2 lander i forhallandet

Hej! Nu blir jag jattenyfiken pa din situation och hur ni gor/hanterar det - du far valdigt garna beratta mer!

Hmm. Ja, din situation ar ju lite annorlunda eftersom han har barn, det ar ju forstaligt. Min sambo sager att forst och framst sa vill han inte garna flytta till ett annat land. Han har familj och bra jobb har och har lixom aldrig varit sarskilt mycket for "aventyr". Han har aldrig rest mer an pa semestrar (vilket han visserligen alskar). Han ar valdigt for att vi ska aka valdigt ofta till Sverige, etc, men flytta.. Det han gatt med pa gor han da for min skull (jag tror visserligen att han skulle digga Stockholm om han gav det en chans), men i sadana fall sker det som sagt inte forren om nagra ar och da bara om han far ett jobb med en lon som motsvarar vad han har har. Sa ingenting ar sakert. Jag blev sa himla forvanad nar han forst (for typ 3.5 ar sedan!) sa att han inte ville - tankte att han skulle gora vad som helst for oss och kande mig jattebesviken. Tankte att hur mycket alskar han mig da, etc.. men jag kanner ju att han alskar mig sa det har val inte med det att gora. Detta ar sa himla svart. Han tycker att vi traffades ju har och blev forvanad over att jag tyckte att jag kunde krava Sverige - typ "alskar du Sverige mer an mig, da?" Sa han lixom vander pa det enligt mig. Jag forsoker acceptera situationen eftersom att leva utan honom var hemskt, jag har ju flyttat tillbaka hit vilket var mitt val.. Men det gnager i mig ibland. Tank ifall det alltid blir England.. Och aven om han akte till Sverige sa kanske han inte skulle trivas! Och da far man ju vara beredd pa att aka tillbaka igen.. Hur gor folk??

Hej allihopa!

Tack sa himla mycket for era berattelser och rad - det betyder hur mycket som helst att hora hur andra hanterade det har.

Jag gar inte runt och ar olycklig, utan det ar mer nar jag verkligen funderar pa framtiden som jag kan kanna mig lixom orolig. Jag tanker att vi har hallit ihop sa lange nu (7 ar!) sa nagot beslut maste tas - och lamna honom vill jag inte! Men det kanns som om detta ar varldens storsta beslut! Sa lange vi ar tillsammans sa kanske jag klarar av att bo har och vara lycklig, men - om jag forestaller mig att jag t.ex gifte mig och skaffade barn har med honom och sedan, efter nagra ar, det inte fungerade, da skulle jag ju verkligen ha problem! Och i arlighetens namn sa hor jag om folk som skiljer sig och gor slut dagarna i anda, sa det ar ju inget ovanligt! Fast man tror att det ska halla hela livet.. Man kan da inte bara ta barna fran sin pappa och flytta, sa jag skulle fa bo kvar har pa egen hand for barnens skull och da kanske jag skulle bli olycklig.. Sadana tankar kan fa mig att kanna mig smatt hysterisk ibland. Vi diskuterar ofta huskop, giftermal och barn (vilket han ar valdigt ivrig att skaffa, han har ju fatt vanta lite langre an han tankt sig om man sager sa..), det har lixom borjat "dra ihop sig". Darfor kanns detta beslut sa avgorande for mig just nu.

Fortsatt skriva, det hjalper att hora att detta problem inte ar sa ovanligt som man tror!

Tack for valdigt stodjande och uppmuntrande ord, Maria, kandes som du verkligen har ratt i detta med att man ska satsa. Och nar du skrev "det ordnar sig alltid", sa log jag - for jag hoppas verkligen att det ar sa det ar har i livet.

Nim - jag bor ocksa precis utanfor London, och jobbar vid London Bridge! Va trevligt, jag gillar verkligen att sa manga svenskar bor har, det hjalper mig massor. Jag har en del fragor till dig, hoppas det ar ok (strunta i o svara om du inte vill!!)!

Hur lange har du bott har? Ni har barn skriver du, hur funkar det i London? Tips om bra/daliga saker att forbereda sig pa? Hur starkt kanner din man att han vill till OZ? Hur hanterar ni det?

Hej!

Nim, detta med dagis, att det ar sa dyrt - hur far ni det att ga ihop? Och aktiviteterna, ar det nagot man maste ga med i foreningar, etc, for o hitta, eller berattar barnmorskorna om sant? Du far hemskt garna beratta mer! Och svenska mammagrupper - finns det sana ocksa?

Sedan om detta med OZ.. Eftersom ni nu bor i ett tredje land blir det svart att lixom saga "nu ar det nog din tur att prova mitt" - ni ar ju redan bada utomlands. Du hade ju bott i OZ, var det dar ni traffades? Eftersom din man vet sa sakert att han inte trivs sa ar ju det ett starkt argument - o andra sidan ar ju OZ sa valdigt langt borta! Om det lag runt hornet skulle jag sjalv garna bo dar, har hort att det ar hur vackert som helst. Du har ratt i att nagon kommer att fa bo i sitt "2:a" vals land. Men vem? Vem har mer ratt att krava sitt land, sa himla svart. Och detta med att bli bitter kan ju verkligen vara pafrestande for ett forhallande.

Jag kanner att det betyder mycket for mig att min sambo i alla fall gatt med pa att soka jobb i Sverige, och far han napp sa skulle vi flytta och ge det i alla fall ung. 3 ar. Gillar han det inte efter den tiden sa skulle man val fa aka tillbaka till England igen - men da har han i alla fall provat!

O andra sidan gar ju det att diskuter ocksa, varfor skulle vi aka tillbaka bara for att han foredrar England? Mina asikter da? Jag foredrar ju Sverige? Vem har "ratt att vinna"? Da tanker jag att vi traffades ju i England da jag redan bodde dar, sa kanske blir det avgorande pa nagot satt. Men da var jag ju 19 ar! Trodde ju inte precis att jag tog nagot livsavgorande beslut i den aldern! Typiskt att kvinnan forsoker kompromissa kan jag kanna.. Detta med att soka jobb i Sverige ar han dessutom inte bredd att gora forren om 4-5 ar, och han vill da inte ga ner i lon.. Sa vet inte hur latt det kommer o bli, lonerna i London ar ju ratt bra.. och utan jobb flyttar han inte! Vilket jag visserligen kan halla med om ar ett "ok" krav, vi behover ju pengar! Men han kan ju inte Svenska heller, sa det skulle fa bli ett engelsprakigt jobb vilket begransar annu mer. Nu jobbar han inom IT sa jag hoppas att det inte ar helt omojligt.. Han forsokte lara sig Svenska, gick en kurs pa 3 manader nar vi forst traffades. Forst var han hur positiv som helst och trodde typ att efter den kursen skulle han vara flytande ;) Men sedan upptackte han att det var valdigt svart och efter det har han blivit lite "avtand", han trodde det skulle vara lattare. Han haller med om att han ska lara sig, men han tror att det kommer o ta lang tid. Att dessutom fa till en svenska som ar bra nog for arbetsmarknaden ar nog nast intill omojligt om man inte bor i Sverige - moment 22.

Annars forsoker han stotta mina Svenska behov sa gott han kan med resor till Sverige, firande av Svenska hogtider, etc. A det betyder ju massor. Nu blev detta langt.. Nar jag kommer in pa det har amnet har jag svart att sluta!

Hej Helena!

Det later som om du har en valdigt lyckad situation, dar du och din partner bada trivs i varandras lander, kan spraken, etc. Verkligen underbart.

Jag kanner att min sambo aldrig skulle lova nagot som han sedan skulle backa pa, sa jag ar inte orolig for att han gor nagot for "husfriden", da skulle vi aldrig gatt igenom krisen nar jag flyttade till Sverige sjalv.

Nar det galler hans karriar sa betyder den valdigt mycket for honom. Om han "stepped down" fran att ha varit 'pa topp' sa skulle han inte vara lycklig - det ar darfor han ar man om att forklara detta med lonen for mig. Sedan far man ju tanka pa skatt (som visserligen ar hogre i Sverige!!), barnomsorg (som minsann ar mycket billigare i Sverige..), etc nar man varderar en lon. Men om hans ansvarsomrade var lika stort fast lonen lite mindre sa skulle inte det vara ett problem - om vi inte var tvungna att "sanka standarden" pa hur vi lever. Det ar ju just detta, han jobbar sa hart for han vill ju ha barnen, huset, bilen, semestrar, etc. Jag tyckte ett tag att han skulle slappa allt sant och bara fokusera pa vad jag ville - aka till Sverige - och det var da han tankte att vi nog har olika mal i livet, for dessa saker ar, om man ska vara realistisk, valdigt viktiga och han jobbar sa hart for sin "drom". Man vill ju att bada ar lyckliga. Sedan har han ju hela familjen har och mycket vanner och detta ar svart for honom att lamna ocksa - jag hade ju redan gjort detta av "fri vilja' innan jag traffade honom. Dessutom, om vi nu akte till Sverige nagon gang, sa ar det ju aldrig sakert att han skulle trivas - och da skulle vi ju fa flytta tillbaka, sa att leva ett liv i England ar nog nagot jag skulle fa forbereda mig pa hur vi an gor. Du hade ju tur dar, att din kille faktiskt trivs i Sverige - vad skulle du gjort om han inte gjorde det?
Har en kompis som traffade sin (davarande) Irlandska pojkvan i Sverige, men efter 5 ar sa vantrivdes han sa mycket att han ville flytta tillbaka till Irland och aldrig mer ville han bo i Sverige, det visste han sakert. Hon fick da bestamma hur mycket hon var beredd att offra, och hon flyttade med honom vetande att Sverige aldrig skulle bli ett alternativ igen. Sedan holl ju inte det, men hon bor nu i England! Min tanke med den historian ar att man alltid maste vara beredd pa att han inte gillar landet och vad gor man da? Om nu nagon verkligen inte trivs i den andras land? Om bada ar lika envisa sa ar forhallandet da dodsdomt.
Om min sambo fick "ge upp" for mycket som han helt klart sager att han inte vill ge upp sa ar nog chansen att han, om han ens da provade, skulle vantrivas ordentligt, och oroa sig for karriar, vad han gett upp, etc. Det skulle lixom inte vara samma man. Jag tror att om han var helnojd t.ex med jobbet (som ar valdigt viktigt for honom) sa skulle det var storre chans att han trivs, etc. Dessa fragor ar svara for vem har ratt att saga till den andre vad han/hon borde ge upp.

Det kanske ar annorlunda om man ar i ett tredje land nar man traffas, eller om man ar i samma alder, yngre (sa att man "hinner prova grejor och andra sig"), etc. Eller om man helt enkelt verkligen diggar att aka till andra lander och kanner sig ok med att lamna, etc.

Helena - Jag vill bara tillagga att jag sjalvklart ar glad for att hora dina reflektioner, verkligen! Det ar bar att fa bolla lite med hur andra ser pa saken och jag uppskattar det!

Och bara en till liten fraga - kunde din man Svenska flytande innan ni flyttat till Sverige?

Hej igen!

Ja, jag och sambon har nog diskuterat alla mojliga fragor i detalj vid detta laget - har ju haft 7 ar pa oss nu. Nar det galler barn, och att ha dom har i England, sa ar det ju mycket dyrare med dagis, etc. Men jag kanar skapligt och han kanar mycket bra, sa ingen av oss skulle sluta jobba (efter mammaledigheten som ar ung. 6 manader - pappan far bara typ 2 veckor har), men jag skulle nog ga ner till deltid. Detta ar dock inte nodvandigtvis ett maste, for jag kan dribbla latt med mina arbetstider och skulle nog kunna stanna kvar som heltidsanstalld om jag verkligen ville. Att just jag gar ner later val typiskt, men vi har diskuterat detta och han har fragat hur jag kanner om det - hade jag kanat mest sa hade han fatt ga ner i tid, sa det ser ju ut som "fallan", dar den som kanar minst (kvinnan) "offrar sig". Men, jag kanner att om en av oss ska ga ner sa gor jag garna det, jag skaffar ju barn for att jag vill ha dom och vill spendera tid med dom. Men jag skulle aldrig i mitt liv sluta arbeta, vilket min sambo vet och fullt accepterar/uppmuntrar. Jag vill dessutom garna vidareutbilda mig vid nagot tillfalle som skulle ta ung. 2 ar, och da skulle vi ju ha det mycket samra ekonomiskt ett tag, men aterigen tycker min sambo att det ar toppen och stottar mig helt i att jag vill utvecklas arbetsmassigt. Han ar verkligen inte gammaldags i sadana har fragor - men vill ju samtidigt att vi som familj ska ha det sa bra som mojligt ekonomiskt (vilket ocksa ar ett plus for Sverigeresor och sommarstugor ;).

I hemmet gor han mer an jag gor, vi spenderar val ung. 90% av alla ledig tid tillsammans och jag ar retsamt sedd som lite "messy". Han alskar att laga mat, stadar ofta, ar mycket mer ordningsam an jag. Om vi hade barn ar jag ganska overtygad om att han skulle dra mer an sitt lass - detta ar nagot han verkligen ser fram emot (han ar dessutom morgonpigg, vilket jag inte ar..). Jag vet inte om aldern kanske spelar stor roll, han ar ju 36 nu.

Hur som helst, nu blev det varsta utlaggningen om "hur bra min sambo ar", och det var ju verkligen inte meningen!! Ville nog bara kompensera for att jag har beskrivit honom som nagot karriarhysterisk.

Hej lexa!

Hmmm. Tankte pa berattelsen om din kompis och Italienaren. Det var ju min forsta reaktion nar han forst sa att han inte ville flytta (for snart 4 ar sedan! Vad tiden gar..) att da kan han inte vara sa kar i mig egentligen.. Maste ju erkanna att jag sjalv nog skulle flyttat om jag var riktigt kar - skulle t.ex ha flyttat for honom, tror jag, om vi bodde i Sverige. Men vi ar otroligt olika, och jag har pratat med min sambo om detta som bedyrar att sa ar inte fallet. Att han inte vill flytta har inget o gora med hans kanslor for mig - men o andra sidan, vad skulle han annars saga? Ibland kanner jag fortfarande ett kryp av olust nar jag tanker i dom banorna, inte roligt alls.

Nu puffar jag lite har..