Hur känns det att vara bonusmamma?

Det är en speciell situation att vara bonusmamma, eller bonusvuxen eller vad man nu vill kalla sig. Jag skulle kunna skriva ett väldigt långt svar på frågan.Som bonusmamma känner jag mig ofta överkörd, får finna mig i att alltid komma i sista hand, kan inte själv planera för min semester, hur jag vill fira jul/påsk/nyår/födelsedagar. Jag måste umgås och ha en relation till den människa jag avskyr mest i världen (=biomamman). Jag kan inte lägga lika mycket tid på mitt eget barn som jag skulle vilja, för jag måste vara rättvis emot mitt bonusbarn och behandla dem lika. Jag kan inte förvänta mig att mitt barn någonsin kommer få lika mycket presenter på jul och nyår, lika mycket resor eller något sånt, och jag måste känna att det är ok att bonusen alltid får dubbelt av allt och oftast mer än så (för att kompensera att det är synd om henne). Jag skall tycka att det är ok att jag inte kan köpa det jag vill till mitt barn för att det skall bli rättvist mot bonusen, även om bonusen får saker för 3000:- mer i månaden än vad mitt barn får (av sin mamma).Jag skall vara med och ta ekonomisk ansvar samt vara den som har ansvaret för hushållet och jag är den som träffar bonusbarnet absolut mest av alla vuxna i hennes liv, men jag har minst att säga till om.Jag kan inte säga till på skarpen för vi är inte så nära varandra, och när jag gör det så ses jag som en riktig häxa.Däremot skall jag tycka det är underbart att pussas och kramas för så nära skall vi vara.Jag får aldrig, gud förbjude, säga något som kan uppfattas negativt om mitt bonusbarn för då kommer en anstormning av "du visste vad du gav dig in på" susande kring öronen. Som bonusvuxen skall man inte bara vara ett under av tålamod utan man skall helst också vara synsk och kunna se in i framtiden innan man ger sig ilag med någon med barn, eftersom man förutsätts vetat vad man gav sig in på.Så, med allt detta i åtanke varför tycker då jag att det fortfarande är ok att leva såhär, varför väljer jag inte att bo utan bonusbarn eftersom det faktiskt är ett val.Jo, för att jag har barn tillsammans med hennes pappa, han är den bästa pappan man kan ha och mitt livs kärlek, och vi kommer vara tillsammans hela livet. Jag längtar tills mitt bonusbarn flyttar hemifrån och vi slipper inblandning i våra liv av hennes mamma, och tills jag slipper lägga upp hela mitt och mitt barns liv utifrån någon annans önskemål. Man kan stå ut med mycket, och man kan anpassa sig till förbannelse och verkligen göra allt man kan för att familjelivet skall funka trots att man inte gillar allting. Det är inte kul, jag skulle verkligen vilja ha det på något annat sätt, men jag finner mig i situationen eftersom jag vill leva med min man och mitt barn som en familj.