Var tredje helg???

helt ärligt så blir jag mållös när jag läser denna tråd. jag tror inte att du TS har tänkt igenom detta riktigt ordentligt utan snarare kastat dig in i ett samboliv som du inte är redo för. det är inget fel med att inte vara redo för det men då måste man nånstans även inse det och försöka hålla sig ifrån just samboliv med en man som har ett liv före livet med dig.
saker du bara måste inse om du ska vara kvar i detta:
1. din man har haft ett förhållande innan dig som har resulterat i en dotter.
2. denna dotter kommer (eller åtminstone borde) ALLTID gå före dig ifall det blir tal om att välja. tänk dig själv att vara ett barn där din förälder väljer en kvinna eller man före dig, jag har varit med om det och det önskar jag inte på någon annan.
3. ju mer du gör motstånd mot denna dotter ju värre kommer det bli. testa att bli kompis med henne, eller åtminstone respektera henne. att respektera innebär inte att göra allt hon vill utan att visa henne att hon gärna får vara i huset men under speciella regler som du och pappan kommer överens om (tider hon ska vara hemma, städa rummet, datatid per dag osv).
4. inse att huset inte bara är för dig och din man, det måste även få räknas som hem för dottern eftersom det är där hon har sin far. att tvinga en trettonåring att känna sig som en gäst i det hus där hennes far är, ja det låter bara fruktansvärt. det låter i princip som att hon är på ett tillfälligt hotell under en tillfällig semester, så ska det väl inte vara när ett barn är hemma hos en av sina föräldrar?

ett par bra lästips för dig är tex "familjen hoppsan" och "gummimammor, plastpappor och bonusbarn". ta dig även en funderare på vad det är du gett dig in på och om du faktiskt klarar/vill/orkar bete dig som en bra bonusmamma/extra vuxen eller vad du nu vill kalla det för för denna trettonåring, för just nu låter det inte som att du gör ett speciellt bra jobb.

men varför är barnet överhuvudtaget hos honom då? ska ett barn verkligen behöva ha det såhär, att känna sig ivägen av inte bara sin fars nuvarande utan ÄVEN av sin egen far? att vara förälder är man inte för att man måste utan för att det är ett privilegium att få en gåva i form av ett barn. om det nu är så jobbigt för honom borde han helt enkelt låta dottern få bo permanent hos sin mamma, psykiskt mår hon garanterat bättre av det än att behöva vistas hos folk som är såpass omogna som du målar upp både dig själv och din sambo. du framställer dig bara som tragisk nu, jag har svårt att ta en person med din inställning på allvar och med respekt för du verkar ju inte se det som är riktigt fel i denna soppa.