Hur känns det att vara bonusmamma?

svårigheten tycker jag kommer när det gäller gränssättning och om jag tycker att barnet har vissa problem och beslut ska fattas, jag kan säga min mening till viss del till min man men inte helt och fullt med risk för att såra honom.men som sagt blod är tjockare skulle jag vara tvungen att välja blir valet mycket enkelt mina barn framför andras självklart. ibland så är det ingen bonus utan en riktig nitlott men den va med på köpet så det får man acceptera...jag hoppas att du förstår vad jag menar. alla har lika värde men min mammaroll är till mina barn annars är jag en annan vuxen.

Det är en speciell situation att vara bonusmamma, eller bonusvuxen eller vad man nu vill kalla sig. Jag skulle kunna skriva ett väldigt långt svar på frågan.

Som bonusmamma känner jag mig ofta överkörd, får finna mig i att alltid komma i sista hand, kan inte själv planera för min semester, hur jag vill fira jul/påsk/nyår/födelsedagar.
Jag måste umgås och ha en relation till den människa jag avskyr mest i världen (=biomamman).
Jag kan inte lägga lika mycket tid på mitt eget barn som jag skulle vilja, för jag måste vara rättvis emot mitt bonusbarn och behandla dem lika.
Jag kan inte förvänta mig att mitt barn någonsin kommer få lika mycket presenter på jul och nyår, lika mycket resor eller något sånt, och jag måste känna att det är ok att bonusen alltid får dubbelt av allt och oftast mer än så (för att kompensera att det är synd om henne).
Jag skall tycka att det är ok att jag inte kan köpa det jag vill till mitt barn för att det skall bli rättvist mot bonusen, även om bonusen får saker för 3000:- mer i månaden än vad mitt barn får (av sin mamma).
Jag skall vara med och ta ekonomisk ansvar samt vara den som har ansvaret för hushållet och jag är den som träffar bonusbarnet absolut mest av alla vuxna i hennes liv, men jag har minst att säga till om.
Jag kan inte säga till på skarpen för vi är inte så nära varandra, och när jag gör det så ses jag som en riktig häxa.
Däremot skall jag tycka det är underbart att pussas och kramas för så nära skall vi vara.
Jag får aldrig, gud förbjude, säga något som kan uppfattas negativt om mitt bonusbarn för då kommer en anstormning av "du visste vad du gav dig in på" susande kring öronen. Som bonusvuxen skall man inte bara vara ett under av tålamod utan man skall helst också vara synsk och kunna se in i framtiden innan man ger sig ilag med någon med barn, eftersom man förutsätts vetat vad man gav sig in på.

Så, med allt detta i åtanke varför tycker då jag att det fortfarande är ok att leva såhär, varför väljer jag inte att bo utan bonusbarn eftersom det faktiskt är ett val.
Jo, för att jag har barn tillsammans med hennes pappa, han är den bästa pappan man kan ha och mitt livs kärlek, och vi kommer vara tillsammans hela livet. Jag längtar tills mitt bonusbarn flyttar hemifrån och vi slipper inblandning i våra liv av hennes mamma, och tills jag slipper lägga upp hela mitt och mitt barns liv utifrån någon annans önskemål.
Man kan stå ut med mycket, och man kan anpassa sig till förbannelse och verkligen göra allt man kan för att familjelivet skall funka trots att man inte gillar allting. Det är inte kul, jag skulle verkligen vilja ha det på något annat sätt, men jag finner mig i situationen eftersom jag vill leva med min man och mitt barn som en familj.

nej du är inte ensam. jag är en bonusmamma till en pojke som är 4år och har varit det nu 2,5år. Vårat förhållande har mjukstartats och blir bara bättre och bättre! och nu har jag och sambon fått ett gemensamt, och vilken KÄRLEK jag får uppleva. Det är något helt utanför min värld vad otroligt mycket man kan känna för en individ.

Men det betyder inte att jag inte tycker om min bonus, jag älskar honom på ett annat sätt. Men jag älskar ju självklart mitt eget barn högt över mycket annat. Jag får tillbaka kärlek! och det får jag av bonusen med, men det är inte samma. Han har sin mamma och pappa som betyder ALLT för honom. Och jag finns i hans liv, jag ställer upp och vårdar honom. Men han väljer ju självklart sin mamma och pappa över mig och hans mammas sambo. Det krävs nog ganska mycket för ett barn att "rata" sina föräldrar. Det förstår man lika mycket, för att man själv har något som man älskar så högt! som man skulle kunna göra allt för.

Men visst blir man trött av att ge och ge men i slutänden är man inte så mycket värd. Fast mamman kan göra hälften och bry sig hälften så mycket om bonusens bästa. Men hoppas att man i slutänden betyder något =) att de är glada för man har funnits där för de. Man har ju hört de som är väldigt glada över att sina styvföräldrar har funnits i deras liv.

Jag vill mitt bonus bästa precis som mitt eget barn! men de är i två olika situationer. Så man får gå efter det. Men visst har man tänkt tanken att huset ska börja brinna. Vem f-n tar man först. Och jag tror att man automatiskt räddar sitt eget barn.
Jag vet idiotisk tanke, men vem brukar inte tänka det? man bara vägrar att erkänna, och det är inte sånt man pratar om med någon levande skäl.

Men jag sitter inte och diskuterar med min sambo om hur mycket jag älskar de hit och dit , jag tror han vet att jag älskar min son över allt annat. Och att jag älskar hans son på ett annat sätt, mitt sätt.

Anonym inlägg 9: Jag svarar eftersom det var jag som skrev inlägget du kommenterat. Hur jag uppfattar mitt liv är ingenting som du har en enda aning om. Mitt liv är inte tragiskt på något sätt, och jag har VALT att leva på det sätt jag lever. Med de för-och-nackdelar det inneburit.
Jag har ett jäkligt bra liv, en fantastisk unge och en underbar man och vi har det bra ihop. Dock kan jag inte blunda för de problem det innebär att leva som styvfamilj. Jag kan inte bara le åt att min man får ta en massa skit och bli arg och ledsen för att han har ett ex som inte kan bete sig som folk. Och jag kan inte känna att det är bekvämt att som vuxen vara utlämnad åt någon annans åsikter kring hur och när jag skall fira semester eller jul. Men jag köper det för det ingår i paketet, och jag fortsätter längta tills bonusbarnet flyttat hemifrån för det kommer bli så jäkla lungt och skönt här då. Inget mer tjafs och en ingen galen biomamma som ringer och gapar i telefon var och varannan kväll.

Du skriver själv att du också skulle kunna VÄLJA att ha det som jag. Grattis till att du lyckas känna att livet är toppen om du har exakt samma livssituation som jag. Det är fenomenalt för din skull. Men du behöver inte uttala dig om huruvida jag har någon offerroll eller inte, det jag skrev är min verklighet. Om TS vill ha svar på hur det är att leva som bonusmamma, vilket var trådstarten, så skriver jag ju självklart hur jag uppfattar mitt liv som bonusmamma, eller hur?
Och det är så här det känns för det mesta.

Det var inte en tråd där jag skulle få uppmärksamhet för att det är synd om mig, vilket det för övrigt inte alls är, utan en tråd där någon ville ha synpunkter på hur det är att leva som bonusmamma, så nu har jag delat med mig av hur jag känner kring det och du har delat med dig av hur du känner. Du behöver inte fortsätta ha åsikter kring mina upplevelser utan dela med dig av dina erfarenheter istället.
Du kan redan nu sluta att hoppas att jag gör något åt mitt liv för mitt liv är bra, trots detta.

I de flesta fall är det inte barnen man har problem med utan exen. Om man som sista inlägget har barnet boende hos sig och inte behöver ha med biomamman att göra (nog för att hon tyvärr måste se ett besviket barn) så är det nog enklare på nåt sätt. Det är så många viljor som man måste göra till viljes.

Brukar säga det att vi skulle kunna slänga exen på hyllan och ta alla barnen för det skulle vara enklare utan tjafs.

Jag har varit bonusmamma. Gillade de i början, även fast det iofs kändes väldigt ovant (jag hade inga egna ban). Men ju mer tden gick dessto fler nackdelar såg jag.

Jag komme inte att inleda fle förhållanden m föräldrar (fast man ska ju aldrig säga aldrig) :)

Hej!
Jag är bonusmamma sen en månad tillbaka........

Han dumpa mamman när hon var i 7:e månaden och kom tillbaka till mig......
vi har nämilgen en historik på tre år innan han träffa henne (mamman till barnet alltså)

Ska kanske förklara lite....

jag och min kille var ihop i tre år och var förlovade och bodde ihop......vi hade rätt mycket problem sista året och det var då han träffa henne,mamman till barnet...
När han träffat henne en gång så ville han pröva en framtid med henne...

Så dom blev ett par på en gång trots att dom inte kände varann sen tidigare.....efter 4 månader så blev hon   gravid...
Nått som hon planerat från början...för dom hade bara vart ett par i tre veckor när hon ville förlova sig,gifta sig och skaffa barn med honom....
Men en människa man kännt i tre veckor,aldrig tidigare träffat....

Under dom här 10-11 månaderna som dom var ihop så träffades jag och mitt ex några gånger....
fel av oss kanske men endå.....han höll ihop med henne för barnets skull men insåg att det var fel till slut så han gjorde slut i juli....

När det tog slut mellan dom så hitta vi tillbaka till varann helt.......

Vi hade aldrig glömt varann,våran kärlek idag är lika stark som den var första gången som vi sa dom tre orden till varann....

Vi bor ihop idag,ska förlova oss i jul och planerar bröllop inom ett och ett halvt år....
Vi försöker även få en egen liten familj....hoppas på ett plus innan jul....

Min kille har från dagen han dumpa henne sagt att han ska ta sitt ansvar som pappa...
Han vill ha växelvis boende så fort det går att ha så..han vill ha gemensam vårdnad...och han vill ha sitt barn så mycket som möjligt.....

Han får istället...
Bara ha skrivit under papper på att han är fadern....
Få träffa sitt barn hemma hos mamman 2 ggr i veckan en stund i fem i veckor sen får dom se hur de blir.....
Får inte ha sitt barn själv.....

Han vill ta sitt barn på fika på stan en stund så att jag kan få träffa barnet eller bara för att få vara själv men mamman vägrar låta honom ha barnet själv.....

han fråga familje rätten om han inte fick ta sitt barn  ner på stan en stund på fika eller ta hem henne till sig nån timme....fick svaret att han var tvungen att sitta hemma hos mamman och knyta band med sitt barn tillsammans med mamman....

Han ringde familjerättsadvokat och fråga om sina rättigheter och fick svaret att han visst får ta sitt barn därifrån i några timmar och att mamman inte alls behöver sitta i samma rum som han när han är där...för han har all rätt i världen att vara ensam med sitt barn....
När han sa det till mamman fick han svaret glömm det,jag släpper inte ifrån mig mitt barn och nu är det bestämt att du ska vara här 2ggr i veckan.....

Han känner sig så överkörd för han vill verkligen inte sitta hemma hos henne...för det känns som hon vill leka liten familj och ska bevaka honom....

Barnet var bara två timmar gammal när mamman upplyste honom om att han kunde glömma att han fick ha henne själv,för hon skulle ju amma och han var ju tvungen att förstå att hon inte kunde släppa barnet till honom när han var tillbaka hos mig....

Han fick inte va med och bestämma namn på sitt barn.....

Han får inte vara med och bestämma om dopet........

Det enda svar han får från mamman är att han måste förstå att hon  inte kan lämna ifrån sig sitt barn till honom.....hon ammar ju och han är ju med mig,det känns ju kosntigt för henne...

Jag kan förstå henne oxå....
men justnu känns det som hon bara hindrar honom han rättigheter pga att hon hatar mig...

men om jag kan acceptera att jag är bonusmamma åt hans barnsom han fick med tjejen han läman mig för....

så borde väl hon kuna göra samma sak.....eller...

jag har lite blandande känslor över att vara bonus mamma.....

Hade hon bara låtit bli att flörta med min kille för ett år sen när vi var förlovade och bodde ihop så skulle ju allt sett annorlunda ut idag......
Men det kunde hon inte.......

Men nu är ju allt som det är......

Jag vill ju inte ta över nåns roll som mamma.........
Men jag kommer finnas vid min killes sida resten av livet och jag är bonusmamma......

varför kan hon bara inte acceptera det och låta honom ha sitt barn här hemma......
Hon måste ju nån gång kunna lägga sitt hat åt sidan för barnets skull...
Jag hatar ju inte henne för att hon kom in i mitt liv och förstörde det han och jag hade för ett år sen........

hjälp.......

Jag är otroligt lycklig och stollt över att vara bonus mamma åt min tre tjejer, de är helt underbara och är jätte måna om att jag ska ha det bra, jag är gravid och de passar upp på mig så mycket de bara kan
De kan vara jobbiga ibland men inte mer än mina "egna" barn kan vara och de lyssnar faktiskt mycket mer på vad jag säger än vad min egna ungar gör

Ett bonusbarn symboliserar ju att den man älskar haft ett liv med någon annan, haft samlag med någon annan som rsulterat i ett barn, eller hur!
Barnet är en del av den man älskar tillsammans med någon som han/hon älskat förut =)
jag trivs helt okej med mitt bonusbarn och hon med mig.
Men jag kommer aldrig att älska henne som min egen och hon kommer aldrig älska mig som sin mamma, men man kan tycka om varandra för det!