Rädsla för att bli sårad

vi är många som känner igen oss i det du beskriver... Här gäller det dock att ta läxan med sig in i nästa relation o lära sig undvika att bli sviken igen...  det gäller helt enkelt att förstå varför man blev sviken o lurad och undvika dom fällorna en gång till...

Oftast har man ju faktiskt en ide om varför det sket sig i ett fd förhållande o visst är det svårt många gånger att ta åt sig av att det delvis är MITT fel att det sket sig... men det måste man om man ska våga ta sig vidare o in i ett nytt förhållande. O kanske är det just detta som är problemet i din sits - att det krävs en hel del jobb med sig själv som man kanske inte orkar med eller ens vill inse att man måste ta itu med?

Jag o min make har blivit sjukt sårade av våra ex som mer eller mindre drog oss vid näsan och försvann spårlöst...  När vi möttes pratade vi mycket om detta o berättade vad som hade hänt och varför och vi har ju förstås också kommit på vår egen skuld i detta.. O vi har nu gått vidare o fortsatt varit öppna o ärliga med varandra o därmed skapat en unik tillit till varandra.

Det hela handlar egentligen om att bevisa det man säger -  det är lätt att lova något.. men sjukt svårt att hålla det....
Så vi har sagt så - inga löften - bara handgripligheter accepteras i vårt äktenskap. Vi måste bevisa det vi säger helt enkelt... O det funkar!

Jag har väntat på han i ett år nu snart och jag undrar om jag nånsin kommer få han att lita på mig och våga öppna sig. Mina känslor är ju besvarade och det gör det så svårt att gå vidare. Jag undrar ju hela tiden om det kommer kunna bli vi för han säger ju att han vill inget hellre.

det där satt jag själv i innan jag träffade min make...

hade ett av-o-till förhållande i nästan 4 år med en man på distans - vi gick igenom mycket tillsammans o svor på att hålla ihop ändå trots att han var sviken sedan tidigare o inte trodde sig orka ta emot min kärlek o ett förhållande. Vi älskade varandra sjukt högt o vi ville inget annat än att leva med varandra även om det i dåläget var ganska svårt...

Men så sprang jag på min man... o blev hysteriskt kär och han stod där framför mig o gav mig allt jag någonsin velat ha o drömt om... allt jag behövde göra var att säga ja...

Men det var med sorgesam lycka jag sa ja - för samtidigt visste jag ju att jag inte längre skulle få leva med den man jag älskade så högt... men jag gjorde valet ändå o jag var sjuk av sorg säkert ett halvår efteråt.. Men jag gick vidare och kom ut hel på andra sidan o förstod att detta var det bästa jag kunnat göra av situationen.

exet som numera är min bästa vän står fortfarande o trampar på ruta 1 trots att det gått snart 4 år vi separareade o jag har varit gift i 3 år snart...  O jag vet att jag än i dag skulle ha gått omkring o väntat på honom...

kärleken mellan oss var rätt - men inte verkligheten...

Nyfiken gul :0)

Vill bara säga att jag har läst dina svar i många trådar och du verkar vara så bra, du har så kloka råd som verkligen får en att tänka till.
Du har en värme som syns/känns i det du skriver.

Kan inte formulera det jag vill ha sagt, bara ge dig en "klapp på axeln".
Dina svar i trådarna är det nog många som tar till sig och jag är en av dem :0)

Känns som jag kommer vänta hela livet. Vill inte släppa taget utifall det kan bli nåt men samtidigt så blir jag så sårad för jag saknar honom så otroligt mycket men får träffa honom så sällan. Sen blir jag så arg på hon som sårat honom, förstört han så, förstört för oss. Skyller väl på henne att jag inte kan få det jag vill. Sen blir jag arg på han som låter henne förstöra för oss. Och ibland så kommer tanken upp att han kan nog inte älska mig tillräckligt mycket eftersom han är beredd att ge upp mig, jag är inte värd risken, rädslan för att bli sårad är starkare än viljan att vara med mig. Och det gör så ont att tänka så...

Jag tänkte precis samma tankar - men samtidigt så insåg jag ju att HAN - den mannen jag älskade sårade MIG likamycket som han själv blivit sårad... han lovade ju guld o gröna skogar.. men jag fick bara ett ynka sketet barr.....

Det finns en gräns för vad man kan stå ut med... o du förtjänar ju också lycka o kärlek och ett liv tillsammans med någon o bilda familj med.. varför ska du få offra den önskan genom att vänta på honom? Han kanske aldrig släpper taget om sina bittra erfarenheter? Är du beredd på att låta ditt liv passera pga det??

Jag höll på att bli ohyggligt bitter i mitt förhållande, på slutet bråkade vi som fan bara för att han aldrig kunde bestämma sig... han sårade mig dagligen genom att välja bort mig.... o till sist fick jag nog...

du måste nog börja bestämma dig för vad ditt pris är o hur högt det är. Är priset värt belöningen?
O så får du aldrig ta på dig hans bekymmer som dina egna... du kan inte ta ansvar för hans lycka så länge han inte själv vill det.  Blir du inte lycklig med honom - varför hålla på o ursäkta honom hela tiden?

Han tror sig vara dömd till att vara ensam. Han har haft två seriösa förhållanden och båda tjejerna har varit otrogen mot han. Den senaste hade han precis fått barn med när han fick veta att hon var otrogen. Han säger att det måste vara nåt fel på han och han är så rädd att jag också kommer vara otrogen. Han säger att han vågar inte släppa in mig i sitt hjärta även fast han vet att det är rätt men att han alltid kommer att älska mig. Det känns som jag gjort allt jag kan för att få han att lita på mig. Jag har gett han så mycket av mig själv, stöttat, hjälpt och funnits där dag som natt utan att fått nåt tillbaka. Hur än jag gör verkar jag inte räcka till och jag känner mig så misslyckad. Trodde på nåt naivt och patetiskt sätt att det var meningen att det skulle bli vi...

Nyfiken gul- Jag har inte läst några av dina tidigare inlägg. Det du skriver här i denna tråden är väldigt förståndigt och tänkvärt.
Hur känner du dig nu TS???

TS försvann du???

Jo det känns bättre men jag kommer nog hoppas och vänta lite till...