Hur känns det att vara bonusmamma?
Mina känslor har pendlat.
I början var jag missnöjd med situationen, jag ville egentligen inte att bonusdottern skulle finnas.
Och jag var rätt ung, svartsjuk på hans ex. Svartsjuk på dottern också. Jag ville vara nr. 1 för min sambo.
Nu älskar jag henne, eller i alla fall nästan.
Jag älskar min biologiska dotter mer än allt annat, men min bonusdotter är något väldigt speciellt för mig.
Ibland kan jag undra om det faktum att min man har barn sedan tidigare i folks ögon är ett tecken på att han inte bryr sig så mycket om vem han har barn med. Att de ser vårt förhållande som mindre fint för att han har ett annat barn.
Men jag försöker att inte tänka på vad utomstående tänker och tycker.
Under graviditeten med vårt gemensamma barn tänkte jag en hel del på att allt det jag går igenom nu är helt nytt för mig, men han har redan gått igenom det en gång. Jag var lite ledsen för det.
Som det är nu är nu vill jag att bonusdottern ska vara här mer än vad hon är. Hon är bara här varannan helg. Jag tror faktiskt jag skulle tycka om ifall hon bodde här på heltid eller åtminstone hälften av tiden. För man missar så mycket av hennes liv.
Jag saknar henne ganska ofta och tänker på henne dagligen.
Ibland kan jag bli svartsjuk på att bonusdottern alltid kommer att älska sin pappa mer än mig. Jag förstår ju att det är det naturliga, det är så det ska vara. Bonusdottern gillar mig, men jag är inte den trygghet som hennes pappa är för henne.
jag känner stor ömhet för min bonusdotter.
Men som sagt, när jag och min sambo blev ihop gillade jag inte läget.