Hur känns det att vara bonusmamma?

Jag har bonus + bio barn.. Handen på hjärtat så kan jag erkänna att jag aldrig kommer att älska min mans barn som jag älskar mina egna. MEN jag respekterar dom, tycker om dom och finns för dom i alla lägen.
Det har dock tagit lång tid innan bitarna började falla på plats.
Första året med bonusbarn och ny familj var jävulskt jobbigt.
Hade jag inte älskat min man så enormt mycket som jag gör, hade jag nog dragit då..
Vi var 2 helt olika föräldrar typer när vi träffades. Han för snäll med sina barn, jag för sträng med mina. Blev rena frontal kroken när vi skulle bilda oss gemensamma regler för barnen, Det han tyckte var ok och accepterat var rena sagorna för mig och vice versa.
Vi har haft många konflikter, vi har slitit häcken av oss många gånger för att få ihop det. Hade jag på förhand vetat hur mkt jobb det skulle krävas för att få till vår situation, hade jag nog fegat ur. Som tur är visste jag inte det. Är lycklig med min man, älskar mina barn och vårat gemensamma, accepterar att hans finns och har god relation med dom bägge.
Det tog väldigt lång tid för mig innan jag började tycka att det kändes normalt att sätta gränser inför hans barn och stå för dom.. Dom killarna var så otroligt(är fortf) bortskämda och lata så minsta lilla sak man bad dom om i början tog hus i helsike.
Nu säger jag till bio och bonus barn när det behövs, utan vare sig dåligt samvete eller tveksamt. Det är jag och min man som bestämmer här hemma, det vet alla våra barn och accepterar det också. Vi har lyckats skapa bra relationer mellan varandra. Våra barn accepterar varann, och vi gör likadant med våra bonusar.