Hur känns det att vara bonusmamma?
Haft sambons son (8år) hos oss varannan vecka i ca 2 år.
Går bra då jag gjort klart för sambon från början att jag aldrig kommer se sonen som min, utan det är och förblir hans barn. Jag är en extra vuxen i hans närhet som rättar honom då han gör fel och berömmer honom då han gör rätt men sådan bör varje vuxen individ vara, oavsett vems barn det än är. Sonen har respekt för mig då jag behandlar honom med respekt. Accepterar läget men det är inte samma sak som att jag tycker om situationen.
Den riktigt stora skillnaden är när allt ställs på sin spets...
Det är svårt att älska någon annans barns misstag. Att inte vara genetiskt knuten gör det svårt att älska, glömma och förlåta. Men har man inte för höga förväntningar på sig själv utan vet vad man står för och partnern med barnet respekterar det så fungerar det jättebra, trots allt.
Genetiska barn har alltid en plats närmare hjärtat.
Vad folk än säger.