgivning, men vi väntade tyvärr för länge och där kommer ni/hon kanske även fram till vad som är problemet och att din sambo kanske behöver prata med ngn enskilt! försök med det absolut!

Tillhör hon den relativt stora skara som tycker "Jag vill inte gå till nån psykolog, som inte bryr sig ett skit om mina problem egentligen, utan bara har betalt för att lyssna..."?
(Var själv gift med en som ansåg samma sak, så vi kom aldrig iväg på nån rådgivning som jag hade velat)

Hur som helst så är ju själva poängen med det hela just att man pratar med en person som INTE är känslomässigt engagerad i mitt problem. Det är ju inte sympatier man vill ha, utan nån som ser klart...och som har sett liknande förut och har konkreta förslag på åtgärder.
Och det där med "inte bryr sig" är ju också tokigt...Det är väl klart att man bryr sig, om man har ett jobb. Det är ju som att säga att t ex lärare inte bryr sig om sina elever....förskollärare inte bryr sig om barnen...kocken inte bryr sig om maten smakar bra....

Hoppas du får henne att tänka om. Hon ska vara glad att hon har en sambo som ser hennes problem som ert gemensamma problem (det gör inte alla...)

Jo vi skulle funder på hur v skulle göra under helgen och jag tänkte lägga fram som förslag familjerådgivning och någon slags självkänsle träning för oss båda eftersom hon har extremt dålig självkänsla och jag har inte världens bästa. Det kan väl vara en bra början till att lära känna sig själv?
Har köpt Mia Törnbloms bok Självkänsla nu och den verkar bra.
Iallafall så tänkte jag försöka få henne till terapeut eller på något annat sätt få henne att prata med någon. Men en utomstående vore det bästa. Är nog lättare att berätta allt för någon som bara är där för att lyssna och som inte är känslomässigt involverad eller vinklad. Förutom det så vet jag att vi måste ändra våran attityd till varandra och verkligen jobba med att reda ut missförstånd mellan oss som vi inte gjort tidigare. Jag tänker göra allt för att vi skall förbli ett par för hon är verkligen mitt livs kärlek.
Har ni några tips på saker man kan göra för att öka tilliten/gemenskapen/tightheten/sammhörigheten mellan oss?

HillBilie:
Nej hon är inte av den anledningen negativ utan hon tror inte det fungerar sedan är hon rädd för att gå dit för hon har hört att man är sjuk i huvudet om man pratar med psykdoktorer sedan är hon rädd för att få "sjuk i huvudet" stämplat i journalen och sedan är hon rädd för att öppna sig för någon sen har dom levt hysh hysh inte prata om jobbiga saker i sin uppväxt. Hon är medveten om att journalbiten, sjuk i huvudet biten är trams men det hjälper inte till direkt om man säger så. Tror det är en rädsla för att öppna gamla sår som man arbetat så med täcka över. Jag vet inte detta eftersom hon aldrig sagt det men hon hävdar att det är bra och hjälper "en del personer men nog inte mig".
Jag vet inte om hon behöver det men jag tror det. Jag tycker iallafall inte att det skadar. Och ingen behöver ju få veta det förutom jag så det är ju inget att skämmas för heller. vi får se hur det går men jag hoppas...
Hon är nog glad att hon har en sambo som ser det som ett gemensamt problem. Jag antar att det är en bidragande orsak till att hon är villig att försöka ändra på saker och ting.
Men oj oj oj vilken lång väg vi har att gå och det är skönt att prata lite här och se att folk iaf är positiva. Det ha rju inte varit mycket solskenshistorier direkt men å andra sidan inga domedasprofeter heller. Jag hoppas verkligen att vi kan lösa detta och att om vi nu inte gör det så att hon kan få må bra. Det är skönt att vi har tagit upp detta innan vi blivit ovänner eller glidit för långt ifrån varandra för att ens känna att det är värt att försöka.

Långa inlägg blir det och frölåt allt svammel och upprepningar men jag behöver "prata" av mig lite.
gonatt

Kanske hon kan gå till en coach? De för juh inga journaler på samma sätt som sjukvården. Där pratar man juh om en massa grejjer, man ska helt enkelt lära känna sig själv! Å då kanske hon hittar den hon vill vara på vägen.
Själv är jag sjukskriven för utamttningsdepression, PTSD osv

Min sambo tycker det är svårt å fatta vad som händer med mej alla gånger, han ville heller inte ha en samtalskontakt, som ja föreslog. Så nu har skickat hnm till en coach, som ska stärka hnm, för han tycker det är jobbigt att se mej må dåligt ex.
Om du vill ha coachens mail så hör av dej.
Hon bor i Gbg å coachar via telefonen så man ,åste inte ens SE personen, utan sitta hemma i sin trygga vrå å få rätsida på ens grjjer!

Kanske en mjukstart för din tjej?

Lycka till!

Annelie