Behöver jag vara orolig för min son "matvraket"?
Min son är 1,5år och har alltid varit ett matvrak. Jag är inte rädd för att han ska bli tjock, men känner mig ändå orolig, har han något fel på mättnadskänslan? Eller vad?
Sedan 4 månaders ålder när Hektor började äta puré har köket ofta varit en plats som är jobbig att vara på. Köket betyder mat för honom. Att gå in där betydde en förtvivlat skrikande bebis som ville ha mat, nästan oavsett när han fick mat eller bröstmjölk senast. Det som fanns att göra vad att se till att vistas i köket inte bara när det vankades mat. Men när Hektor blev äldre började matlagning vara en signal på att han behövde mat DIREKT! Det går aldrig att laga mat i lugn och ro.
En metod vi försökt med är att låta honom vara ledsen när vi lagar mat. Han får helt enkelt lära sig att det kan ta lång tid innan maten är färdiglagad. Är man två hemma går det förstås att avleda Hektor med lek eller annat. Den här metoden orkar vi inte med, det blir skrik lääänge.
Den andra metoden som vi använder oss av nu är väl egentligen inte bra heller. Att ge lite "förrätt", såsom gurkstavar, morot eller paprika, låter ju mysigt. Då kan han få sitta och knapra i lugn och ro... nej han skulle nog kunna få i sig nästan en hel gurka, slafs slafs så var den borta, en kille som tillslut är mätt innan maten är klar.
Problemet nu när Hektor börjat på dagis är frukosten. Hemma får han en liten frukost. Vi har provat med lite havreringar att knapra på, men han vill ha samma frukost som mamma pappa. På dagis, en halvtimme senare är det dags för frukost. Igår hade han ätit tre stora portioner gröt och smörgås till.
Hektor 1,5 år, äter ibland mer än mig. Jag känner mig orolig. Är det någon som har samma problem? Är det ett problem?
)Jag tror att om barn får in en vettig måltidsordning med vettiga livsmedelsval redan när de är så små kommer det inte att bli några större problem när de är stora, även om de är matfriska. 