Hur känns det att vara bonusmamma?

Jag är bonusmamma till två barn som nu är 11 och 13, har inga egna barn. Jag väntar mitt fösta barn i januari. Jag älskar inte bousbarnen, men jag tycker om dem. Jag ser mig som en extra vuxen. De har redan en mamma och en pappa som älskar dem över allting. Jag ser inget konstigt i att du tycker om ditt eget kött och blod mer än bonusbarnen. Bara att man försöker behandla dem lika så det inte är olika regler som gäller för barnen. När de kommer och spontant ger en en kram så smälter mitt hjärta, nu är det inte alltid så här rosenskimmrande utan mycket gnissel oxå och då vill man helst skicka ungarna på kollo långt bort. Men det är ju jag som valt pappan och då ingår bonusbarnen på köpet så detär bara att göra det bästa av situationen. Det som jag känner är mest jobbigt är när man blir arg på dem så känns det som om det är svårare att vara bonusförälder än biologisk. Jag känner inte att jag kan säga till lika "hårt" som pappan.

har varit bonusmamma i  5år snart till 2 grabbar o de blir bara värre o värre
ingen respekt mot mej o mina barn,allt är liksom uppdelat i 2 familjer fast vi bor under samma tak....de har blivit en riktig skit situation

Hej
Har bara träffat mina bonusbarn varannan till var tredje helg, och känner att trots flera år, får vi ingen riktig relation.
Hinner aldrig byggas upp. Allt känns som att lära känna varandra på fredagen, för att sen skiljas åt söndagen.
Och man lär inte känna varandra i vardagen.
Detta har gjort att barnen inte ens känns som min mans för mig, utan snarare som om hans syskonbarn är på besök.

Jag tror att det hade varit annorlunda och lättare om vi haft en vardaglig relation.
Som det är nu så känns det mer som besökare med allt vad det innebär.

svårigheten tycker jag kommer när det gäller gränssättning och om jag tycker att barnet har vissa problem och beslut ska fattas, jag kan säga min mening till viss del till min man men inte helt och fullt med risk för att såra honom.men som sagt blod är tjockare skulle jag vara tvungen att välja blir valet mycket enkelt mina barn framför andras självklart. ibland så är det ingen bonus utan en riktig nitlott men den va med på köpet så det får man acceptera...jag hoppas att du förstår vad jag menar. alla har lika värde men min mammaroll är till mina barn annars är jag en annan vuxen.

Det är en speciell situation att vara bonusmamma, eller bonusvuxen eller vad man nu vill kalla sig. Jag skulle kunna skriva ett väldigt långt svar på frågan.

Som bonusmamma känner jag mig ofta överkörd, får finna mig i att alltid komma i sista hand, kan inte själv planera för min semester, hur jag vill fira jul/påsk/nyår/födelsedagar.
Jag måste umgås och ha en relation till den människa jag avskyr mest i världen (=biomamman).
Jag kan inte lägga lika mycket tid på mitt eget barn som jag skulle vilja, för jag måste vara rättvis emot mitt bonusbarn och behandla dem lika.
Jag kan inte förvänta mig att mitt barn någonsin kommer få lika mycket presenter på jul och nyår, lika mycket resor eller något sånt, och jag måste känna att det är ok att bonusen alltid får dubbelt av allt och oftast mer än så (för att kompensera att det är synd om henne).
Jag skall tycka att det är ok att jag inte kan köpa det jag vill till mitt barn för att det skall bli rättvist mot bonusen, även om bonusen får saker för 3000:- mer i månaden än vad mitt barn får (av sin mamma).
Jag skall vara med och ta ekonomisk ansvar samt vara den som har ansvaret för hushållet och jag är den som träffar bonusbarnet absolut mest av alla vuxna i hennes liv, men jag har minst att säga till om.
Jag kan inte säga till på skarpen för vi är inte så nära varandra, och när jag gör det så ses jag som en riktig häxa.
Däremot skall jag tycka det är underbart att pussas och kramas för så nära skall vi vara.
Jag får aldrig, gud förbjude, säga något som kan uppfattas negativt om mitt bonusbarn för då kommer en anstormning av "du visste vad du gav dig in på" susande kring öronen. Som bonusvuxen skall man inte bara vara ett under av tålamod utan man skall helst också vara synsk och kunna se in i framtiden innan man ger sig ilag med någon med barn, eftersom man förutsätts vetat vad man gav sig in på.

Så, med allt detta i åtanke varför tycker då jag att det fortfarande är ok att leva såhär, varför väljer jag inte att bo utan bonusbarn eftersom det faktiskt är ett val.
Jo, för att jag har barn tillsammans med hennes pappa, han är den bästa pappan man kan ha och mitt livs kärlek, och vi kommer vara tillsammans hela livet. Jag längtar tills mitt bonusbarn flyttar hemifrån och vi slipper inblandning i våra liv av hennes mamma, och tills jag slipper lägga upp hela mitt och mitt barns liv utifrån någon annans önskemål.
Man kan stå ut med mycket, och man kan anpassa sig till förbannelse och verkligen göra allt man kan för att familjelivet skall funka trots att man inte gillar allting. Det är inte kul, jag skulle verkligen vilja ha det på något annat sätt, men jag finner mig i situationen eftersom jag vill leva med min man och mitt barn som en familj.

jag älskar mina bonusar!

nej du är inte ensam. jag är en bonusmamma till en pojke som är 4år och har varit det nu 2,5år. Vårat förhållande har mjukstartats och blir bara bättre och bättre! och nu har jag och sambon fått ett gemensamt, och vilken KÄRLEK jag får uppleva. Det är något helt utanför min värld vad otroligt mycket man kan känna för en individ.

Men det betyder inte att jag inte tycker om min bonus, jag älskar honom på ett annat sätt. Men jag älskar ju självklart mitt eget barn högt över mycket annat. Jag får tillbaka kärlek! och det får jag av bonusen med, men det är inte samma. Han har sin mamma och pappa som betyder ALLT för honom. Och jag finns i hans liv, jag ställer upp och vårdar honom. Men han väljer ju självklart sin mamma och pappa över mig och hans mammas sambo. Det krävs nog ganska mycket för ett barn att "rata" sina föräldrar. Det förstår man lika mycket, för att man själv har något som man älskar så högt! som man skulle kunna göra allt för.

Men visst blir man trött av att ge och ge men i slutänden är man inte så mycket värd. Fast mamman kan göra hälften och bry sig hälften så mycket om bonusens bästa. Men hoppas att man i slutänden betyder något =) att de är glada för man har funnits där för de. Man har ju hört de som är väldigt glada över att sina styvföräldrar har funnits i deras liv.

Jag vill mitt bonus bästa precis som mitt eget barn! men de är i två olika situationer. Så man får gå efter det. Men visst har man tänkt tanken att huset ska börja brinna. Vem f-n tar man först. Och jag tror att man automatiskt räddar sitt eget barn.
Jag vet idiotisk tanke, men vem brukar inte tänka det? man bara vägrar att erkänna, och det är inte sånt man pratar om med någon levande skäl.

Men jag sitter inte och diskuterar med min sambo om hur mycket jag älskar de hit och dit , jag tror han vet att jag älskar min son över allt annat. Och att jag älskar hans son på ett annat sätt, mitt sätt.

Hej vilken bra tråd för oss bonus"mammor"....
Jag är det med, och har varit i ca 5 år, Nu är barnet 11 år och jag tycker det blir bara värre och värre. Nu kommer barnet bara varannan helg, alla lov och halva sommaren. helgerna går bra men när det blir till veckor är det jobbigt. Då min man jobbar är det jag som tar det största ansvaret och har gjort stora delar.

Tyvärr ser barnet hos som några "komma och ha roligt hos" föräldrar. Det måste alltid hända saker, de duger inte att göra nått kul hemma, det ska vara bowling, bio, simhall, osv varje helg, saker ska köpas som aldrig används eller så tas det med hem och ser ser vi det aldrig mer.

Pappan har dåligt samvete för att han inte träffar barnet ofta och behandlar det som en 3 åring.

I början gick allt bra men nu när det är äldre så är det jobbigare, tror också det beror på att här har vi regler men inte hemma. Hemma får man vara uppe hur länge man vill, se på vad man vill på tv osv. Men så är inte fallet hos oss. Detta måste ju självklart vara jobbigt för barnet, men även för oss vuxna...

Oj nu blev det långt, men det kändes skönt att skriva av sig.
Vill tillägga att jag bryr mig verkligen om detta barn, och vill alltid hans bästa, och försöker alltid göra tillvaron här så trevligt som möjligt så han ska känna sig hemma. Nu när vi snart ska ha gemensamt barn är det jag som är orolig hur hans tidigare barn ska må, vill inte att barnet ska känna sig utanför eller så...