• Rådvill

    Hur ska man reagera - bomben slog ner igår !

    Min sambo har varit sur och otillgänglig lite till och från den senaste tiden. Igår kom det fram varför - hon kände sig inte hemma i vårt hus (som vi köpte tillsammans för 1,5 år sedan). I vårt hus bor (förutom hon och jag, mina två barn (19 och 17) på vv boende samt hennes dotter (13) va helg. Det är de veckor som min barn är hos oss som hon tycker att hon inte är med i "familjen". Mina barn är ju äldre än hennes och de sköter sig själva (lite problem med att plocka upp o sånt kanske). Till saken hör att hennes dotter under uppväxten mest bott hos sin far med lite kontakt med mor. Vi har inga gemensamma barn. För min del verkar det som att, trots att vi pratade igenom allt innan vi köpte hus vad det gäller mina och dina barn etc, inte riktigt förstått vad det innebär att ha en stor familj. Kanske hon tycker att de inkräktar på "hennes" saker. Hon har ju levt själv den mesta tiden. På något sätt känner jag mig "arg" men mest ledsen och tycker att hon nu gett mig två val - antingen henne eller barnen. Vad tycker Ni - och hur ska jag gå vidare. Känner att vi inte pratat igenom detta ännu men behöver lite tips för ett fortsatt prat. Hon sa - nu har jag sagt vad det var, punkt slut (ungefär). Vad svarar man på det? Till saken hör även att när mina barn åker eller kommer, hon varken säger hej eller hej då och har väldigt svårt för att prata med dom (typ obefintligt). Jag har tidigare försökt förklara att om hon tycker att något är fel så måste hon säga det själv till dom. Vi bor ju faktiskt tillsammans. Jag har tagit hans dotter till mitt hjärta och det fungerar jättebra. Just nu mår jag jättedåligt och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Ena stunden tänker jag - om jag väljer barnen, de har jag ju bara kanske 5 år till och sedan är de utflugna, sedan sitter jag där ensam. Om jag väljer min sambo (som jag verkligen älskar) så har jag förhoppningsvis henne resten av livet (vilket var ju tanken) och barnen har jag nog ändå. Kan det verkligen lösa sig, tror ni?

  • Svar på tråden Hur ska man reagera - bomben slog ner igår !
  • annbom

    Fast tycker du verkligen att du hade rätt att bestämma vem hon ville leva med? Varför skulle hon skilja sig för din skull? Ibland (ganska ofta) så tänker tonåringar endast på sig själva och vill att föräldrarna ska uppoffra hela sitt liv för deras skull, för att de senare ändå ska flytta hemifrån och lämna mamma ensam. Det brukar alltid vara två sidor av samma mynt och att vara tonåring är inte lätt, men det är inte lätt att vara tonårsförälder heller.

    Anonym (Dotter) skrev 2007-10-12 11:13:10 följande:


    Jag blev "bortvald" av min mamma när jag var 16 år. Jag mådde oerhört dåligt av att bo med hennes dåvarande man, och vädjade till mamma att hon skulle skilja sig flera gånger. Till slut sa mamma att:"Du bor ju inte hemma så många år till, och din pappa har ju en övernattningslägenhet i stan, du kan ju bo där". Hon ville rädda sitt äktenskap, och det kan jag förstå, men jag kommer ALDRIG förlåta henne för att hon valde bort mig.Mamma och denne man är skilda sen ett år tillbaka.
  • annbom

    Om man har tonåringar själv så kanske det är lite lättare att förstå att problemet kanske inte är att han har barn utan att det kanske är hur de beter sig.


    McC skrev 2007-10-12 11:18:19 följande:
    Jag tycker det låter som svartsjuka från din sambos sida. Hon vill ha dig för sig själv och inte dela med sig till dina barn. vad ska man göra åt en sån människa? Jag skulle nog sätta ner foten och visa att "jag har barn. jag älskar dom och dom bor här tills dom blir vuxna". Man kan inte välja bort sina barn, inte om man är en bra förälder.
  • Veizades

    Kan ju bara säga att kommer det dit att du måste välja så välj för guds skull barnen!

    Min pappa valde sig själv låångt framför oss och sket i oss (säger inte att du kommer göra det) och det var många år sedan nu och det sveket kan jag iten glömma och inte heller helt förlåta!


    Benjamin - mammas allt på jorden!
  • Anonym (Dotter)

    Jag anser inte att jag hade någon rätt att välja åt henne. Hon frågade mig "om råd" och sa att hon skulle ge mannen ett år till, max, och sen bestämma sig för om hon skulle skiljas eller inte.

    Alltså.. denne man går inte att beskriva på ett korrekt sätt, man måste ha varit där. Men jag kan säga så mycket att min bror flyttade 40 mil för att komma bort från honom (när han var 16). Han har kallat mig för hora, bitch, ungjävel etc under flera år. Det som fick bägaren att rinna över för mamma var när han lät sa till sina barn att mamma var psykiskt sjuk. Ja just det, han är psykolog också..


    annbom skrev 2007-10-12 11:34:21 följande:
    Fast tycker du verkligen att du hade rätt att bestämma vem hon ville leva med? Varför skulle hon skilja sig för din skull? Ibland (ganska ofta) så tänker tonåringar endast på sig själva och vill att föräldrarna ska uppoffra hela sitt liv för deras skull, för att de senare ändå ska flytta hemifrån och lämna mamma ensam. Det brukar alltid vara två sidor av samma mynt och att vara tonåring är inte lätt, men det är inte lätt att vara tonårsförälder heller.Anonym (Dotter) skrev 2007-10-12 11:13:10 följande:
  • oOoJOYoOo

    Jag har 4 barn 2 barn sedan tidigare. Jag kan säga att jag aldrig hade accepterat om min man betett sig illa emot dom. Alltså inte ens kan säga hej när dom kommer???? Allvarligt...

    Han hade åkt ut.....jag hade inte fortsatt leva med en man som inte kunde acceptera min barn.....


    Lycklig fyrbarnsmamma
  • annbom

    Då var ju inte situationen riktigt som du beskrev, tyvärr är det ganska vanligt att tonåringar inte vill att mamma ska vara med någon annan. Du får försöka se det som så att din mamma var så i klorna på honom att hon inte vågade göra annat. Jag tror att för din egen skull så ska du försöka förlåta henne, hon var inte kapabel till annat just då.

    Anonym (Dotter) skrev 2007-10-12 11:43:23 följande:


    Jag anser inte att jag hade någon rätt att välja åt henne. Hon frågade mig "om råd" och sa att hon skulle ge mannen ett år till, max, och sen bestämma sig för om hon skulle skiljas eller inte. Alltså.. denne man går inte att beskriva på ett korrekt sätt, man måste ha varit där. Men jag kan säga så mycket att min bror flyttade 40 mil för att komma bort från honom (när han var 16). Han har kallat mig för hora, bitch, ungjävel etc under flera år. Det som fick bägaren att rinna över för mamma var när han lät sa till sina barn att mamma var psykiskt sjuk. Ja just det, han är psykolog också..
  • Strömberg

    Jag tycker din sambo låter väldigt barnslig, inte ens heja när dom kommer?? Egoistiskt att ställe ett sånt ultimatum att du ska välja mellan ditt kött o blod och kvinnan du tänkt leva med...Jag hade valt barnen

  • annbom

    Fast hon har inte ställt något ultimatum.


    Strömberg skrev 2007-10-12 11:49:28 följande:
    Jag tycker din sambo låter väldigt barnslig, inte ens heja när dom kommer?? Egoistiskt att ställe ett sånt ultimatum att du ska välja mellan ditt kött o blod och kvinnan du tänkt leva med...Jag hade valt barnen
  • Anonym

    Behöver man ens fundera barnen eller sambon? Det är självklart att du ska välja barnen.  Barn ska alltid komma i första hand.... Du har "satt" dom till världen och då ska man f*n också ta sitt ansvar och inte välja bort dem när det själv passar en. Och vad säger att förhållandet kommer att hålla livet ut bara för att du väljer henne??

  • Anonym (Mamma)

    kan inte din sambo acceptera barnen så är det hon som ska fara o flyga inte barnen!

Svar på tråden Hur ska man reagera - bomben slog ner igår !