Depression=lathet??

Har han fått någon medicin? Ofta kan deprimerade ju komma igång ganska snabbt med hjälp av antidepressiv medicinering...

Men om det är så att man känner att man inte klarar av att leva med någon som är deprimerad tills denne är frisk, och det kan ta flera år. då får man nog tänka om angående sin livssituation, antingen gå isär, eller bli särbos och se hur det utvecklar sig.

För som tidigare skrivet så funkar det inte som att säga till någon att ryca upp sig, det är som att be nån med brutet ben att springa maraton. Det går bara inte.

som han nu själv säger att han ska börja jobba o allt ska bli som vanligt från måndag, bara för att jag blev ledsen förut, det e ju inte alls så jag menar. jag vill att han ska ta det långsamt att vardagslivet ska fungera för honom innan jobbet men för han e det oftast allt eller inget o självklart misslyckas det varje gång..

sen gör det ju inget bättre att hans föräldrar tjatar på honom att jag o tösen kommer lämna honom om han inte skärper sig snart, fast hur hårt det än låter och hur lite han än behöver höra det så e det ju faktiskt sant. JAG orkar inte!!

jag vet att ni har rätt!! precis så e det ju faktiskt: ingen med brutet ben kan springa maraton!! men jag e så förbannat rädd bara, det var inte så här jag planerade mitt liv. dessutom var han min allra bästa vän innan vi blev ett par.. i måånga år!! så det känns liksom som om jag sviker honom o lämnar honom åt sitt öde!! han säger själv att utan mig så hade han nog druckit VÄLDIGT mycket vid detta laget! Fan oxå!!

han äter antidepressiva, har bytt fyra ggr men dessa han äter nu ger minst biverkningar, han vet nog inte själv om dom fungerar

De är ju tyvärr vanligt att man får mycke skuldkännslor för man inte "klarar av något alls" och inte orkar, känner sej värdelös osv. Då är de inte så svårt att ta till sprit, eller få seriösa självmordstankar.

De är inte lätt att handskas med sjuka människor, speciellt inte om man aldrig varit där själv. Jag har varit där och att få höra att man ska skärpa sej gör allt sååå mycke tyngre. Men har oxå varit på andra sidan och försökt stötta nära med samma/liknande sjukdommar och de är väldigt frusterande.

Om han inte själv känner att de går frammåt och att han långsamt tar sej ur detta själv, bör han skaffa hjälp.

Men var människa har först och främst hand om sig själv, om du känner att du inte orkar med detta just nu så måste du sätta det och ditt barn först.
Deprimerade människor har oxå en förmåga att plantera dåligt samvete hos andra, detta vet jag då jag själv varit i en djup deprission under flera år, är dock frisk nu och kan se klart på saker och ting som jag verkligen inte kunde då.
Din kille kanske oxå även om han inte tror det nu må bättre av en paus, en tid som han får bara för sig själv för att jobba med sig själv. Då slipper han kraven från dig och det kan lätta upp situationen samtidigt som du slipper alla krav i hemmet.
Det är inte lätt att vara ihop med någon som är deprimerad då man oftast är ensam fast i ett förhållande, oftast då är det lättast att bara vara ensam.

oj vad kl blev mycket!! ska gå o lägga mig nu. vill bara tacka er alla för era inlägg, att få skriva av sig o att få höra andras åsikter/tankar känns alltid lite bättre för stunden

Tror oxå att om du känner att de är VÄLDIGT jobbigt, att du inte kan ge något stöd och blir sur osv. Då är de nog bättre med en paus från varandra. De är bättre att "lämna" någon än att stanna kvar och göra saken värre för båda. De hade jag tyckt iaf, även om de är svårt att se klart när man är "där nere" själv.

lycka till

Det brukar ju inte heller vara så lätt att "bara gå tillbaka till jobbet på måndag". När jag skulle komma igång för att komma ur min depression började jag jobba 2 timmar om dagen och det kändes okej. När jag vid ett tillfälle skulle jobba 4 timmar en dag, var jag fysiskt utmattad när jag kom hem och orkade knappt gå upp ur soffan på hela eftermiddagen och kvällen.
Man ska heller inte dricka alkohol om man äter antidepressiv medicin.

Dessutom så kan den deprimerade SJÄLV kanske inte skilja det från lathet... Alla har inte full självinsikt.

"Ryck upp dig" funkar inte.

Jag tror det effektivaste sättet att stötta (om man har kraften) är att försöka bistå med nån slags rytm, vardag. Kanske väcka på morgonen. Be dem gå i säng på kvällen. Se till så man får lite dagsljus, bra mat, får röra på sig. Inte isolera sig.