Jag är förbannad, känner mig otillräcklig:(

puffar, är det ingen som känner igen sig och brukar känna sÅ????

uch, ja förstår hur du känner, det är så jobbigt

det är så svårt för en utomstående att förstå hur man känner när man har problem med PCO och ingen ÄL, och inte blir gravid, och mensen som kommer när den vill och ingenting funkar..

Jag förstår hur det känns. alla mina vänninor och min syster lyckades på första försöket och det är det enda dom pratar om typ "räcker å skaka kalsongerna lite så är det klappat å klart"..Yeah right..kom tillbaka när ni kämpat i fyra år och håller på med ivf, ha alla dessa nederlag som kommer titt som tätt. Droppen var när grannen kommer och talar om att hon är gravid med sin nu fd(han dumpade henne månaden efter) karlsloken har bara 3!!!% fungerande spermier...AAAAHHH ibland undrar man ju vad man har gjort för nåt ont i sitt liv för å få det så här. Man kan ju inte bli annat än trött och ledsen när man har alla dessa växande magar runt sig...visserligen växer min med men inte pga bebis utan hormoner och tröstätande:))

hej,
känner precis igen mig. kan bli så avundsjuk bara av att höra andra prata om sina jobbiga pms symtom. det känns jättetrist att inse att jag förmodligen aldrig kommer ha normala menstruationer och att tänka tanken att det kanske aldrig blir så att jag och min sambo kan få barn vill jag inte ens tänka...

Precis så är det...åhhhhh jag blir faktiskt sotis på alla som går runt med magar i luften. Jag hoppas vår tur också kommer!
Men arg är jag också på skolundervisningen i Sverige och dessa ungdomsmottagning som aldrig gav en information. de sa " ja det är normalt att ha oregelbunden mens" och man får aldrig lära sig att man kan ha mens utan att det sker ägglossning. Många vet inte det och tack vare familjeliv har jag lärt mig en massa!

Känner också väldigt väl igen mig. Ibland när jag sitter och skriver om patienter som är gravida (jobbar som läkarsekreterare på en psykiatrisk mottagning) så bli jag jättearg och ledsen över att de minsan kan skaffa barn fast de mår som de mår men jag som är psykiskt frisk skall minsann inte kunna. Min sambo har också lätt för att förtränga att vi kämpar som vi gör men jag blir ledsen bara jag sätter foten utanför dörren och ser en gravid mage eller barnvagn.... livet är allt bra jobbigt ibland. Tur att vi är fler som känner lika så man inte böjar tro att man är ensam om det i alla fall.

Hej!
Japp, känner igen det.
Drogs i tre år med känslan av otillräcklighet, kände mig helt värdelös som inte kunde få barn.
Och när vi väl fick hjälp, så kom tanken på att jag var värdelös ändå för att jag inte fått barn på naturlig väg. Men där var maken ett bra stöd, han sa att det spelar ingen roll att vi får hjälp på traven, huvudsaken är att det blir ett barn och att det är mitt och hans.
Och det är ju så sant så sant...

Men under dessa år har jag fått stå ut med klumpiga kommentarer och utfrågningar. Jag har aldrig berättat för mer än mina föräldrar att vi gick igenom IVF.
Tyvärr är inte så många som inte gått igenom detta så förstående, de kunde komma med kommentarer som: -Vet ni hur man gör? och -Det är bara att ligga i för fullt!

Och att då berätta att man går igenom IVF för någon som inte vet hur påfrestande det är....ja, det ville jag skona mig från. Att dom skulle se på mig som någon slags offer som inte kunde få barn.

Numera får ingen veta hur vårt barn kom till, det vet bara mina närmsta och min bästa väninna.

Kram Jonna

Ja, visst svider det ordentligt och gör enormt ont när bekanta ringer och säger: jaha vi slutade med p-piller förra månaden och oj!! nu är vi gravida....och sen kom andra och i vissa fall 3:e barnet med samma lätthet.

Många gånger har man fått höra: när är det dax för er då, ska ni inte börja snart osv...och lika många (nästan) gånger har man förklarat att det är inte så lätt för alla, i alla fall inte för oss osv.
Det är då dom urbota dumma kommentarerna kommer, precis som ni skrivit: slappna bara av, om ni inte tänker så mycket på det, och bla bla bla.

Och förut fick det mig att börja gråta, det gjorde mig förbannad att folk kunde vara så plumpa och okänsliga. Att bara trampa på och inte känna läget....

Men jag har insett att såna tankar och känslor bara gör mig mer ledsen och gör tillvaron än mer jobbig.
Jag har insett att, har man aldrig varit med om en situation så kan man inte heller veta hur det känns att sitta i den.
Får man barn bara man ruskar på busken lite... så kan man inte förstå hur det är att månad efter månad gråta besviket när mensen kommer.

Däremot kan man som människa ha hyfs nog att tänka efter innan man häver ur sig dumma kommentarer....kan man tycka....men uppenbarligen inte.
Så såna människor har jag valt att inte umgås med, för det finns ju trots allt bekanta som när dom får höra vad man går igenom tänker efter och förstår, och det är ju dom som är värda att behålla.

Kram på er alla och visst är det väl tur att det här forumet finns!!!