Hur känns det att vara bonusmamma?

Mitt egna barn kommer betyda mest i hela världen. Jag kommer aldrig att älska mitt styvbarn som mitt egna. Så är det bara.

Att vara bonusmamma (eller styvmamma som jag kallar det) hade varit enklare om

-mamman till mitt styvbarn hade varit normal och tagit ansvar och inte ställt till med alla dessa problem hon gör
- om pappan hade varit lite mer observant och ansvarstagande gällande sin dotter här hemma.

Annars funkar det jättebra och jag och min stydotter funkar jättebra.

Min sambo har det yttersta ekonomiska ansvaret över sitt barn! Barnet har ju en mamma också - det är ju inte meningen att jag ska vara med att försörja detta barn. Då får ju hon bra mycket mer än vårt egna barn. Det är väl också orättvist. Ska h*n (inte kommit än) önska att vi var skilda så h*n också skulle få 3 gånger så mer av allt?? 

Däremot gör vi ingen skillnad på mat och sånt vi förbrukar här. Veckopengen har jag betalat hur många gånger som helst för henne. Jag köper saker till henne och har inrett hela hennes rum. Är vi ute på äventyr och utflykter får pappan betala för hennes del (jag tjänar inte lika mycket och vi delar på gemensamma räkningar). Det jämnar ut sig i slutänden.

Men när det gäller kläder och annat betalar han ju underhåll till mamman.

När det gäller semester är min bestämda uppfattning att hans dotter får följa med då det går och vi har råd att alla åka. Mitt barn jag har gemensamt med honom ska inte behöva lida för att hans halvsyster har en mamma som aldrig gör nåt med henne. Om vi bjuder med dottern på allt vi gör så kommer hon ALDRIG att börja jobba. Vi kommer att åka på semestrar med alla, bara vårt, bara vi eller säkert bara henne också! Så det får de tåla.