Hur känns det att vara bonusmamma?

Jag älskar mitt barn ocg tycker om mina bonusbarn.

De e viktigt att prata INNAN man slår sina påsar ihop, för ofta blir man väldigt förrvirrad som "extra förälder" villken roll andra förväntar sig av en o inte minst vad man förväntar sig av sig själv........

Kul att höra lite olika versioner.

Miss w: Jag har också tänkt mycket på hur de runt omkring mig tänker och tycker. Jag har inga egna barn, men hoppas att vi inom en snar framtid ska skaffa smått. Jag har funderat mycket runt hur det skulle kännas när det är mitt första och hans andra, tankar kring om han skulle tycka att det är mindre speciellt eftersom han redan fått sitt första barn... hur kändes det för dig?

Älskar mina bonusbarn precis lika mkt som mina egna. Vi har alla barnen på heltid (med umgänge med övriga föräldrar) och så har det varit sedan de var rätt små. Kanske det har betydelse - lättare att knyta an till barn som man är helt engagerad i än om man "bara" umgås vh eller liknande? Men att bilda sk nyfamilj är ändå svårt och kräver mkt arbete och det är många känslor och viljor inblandade - jämt...

Jag tycker både och.ibland så spyr jag o vill inte längre jag har inte tålamod riktigt,sen kan det vara riktigt kul o mysigt oxå.Beror nog mycket på hur man mår själv.

Jag har två bonussöner som bor med oss på heltid eftersom deras mamma dog för snart fyra år sedan. Det som jag tycker är svårast att leva med är det dåliga samvetet att jag inte klarar av att vara det mammasubstitut de kanske skulle behöva. Jag har tyvärr inte några starkare känslor för dem, inte mer än vad jag har för t.ex. mina vänners barn. Mina två biologiska söner har jag både enorm kärlek till och tålamod med, men sambons pojkar får mig ofta att blixtra och rabbla långa svordomsramsor tyst för mig själv i tanken. Jag saknar att få vara lite själv med min store son - vad jag än försöker hitta på dyker de andra två upp. Den saknaden har jag också dåligt samvete för, för det är ju orättvist att mina söner ska få krama och busa och umgås med sin mamma på vårt eget sätt - och de har ju inte ens möjligheten. Jag har försökt att vara nära bonusarna, men om jag ska vara helt ärlig tycker jag nästan att det är obehagligt - varför förstår jag inte!? Lyckligtvis har de en suverän pappa som är engagerad, mjuk och rar och fungerar som både mamma och pappa för dem. Jag saknar också som en tidigare anonym skribent har påpekat att få skämma bort mina egna och slippa tänka rättvisetankar hela tiden, att göra mysiga saker (med bonusarna resulterar det ofta i konflikt dem emellan) tillsammans, att få ha ett privatliv (slippa bli inspekterad uppifrån och ner när jag står i duschen), slippa alla konfliker, slippa vara så arg så ofta m.m. MEN pojkarna är samtidigt de viktigaste i min älskades liv, så naturligtvis gör jag det bästa för att vara en positiv extravuxen i deras liv. Det vore toppen om det kunde växa fram starkare känslor för dem, men som läget är nu får jag göra det bästa av situationen.

Jag tycker inte alls att det är något problem att lägga ut pengar på sambons pojkar, men jag har tyvärr en förmåga att snåla mot mina egna istället! Så att bonusarna eller min sambo inte ska tycka att jag favoriserar mina egna för mycket! (jag skrev inlägg nr 51 också.)

Vi har slagit ihop våra påsar och har gemensam ekonomi, så det är inte något problem egentligen. Men hade vi haft delad ekonomi kanske jag tyckt annorlunda.

jag har en 6-årig bonuspojke som är hos oss varannan vecka. Har varit med sedan han var 3 år. Har själv inga egna ännu... Jag har känslor för honom som om han var min egen (kan kanske ändras när man får ett eget biologiskt, hoppas inte det) eftersom hans mamma inte engagerar sig så mycket ihonom. jag är med honom på simskola och jag går varje dag med honom till skolan. Jag kan ibland bli för engagerad eftersom jag inte anser att hans mamma kan sköta honom...men men...Men det är även gott när man är själv den andra veckan...

Varför vill ha lägga mer på bonusen än på era gemensamma? Hur motiverar han det? Det blir ju allt annat än rättvist!

Jag förstår dig som i sådana fall vill lägga mer på era gemensamma. Om man tänker på vad alla barn i familjen får av sin mamma och pappa så får ju bonusen betydligt mer.
Däremot skulle jag aldrig göra så, även om jag skulle känna för det. Det skulle kännas taskigt mot bonusen faktiskt.

Hos oss får bonus och gemensamma för lika mycket pengar, kanske att bonusen får för lite mer för att hon är större och hennes grejer kostar mer än vår lillas.
Dock får den lilla mycket mer av mormor och morfar och min släkt, med all rätt tycker jag!
Vår gemensamma får ju inget av bonusens mormor och morfar eller mamma när det är födelsedagar eller jul och bonusen blir helt dränkt i grejer från dom, så att mina föräldrar vill ge mer till vår lilla det tycker jag är helt ok!

Så kommer det ju vara hela livet, det blir aldrig helt rättvist när man har barn som kommer och går och inte har samma föräldrar. När de blir större och våra barn förstår mer så kommer de kanske tycka det är orättvist att bonusen får allting i dubbel uppsättning, semestrar, Gröna Lund besök, julklappar, födelsedagspresenter o.s.v.
Men det är ju inte något vi kan göra något åt, så ser det ut i vår typ av familj. Men inte att jag skulle känna att det är rättvist att bonusen skall ha MER än de gemensamma som bara får presenter en gång, aldrig.

Ni annar inte hur skönt de va att sitta här och läsa allas insändare. Jag har ett eget barn 1.5 år med en pappa som knappt träffar sin son och min pojkvän har en på 4 år son som inte mår bra för att hans mamma har gjort han väldigt illa. Hon har lämnat han i 4 mån utan att höra av sig, han har aldrig fått vara ensam med henne för hon måste ha folk omkring sig, hon slarvar allti bort hans saker och tar inget somhelst ansvar för han utan det är min pojkvän som ska stå för allt för om det inte fixas får ju pojken vara utan overall å¨dagis tex. Jag hatar han sex så sjukt mycket och att han son e skit jobbig gör att jag ofta mår jätte dåligt inför de helger vi ska ha hans son. Jag mår dåligt över att jag inte orkar vara med hans son men ändå så kämpar jag å de e jag som tagit tag i saken och sett till så att sonen fått hjälp och familjeterapi. Varför gör man allt , är det väert det?? JAg vet inte efter 7 mån förhållande och det nu börjar dra ihop sig till att vi ska flytta ihop har jag ont i magen över hur det ska gå och att diskutera situationen men pojkvännen e kört för då vill man inte ha hans son helt plötsligt.

Hur läånge ska man orka att5 alltid vara den som får stå med allt å ska ta han dom alla?

Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag antingen sett till att jag inte träffat min sambo eller ännu längre tillbaka och ordnat det såtillvida att han inte skaffat barn innan han träffade mig.
Säger en hel del tror jag.
Hans barn stjäl min tid och kräver engagemang som jag inte vill ge.
Fast stöpt i formen av vad som förväntas gör jag just det, det som förväntas av mig men jag önskar helt ärligt att barnet inte fanns, både pga sambons band till barnets mor och att barnet i sig är väldigt krävande. Har jobbat med barn i över 4 år och han är defenitivt det jobbigaste barnet jag varit med om.

"Bonusmamma" vet jag inte om jag ser mig som, inte barnet heller. Barnet vet att det finns en mamma och en pappa, kan inte förstå denna hysteri att kalla varandra släktnamn bara för att man delar samma tak då och då.
"Bonusbarn" finns inte heller för denna familjen, det är mina barn, dina barn och våra barn.
Barnen är halvsyskon respektive helsyskon, alla är inte "syskon" utan de vet hur de är släkt med varandra.
Det finns olika ord i svenska språket av en anledning.

Sluta lura barnen och använd rätt ord. Är du barnets mammas sambo, så är du just det och inget annat.
Har du och ett annat barn samma pappa, ja, då är ni halvsyskon.

Att ha sambons barn hemma vv känns som en smäll jag måste ta då jag vill bo ihop med sambon.
Sambon sköter allt beträffande att vara förälder gentemot henne, läsa läxa mm.
Jag sköter sådant med mina barn och vi turas om beträffande våra egna.
Vi har inga problem med detta.
Barnen går bra ihop och vi busar, pysslar och leker med alla som barn de är, men ansvarar för eget kött och blod beträffande typiska föräldrating, samtal med skolan etc.

Jag undrar.....halvsyskon....

hos oss har vi bara HELA människor!!!!

Vi är både mina, dina och våra barn. Hos oss är den förälder som är hemma den som bär ansvaret för alla. Den som kan vara hemma för sjukt barn är det oavsätt vems barn det är som är sjukt. jag är med på min bonusdotters alla skolsamtal för att jag är den med bäst utbildning av oss alla. Min man kör alla barn till aktiviteter däremot så är det bara den biologiske föräldern som samtalar med exet. Jag behöver aldrig tala med henne och inte heller stå till svars inför henne. Vi brukar säga att när barnen är här är de bara våra. Barnen titulerar varann syskon eller bara syster.

nu är jag inte extra mamma till nån jag är ensam me mina barn men jag skulle aldrig binda mig men en kille som har barn tycker inte man ska klaga om man binder sig me en kille/man som har barn sen innan då vet man ju att man får barnen oxå de vill säga om pappan träffar sina barn!
2 av mina barn har en så kallat extra mamma men min dotter är inte välkommen dit har aldrig varit och har varit där 1 gång i 2tim på 2år så sonen vägrar åka dit oxå hon e riktig bith hon hatar mina barn & pappan e ett svin som väljer fi**n före barnen så jag ska aldrig sätta mig i son situation att bli styvmamma NEVER

Hur det känns att vara bonusmamma?
Ja inte känns det som en bonus i alla fall..

Jag har funnits i barnens liv sedan de var 5 och 7 år och det är snart 6 år nu.

från att ha brytt mig om dem 110% har jag nu gått till att inte bry mig om dem alls. Varför ska jag bry mig när deras föräldrar inte gör det?

barnen bor varannan vecka, men för min del får dom gärna flytta till mamman på heltid. Problemet är bara att hon inte vill ha dem.

Föräldrarna kan inte prata med varandra utan att det blir bråk så i flera år pratade de genom mig... och JAG gick in i väggen.. Så nu lägger jag mig inte i alls.

Ungarna ljuger och stjäl... dom passar inte tider och dom är uppkäftiga... och inte kommer det att bli bättre med åren...

Jag gick in i förhållandet med drömmen om att vi skulle bli en FAMILJ... har fyra egna barn... varav tre utflugna... så nog visste jag vad det innebar att ha barn... men aldrig trodde jag att det skulle bli så här