Hur känns det att vara bonusmamma?
Hej!
Jag har två bonuspojkar och 2 bioflickor 3 av barnen bor här, den äldsta har flyttat hem till sin mor för 2 år sedan.
Min situation har varit en kringelkrokväg och det mesta har handlat om att jag satt mig i en offer-roll.
Jag kom in i mina bonusars liv när de var 3 och 1 år jag var väldigt ung ,bara 22 och jag ville så väl. Jag ville ge dem allt och jag spelade säkert över väldigt mycket, det blev svårt att hålla uppe fasaden eftersom mina känslor stretade åt alla håll, jag ville vara viktig, men var inte viktig, jag ville vara familj nummer 1 men jag var familj nummer 2 osv osv-dividerade mina tankar med mig.
Jag fick min första egna då trodde jag det skulle släppa ,men det blev bara värre jag ville vara bäst ,hemmet skulle skimra och alla skulle vara lyckliga.
Det konstiga var att jag gjorde allt detta för att pojkarnas mamma skulle vara nöjd med mig som bonusmamma, och de var hon. Hon trodde att jag var den perfekta bullmamman (tror jag)
Men jag hade lagt mig själv på hylla och blev mer och mer deprimerad tills jag en dag lämnade min sambo. Men jag har ialla år älskat alla barnen.
när jag lämnade honom fann jag tillbaka till mig själv och så på MITT eget skapande, det var ingen annans fel att jag valt att vara en superduper bullmamma. Det var MITT val.
Så jag tog tillbaka mig själv kastade ut bullmamman genom balkongen, fixade en ärlig och bra relation till pojkarnas mamma, lät min sambo fatta att om jag sa att visa saker är jobbiga så handlar det inte om att jag ej älskar alla barnen , utan att jag faktiskt tycker det är jobbigt med kärlek.
Idag är jag som den person som jag vill vara och jag älskar mina barn så otroligt mycket, även de som inte är biologiska, att de har en egen mamma ser jag inte som ett hinder. Kärlek har jag att ge till alla som vill ha 