Hur känns det att vara bonusmamma?

Hej vilken bra tråd för oss bonus"mammor"....
Jag är det med, och har varit i ca 5 år, Nu är barnet 11 år och jag tycker det blir bara värre och värre. Nu kommer barnet bara varannan helg, alla lov och halva sommaren. helgerna går bra men när det blir till veckor är det jobbigt. Då min man jobbar är det jag som tar det största ansvaret och har gjort stora delar.

Tyvärr ser barnet hos som några "komma och ha roligt hos" föräldrar. Det måste alltid hända saker, de duger inte att göra nått kul hemma, det ska vara bowling, bio, simhall, osv varje helg, saker ska köpas som aldrig används eller så tas det med hem och ser ser vi det aldrig mer.

Pappan har dåligt samvete för att han inte träffar barnet ofta och behandlar det som en 3 åring.

I början gick allt bra men nu när det är äldre så är det jobbigare, tror också det beror på att här har vi regler men inte hemma. Hemma får man vara uppe hur länge man vill, se på vad man vill på tv osv. Men så är inte fallet hos oss. Detta måste ju självklart vara jobbigt för barnet, men även för oss vuxna...

Oj nu blev det långt, men det kändes skönt att skriva av sig.
Vill tillägga att jag bryr mig verkligen om detta barn, och vill alltid hans bästa, och försöker alltid göra tillvaron här så trevligt som möjligt så han ska känna sig hemma. Nu när vi snart ska ha gemensamt barn är det jag som är orolig hur hans tidigare barn ska må, vill inte att barnet ska känna sig utanför eller så...

Jag är 37 år och själv uppvuxen med en "bonuspappa", han är min enda riktiga pappa och mina barns morfar. Han har verkligen tagit mig till sig och jag har fått all uppmärsamhet och kärlek ett barn kan behöva.

Sedan när jag själv blev äldre så träffade jag en kille som hade barn, sonen bodde hos honom och träffade sin mamma varannan helg. Vi flyttade ihop och för mig var det naturligt att visa denna lilla varelse respekt vilket senare gjorde att han respekterade mig, det var ju jag som kom in i deras hus och hem. Visst det var inte lätt alla gånger att få ett stort ansvar. Men jag har aldrig försökt att ta någon "mamma roll" jag har bara varit en vuxen som funnits där. Jag älskade hans pappa och på köpet följde han med.
Jag blev sedan gravid själv och fick ibland kommentarer att nu kommer du att de att du inte älskar hans som lika mycket????

För mig var det det absolut dummaste jag hört.. så dom menade att jag då skulle tycka mindre om en människa jag lärt känna och tycker om... jätte fånigt.

Jag fick en liten tös som jag tyckte var den absolut vackraste i världen och jag hade blivit stolt mamma. Men inte någonstans kunde jag känna att hans son var mindre värd eller att jag tyckte om han mindre.

Mina känslor för min dotter och hans son det går inte att jämföra och det ska man inte heller göra tycker jag.

Några år senare så separerade jag från mina barns pappa och då ska ni veta att det värkte i mitt bröst att behöva separera från hans son också.

Jag lever nu ihop med en annan man som har två barn varav den ena bott hos oss och den andre hos sin mamma. Samma var det där jag måste lära känna de här barnen och respektera dem för att de ska respektera mig.

Visst har vi haft våra konflikter jag och min man hur man uppfostrar barnen och så, vi har inte alltid haft samma åsikter i det. Men barnen har hela tiden respekterat att vi tillrättavisat dem. Aldrig har någon sagt du är inte min mamma eller pappa.

Det är inte lätt och man kan bli otroligt irriterad och frustrerad men med att visa respekt och hänsyn så blir det mycket lättare.

Ingen kräver av dig att du ska ha samma känslor som till dina egna barn.
Hoppas att det går bra för dig.