Hur känns det att vara bonusmamma?

Är 23 år, bonusmamma sedan ca4 år tillbaka åt en liten tjej som nu är 5 år. Visst var det jobbigt i början. Tjejen var inte van att se sin pappa med någon annan än sig själv och då blev det ett par utbrott. Det tog lång tid innan alla anpassat sig till den nya situationen man hamnat i. Nu ca 4 år senare väntar vi vårat första gemensamma barn och bonusbarnet är överlycklig över att snart få ett eget syskon. Det är först nu som allt blivit klart med ett slags umgänge som passar alla. Började med varannan helg ungefär, och fram tills idag har vi succesivt strävat emot varannan vecka, som vi har idag. Å det är så skönt!! Visst kan man vissa dagara vara iritterad på barnet, men det är man väl vissa dagar på sina egna (om man har det) också! Vi har gemensamt satt upp regler för bonusen hos oss och det känns skönt att ha varit delaktig i beslut här hemma och uppfostran här hemma från dag1. Dvs. jag har också kunnat säga nej på eget initiativ och även ja. Hade aldrig funkat för oss om det varit annorlunda. Just nu leker livet, men som sagt det har inte alltid varit så.Vill man ha en fungerande familj måste man kämpa för att få det, det kommer inte av sig självt.