2 lander i forhallandet

Rolls- jag vet precis hur du kanner dig! Vi hade ocksa en 5ars kris, eller kanske var det en 6 ars:) men vi tog oss igenom den och nu har vi snart varit tillsammans i 10 ar, gifta i tva ar, och har en liten pa vag i Mars-08. "Krisen" var precis som du beskrev, jag visste inte om jag kunde tillbringa hela mitt liv i usa, det kandes som at jag skulle ge upp for mycket. Jag hade precis blivit klar med min bachelors utbildning, men visste anda inte vad jag ville gora. Det kandes verkligen orattvist att jag behovde ge upp sa mycket for vart forhallande, han behovde ju inte ge upp nagot alls tyckte jag. Jag kande att jag saknade Sverige o dess trygghet, min familj o vanner, den svenska sommaren osv osv. Det varade kanske i 6 manader, men sen sokte jag in pa graduate school o kom in pa larar linjen. I samband med allt detta sa insag jag hur mycket jag verkligen alskar att bo har i USA, och hur fruktansvart det skulle vara om vi inte var tillsammans. For mig var det verkligen nagot jag var tvungen att hitta inom mig, en slags ro som gjorde att jag kunde fortsatta starkare an nagonsin. Jag kanner inte alls pa samma satt langre med att jag ger upp sa mycket, for det ar ju inte det lattaste for min man att veta att jag kan "sticka" vilken sekund som helst i princip. O vare gang jag aker till sverige sa lamnar jag ju honom bakom mig. Det ar inte sa latt for dom heller. Sa dom ger ju upp mycket ocksa pa ett satt. Nu skulle jag aldrig kunna krava av min man att vi ska flytta till Sverige. Jag vet inte ens om jag tycker det vore det basta for oss och vart barn. Jag tycker om hur mangkulturellt det ar har, trots att jag ar fran stockholm sa kanner jag att det finns sa mycket mer har for oss. visst, det ar mycket jag saknar med Sverige, absolut! Jag svar varje gang jag fastnar i den amerikanske byrakratin, eller varje gang vi betalar nagon for att fixa nat pa huset och dom inte verkar ha nagon sorts arbetsmoral. Men jag ser det som att jag kan erbjuda mina barn sa himla mycket mer i och med att vi blir varlds medborgare pa ett helt annat satt har. Sverige finns alltid kvar. Och eftersom jag ar larare sa kommer vi kunna tillbringa somrarna i Sverige, och forhoppningsvis kunna kopa oss ett sommarhus dar. Min man alskar Sverige, men ar nog inte oppen for att flytta dit i dagslaget, men vet vet hur det blir i framtiden. Men jag tror att for att kunna ga vidare helt och hallet, sa maste du finna den dar i ron i kroppen, och inte hanga upp dig pa hur mycket du har offrat osv. Sjalvklart om du saknar Sverige sa mycket att det blir olidligt sa kanske det ar orattvist mot ert forhallande att stanna kvar i England. Men jag ar overtygad om att bara man oppnar upp sig jalv lite och tillater sig sjalv att se det goda med det landet man lever i nu, och att Sverige kanske inte skulle ge dig samma lycka som ditt liv tillsammans med din sambo skulle gora, sa kan du nog ga vidare pa ett helt annat satt. Sen ar det ju inte helt fel att det ar sa otroligt billigt, och gar sa fort att aka till Sverige for er heller!

Jag vet inte riktigt hur det har paverkar dig dagligen, men for mig var det nagot jag kom over och nar jag fattade det beslutet, att jag faktiskt ar villig att leva hela mitt liv i USA sa flot allt pa pa ett helt annat satt. Vi fick ett mycket battre forhallande och all oro och osakerhet forsvann.

Lycka till med allt, och du ar absolut inte ensam i att kanna som du gor! De flesta av oss har nog gatt igenom nagot liknande.

Rolls- jag vet precis vad du menar, men samtidigt sa tror jag att om ni valjer att gifta er och skaffa barn sa kommer din fokus vara totalt annorlunda an vad den ar nu. DEt ar sakert varre for dom som blir med barn utan att vara i ett seriost forhallande kanske, eller ett daligt forhallande, da ar det nog jobbigare nar man val star dar, ensam med barnen, och kanner sig skyldig att stanna i landet. Men om ni gor varandra lyckliga nu, aven om det inte alltid forblir sa sa tror jag att du kommer att vara en annan manniska som foralder. Sant dar ordnar sig! Vill du spendera ditt liv med den har mannen, da fixar man sant har! Sa tanker jag iallafall:) Man far ta den sorgen nar dne kommer, men idag, nu, imorrn, sa vill du ju vara lycklig men just honom. Satsa allt pa ert forhallande sa ska du se att han vagar gora det ocksa. Jag tror dom haller tillbaka ganska mycket for dom vet inte hur mycket du ar villig att ge. Det ar ett valdigt osakert forhallande for dom med!

Rolls- det ar roligt att sta pa den har "sidan" och ge rad faktiskt:) Jag kanner ju sa val igen mig i det du kanner! Ja, man maste ju faktiskt leva i nuet, och sa lange du kan gora det sa kommer allt ordna sig, sen vad det innebar far tiden utvisa! Inte trodde jag att jag skulle sitta har 10 ar efter min au-pair tid, men en bebbe sparkandes i magen, men en hel varld ifran min familj. Men nu skapar jag min egen gren pa familjetradet o vilket haftigt lev jag kommer kunna erbjuda mitt barn! Som Nim skrev sa kanner jag att NY har sa extremt mycket att erbjuda barnfamiljer. Visst, tunnelbanan o buss ar verkligen inte barnvanliga har, men det finns sa mycket aktiviteter och sa stort kulturellt utbud har. Sen finns ju svenska mammors "maggrupper" och barn grupper, svenska kyrkan..ja, sant som gor att man liksom alskar att vara svensk i utlandet, mer an svensk i sverige. Man har det basta av tva varldar!

Happy thanksgiving tankte jag saga, men insag ju att ni e ju i England. Tur att man ar svensk da, jag vet inte hur manga amerikaner som har fragat hur min familj firar thanksgiving:) ehhh...ja, vad sager man:) haha