Vi som förlorat syskon , del 3

Digiscrapverksta'n - www.familjeliv.se/Bloggar-3-47/b73416.html

ÄLSKAR MIN PRINSESSA, BF 6 NOV

Hej på er.nin bror tog sitt liv när han var 17år.Saknaden efter förlorade familjemedlemmar går inte att beskriva och går alldrig över.

Om ni tillåter mig att filosofera lite.. Jag måste bara bena ut dom här tankarna nu, som jag burit på länge: Har tänkt på om sorgen kan kännas annorlunda när man har syskon kvar kontra när man står ensam kvar. Vad tror ni?

Jag har ju ingen som kallar mig "syrran" längre. Jag vet inte om det hade känts annorlunda om jag hade haft syskon kvar.. kanske. Som hade stöttat och varit i samma situation. Vi hade gått hand i hand tills vi blivit gamla, kunnat dela minnena av brorsan i många år framöver. Någon att prata om barndomen, om föräldrarna, om gemensamma semesterar, etc. Haft glädje av varandra rent praktiskt med allt man kan hjälpa varandra med..tryggheten. Den förutsättningslösa kärleken som bara syskon och föräldrar kan ge. (Min man kan jag egentligen inte till 100% veta att han ska älska mig hela livet, och vice versa).

En del av sorgen är ju att när mina föräldrar blir gamla (de är vissserligen bara lite över 60 men mamma har varit mycket sjuk i cancer genom åren) så har jag inte honom kvar. Då kan t ex jag och min bror inte hjälpas åt (jag bor inte i samma ort som han och våra föräldrar gör), och när de inte lever längre så är hela familjen borta..Min plattform! vårt föräldrahem! Jag ryser. Min hemstad, bara gamla kompisar att åka till. Men hoppas det är många år kvar tills dess.

Det här med att brorsan dött.. det kräver ju också en frigörelse för mig, som 35-åring (äuum) måste jag inse att jag (en dag) måste klara mig känslomässigt utan min ursprunliga kärnfamilj. Jag har på något sätt sörjt det också, och gör det fortfarande 1,5 år efter hans död. Förstår ni vad jag menar?! Jag har alltså inte bara sörjt att jag saknar min bror här och nu, utan även att han inte kommer finnas som stöd när jag blir gammal. Och mina föräldrar kan inte stötta och minnas honom med mig längre. Att jag kommer känna mig ensam, utan ursprungliga blodsband. Märks det att jag är lillasyster i familjen eller?! *ler*

Gick hos en psykolog 3 ggr och han sade inte så mycket, men en sak var bra och det var att jag inte borde ta ut så mycket i förskott. Att den dagen då jag oundvikligen står där, så kanske livet ser så annorlunda ut. Och att man inte ska ta med den smärta man har idag in i framtiden. Då gör det onödigt ont. För när man väl kommer dit, så har kanske smärtan mattats av och man har annat med sig i bagaget. Klokt sagt va? Men jag kan ändå inte låta bli att bearbeta allt jag kan komma på som är negativt kring brorsans död. Tänk om jag får en depression om några år, då är det ingen som förstår. Så under min sjukskrivning när allt hänt så mötte jag smärtan ur alla tänkbara vinklar. Kände mig som en tjurfäktare som skulle slåss med sitt svärd och sin cape mot tjuren som kom dånande mot mig från alla tänkbara håll. Kanske var bra, det kasnek trots allt var rätt för just mig...kan ju skriva detta utan att gråta ens..Alla tårar har gråtits på nåt sätt..?

En annan del av sorgen är även att se sina älskade föräldrar i stor sorg. Att se dom som man bryr sig så mycket om, drabbas av det värsta som kan hända..
Hur ser ni andra på det?

Jag menar inte att de som har syskon kvar skulle ha en lättare sorg. Absolut inte. Ni kanske stod er syster/bror jättenära och en person är unik och kan aldrig ersättas av andra syskon. Jag bara funderar kring en dimension av sorgen.

Likaså, hur känns det för er som inte har föräldrarna kvar, som står utan er ursprungliga familj? Och än värre, inte har någon ny? Jag är tacksam och lycklig för varje dag som jag har mina föräldrar, samt en underbar man och en 1-årig dotter.