2 lander i forhallandet

hej har samma problem som du liten annan historia bara. Vi är bosatt i Holland "för tillfället" hoppas jag  men vill inget hellre än att flytta hem till sverige igen.

Hej! Nu blir jag jattenyfiken pa din situation och hur ni gor/hanterar det - du far valdigt garna beratta mer!

Ja kan börja med att säga att min sambo är väldigt förstående. Men han har två barn här och därför vill han inte flytta, vilket jag absolut förstår. Men jag försöker hitta utvägar som att flytta om några år när barna blivit myndig. Men han vet inte om han vill det heller. Men jag ska hitta en lösning har jag bestämmt mig för. kanske kan vi spåna på några tillsammans?

Hmm. Ja, din situation ar ju lite annorlunda eftersom han har barn, det ar ju forstaligt. Min sambo sager att forst och framst sa vill han inte garna flytta till ett annat land. Han har familj och bra jobb har och har lixom aldrig varit sarskilt mycket for "aventyr". Han har aldrig rest mer an pa semestrar (vilket han visserligen alskar). Han ar valdigt for att vi ska aka valdigt ofta till Sverige, etc, men flytta.. Det han gatt med pa gor han da for min skull (jag tror visserligen att han skulle digga Stockholm om han gav det en chans), men i sadana fall sker det som sagt inte forren om nagra ar och da bara om han far ett jobb med en lon som motsvarar vad han har har. Sa ingenting ar sakert. Jag blev sa himla forvanad nar han forst (for typ 3.5 ar sedan!) sa att han inte ville - tankte att han skulle gora vad som helst for oss och kande mig jattebesviken. Tankte att hur mycket alskar han mig da, etc.. men jag kanner ju att han alskar mig sa det har val inte med det att gora. Detta ar sa himla svart. Han tycker att vi traffades ju har och blev forvanad over att jag tyckte att jag kunde krava Sverige - typ "alskar du Sverige mer an mig, da?" Sa han lixom vander pa det enligt mig. Jag forsoker acceptera situationen eftersom att leva utan honom var hemskt, jag har ju flyttat tillbaka hit vilket var mitt val.. Men det gnager i mig ibland. Tank ifall det alltid blir England.. Och aven om han akte till Sverige sa kanske han inte skulle trivas! Och da far man ju vara beredd pa att aka tillbaka igen.. Hur gor folk??

Hur vore det om ni skaffade sommarhus i Sverige?

Da skulle du kaenna att ni faktiskt har en fast punkt i Sverige o att ni aker dit ofta.

Din kille skulle fa smak pa Sverige lite langsammare. Vem vet vart det leder.

Om/Nar ni far barn kanske du ar mammaledig o kan aka oftare.

Att flyga t Sverige ar ju billigt. O sommarhus lkan ni fa f nagra hundratusen kr max (beroende pa var).

Gloemde saega att vi har 4 lander i vart forhallande.... Jag svensk, min make fr australien men han bodde halva sin uppvaxt i Grekland o vi bor i England! Dessutom har vi forresten ocksa bott i USA ett ar.

Jag tror om man ar ett par att man maste gora det baesta f forhallandet o forsoka se allt ur familjens perspektiv. Vi bodde 5 ar i Sverige o vi insag att vi som familj skulle trivas battre i ett engelsksprakigt land (da min make var dalig pa att laera sig svenska o acceptera skyhoega skatter o han inte gynnades pa sitt jobb eftersom han raknades som utlanning...). Nar min make fick jobberbjudande i England o barnen inte hade borjat skolan annu, sa kaendes det raett att flytta. Naturligtvis fick jag forsaka mkt i termaer om ex jobbmojligheter, svenska traditioner etc MEn man maste goera det som blir bast f familjen i helhet. Jag trivs bra har o har lyckats behalla mitt universitetsjobb i Sverige. Familjen trivs aven om vi kanner oss innerst inne som foreigners....

hej Rolls,
jag ar svensk och min make ar fran sydafrika fast vi traffades i england och har bott har i 3 ar nu. vi har en liten pa vag (om 2 veckor!) och aven om langtan att flytta hem funnits dar hela tiden sa blev den saaaa mycket starkare nar jag blev gravid. det ar ju det med att ge sina barn basta mojliga uppvaxt och denna lilla o ar ju lite val trang och fororenad for min smak... men samtidigt tanker jag att det kanske bara ar jag som forestaller mig att allt skulle vara sa mycket battre i sverige. det fanns ju en anledning att jag flyttade hit i forsta taget :S

Min man alskar sverige och kan tanka sig att bo dar men vi vet bada att det ar karriars-sjalvmord for honom att lamna England och sen ar det ju det dar med svenskan. sa vi har gjort en kompromiss och kommer stanna har i nagra ar till for att flytta innan det blir skol-dags (de borjar ju sa sabla tidigt har)- bli det till sverige eller nagot annat land. Dessutom sa kande jag for forsta gangen har om dagen hur jag faktiskt trivs har och att vara gravid i England ar kalas- har fatt battre bemotande av barnmorskor och service an manga av mina svenska vanner i Sverige.

Sa jag forstar hur du kanner, suget finns alltid dar och jag kan se de stora skogarna framfor mig och langta efter den svenska effektiviteten... men som Kathen sager, man far tanka pa vad som ar bast for ens lilla familj forst. men om ni nu tanker pa att skaffa barn sa ar det nog bast att ni reder upp allt innan for man andrar installning och prioriteter nar man vet att det kommer ett nytt litet liv till varlden.

Rolls- jag vet precis hur du kanner dig! Vi hade ocksa en 5ars kris, eller kanske var det en 6 ars:) men vi tog oss igenom den och nu har vi snart varit tillsammans i 10 ar, gifta i tva ar, och har en liten pa vag i Mars-08. "Krisen" var precis som du beskrev, jag visste inte om jag kunde tillbringa hela mitt liv i usa, det kandes som at jag skulle ge upp for mycket. Jag hade precis blivit klar med min bachelors utbildning, men visste anda inte vad jag ville gora. Det kandes verkligen orattvist att jag behovde ge upp sa mycket for vart forhallande, han behovde ju inte ge upp nagot alls tyckte jag. Jag kande att jag saknade Sverige o dess trygghet, min familj o vanner, den svenska sommaren osv osv. Det varade kanske i 6 manader, men sen sokte jag in pa graduate school o kom in pa larar linjen. I samband med allt detta sa insag jag hur mycket jag verkligen alskar att bo har i USA, och hur fruktansvart det skulle vara om vi inte var tillsammans. For mig var det verkligen nagot jag var tvungen att hitta inom mig, en slags ro som gjorde att jag kunde fortsatta starkare an nagonsin. Jag kanner inte alls pa samma satt langre med att jag ger upp sa mycket, for det ar ju inte det lattaste for min man att veta att jag kan "sticka" vilken sekund som helst i princip. O vare gang jag aker till sverige sa lamnar jag ju honom bakom mig. Det ar inte sa latt for dom heller. Sa dom ger ju upp mycket ocksa pa ett satt. Nu skulle jag aldrig kunna krava av min man att vi ska flytta till Sverige. Jag vet inte ens om jag tycker det vore det basta for oss och vart barn. Jag tycker om hur mangkulturellt det ar har, trots att jag ar fran stockholm sa kanner jag att det finns sa mycket mer har for oss. visst, det ar mycket jag saknar med Sverige, absolut! Jag svar varje gang jag fastnar i den amerikanske byrakratin, eller varje gang vi betalar nagon for att fixa nat pa huset och dom inte verkar ha nagon sorts arbetsmoral. Men jag ser det som att jag kan erbjuda mina barn sa himla mycket mer i och med att vi blir varlds medborgare pa ett helt annat satt har. Sverige finns alltid kvar. Och eftersom jag ar larare sa kommer vi kunna tillbringa somrarna i Sverige, och forhoppningsvis kunna kopa oss ett sommarhus dar. Min man alskar Sverige, men ar nog inte oppen for att flytta dit i dagslaget, men vet vet hur det blir i framtiden. Men jag tror att for att kunna ga vidare helt och hallet, sa maste du finna den dar i ron i kroppen, och inte hanga upp dig pa hur mycket du har offrat osv. Sjalvklart om du saknar Sverige sa mycket att det blir olidligt sa kanske det ar orattvist mot ert forhallande att stanna kvar i England. Men jag ar overtygad om att bara man oppnar upp sig jalv lite och tillater sig sjalv att se det goda med det landet man lever i nu, och att Sverige kanske inte skulle ge dig samma lycka som ditt liv tillsammans med din sambo skulle gora, sa kan du nog ga vidare pa ett helt annat satt. Sen ar det ju inte helt fel att det ar sa otroligt billigt, och gar sa fort att aka till Sverige for er heller!

Jag vet inte riktigt hur det har paverkar dig dagligen, men for mig var det nagot jag kom over och nar jag fattade det beslutet, att jag faktiskt ar villig att leva hela mitt liv i USA sa flot allt pa pa ett helt annat satt. Vi fick ett mycket battre forhallande och all oro och osakerhet forsvann.

Lycka till med allt, och du ar absolut inte ensam i att kanna som du gor! De flesta av oss har nog gatt igenom nagot liknande.

Hej allihopa!

Tack sa himla mycket for era berattelser och rad - det betyder hur mycket som helst att hora hur andra hanterade det har.

Jag gar inte runt och ar olycklig, utan det ar mer nar jag verkligen funderar pa framtiden som jag kan kanna mig lixom orolig. Jag tanker att vi har hallit ihop sa lange nu (7 ar!) sa nagot beslut maste tas - och lamna honom vill jag inte! Men det kanns som om detta ar varldens storsta beslut! Sa lange vi ar tillsammans sa kanske jag klarar av att bo har och vara lycklig, men - om jag forestaller mig att jag t.ex gifte mig och skaffade barn har med honom och sedan, efter nagra ar, det inte fungerade, da skulle jag ju verkligen ha problem! Och i arlighetens namn sa hor jag om folk som skiljer sig och gor slut dagarna i anda, sa det ar ju inget ovanligt! Fast man tror att det ska halla hela livet.. Man kan da inte bara ta barna fran sin pappa och flytta, sa jag skulle fa bo kvar har pa egen hand for barnens skull och da kanske jag skulle bli olycklig.. Sadana tankar kan fa mig att kanna mig smatt hysterisk ibland. Vi diskuterar ofta huskop, giftermal och barn (vilket han ar valdigt ivrig att skaffa, han har ju fatt vanta lite langre an han tankt sig om man sager sa..), det har lixom borjat "dra ihop sig". Darfor kanns detta beslut sa avgorande for mig just nu.

Rolls- jag vet precis vad du menar, men samtidigt sa tror jag att om ni valjer att gifta er och skaffa barn sa kommer din fokus vara totalt annorlunda an vad den ar nu. DEt ar sakert varre for dom som blir med barn utan att vara i ett seriost forhallande kanske, eller ett daligt forhallande, da ar det nog jobbigare nar man val star dar, ensam med barnen, och kanner sig skyldig att stanna i landet. Men om ni gor varandra lyckliga nu, aven om det inte alltid forblir sa sa tror jag att du kommer att vara en annan manniska som foralder. Sant dar ordnar sig! Vill du spendera ditt liv med den har mannen, da fixar man sant har! Sa tanker jag iallafall:) Man far ta den sorgen nar dne kommer, men idag, nu, imorrn, sa vill du ju vara lycklig men just honom. Satsa allt pa ert forhallande sa ska du se att han vagar gora det ocksa. Jag tror dom haller tillbaka ganska mycket for dom vet inte hur mycket du ar villig att ge. Det ar ett valdigt osakert forhallande for dom med!