Hur känns det att vara bonusmamma?

Jag har två bonussöner som bor med oss på heltid eftersom deras mamma dog för snart fyra år sedan. Det som jag tycker är svårast att leva med är det dåliga samvetet att jag inte klarar av att vara det mammasubstitut de kanske skulle behöva. Jag har tyvärr inte några starkare känslor för dem, inte mer än vad jag har för t.ex. mina vänners barn. Mina två biologiska söner har jag både enorm kärlek till och tålamod med, men sambons pojkar får mig ofta att blixtra och rabbla långa svordomsramsor tyst för mig själv i tanken. Jag saknar att få vara lite själv med min store son - vad jag än försöker hitta på dyker de andra två upp. Den saknaden har jag också dåligt samvete för, för det är ju orättvist att mina söner ska få krama och busa och umgås med sin mamma på vårt eget sätt - och de har ju inte ens möjligheten. Jag har försökt att vara nära bonusarna, men om jag ska vara helt ärlig tycker jag nästan att det är obehagligt - varför förstår jag inte!? Lyckligtvis har de en suverän pappa som är engagerad, mjuk och rar och fungerar som både mamma och pappa för dem. Jag saknar också som en tidigare anonym skribent har påpekat att få skämma bort mina egna och slippa tänka rättvisetankar hela tiden, att göra mysiga saker (med bonusarna resulterar det ofta i konflikt dem emellan) tillsammans, att få ha ett privatliv (slippa bli inspekterad uppifrån och ner när jag står i duschen), slippa alla konfliker, slippa vara så arg så ofta m.m. MEN pojkarna är samtidigt de viktigaste i min älskades liv, så naturligtvis gör jag det bästa för att vara en positiv extravuxen i deras liv. Det vore toppen om det kunde växa fram starkare känslor för dem, men som läget är nu får jag göra det bästa av situationen.

Jag har två bonusbarn, en flicka på 12 år och en pojken på 15 år själv är jag bara 22 år gammal. För mig känns det jätte konstigt att ta hand om så pass stora barn. Annars så älskar jag dem nästan lika mycket som mina egna barn.Jag har inte kännt att det har varit så mycke problem med bonusbarnen däremot med deras mammor. Min sambo har alltså barn med tre olika kvinnor (varav jag är en).Flickans mamma är värst, hon kräver saker hela tiden av oss, vi ska betala både det ena och det andra till flickan trots att våran ekonomi är betydligt sämre än hennes. Hon valde för ca 2 år sen att flytta ner till södra sverige (ca 80 mil bort) och enda gångerna vi får träffa flickan är när vi betalar hennes resor fram och tillbaka plus uppehälle, kläder osv (tyvärr så har vi inte ekonomi för att betala allt detta så ofta så besökena har varit få).Pojkens mamma är det egentligen bara jag som har problem med eftersom hon är ute efter att förstöra mitt och sambons förhållande hela tiden (sambon tror inte på mig).