Min son hatar "bögar"

Nej, jag vet att han inte fått detta av mig. Jag har nämligen två andra barn som INTE har en sån åsikt om bögar. Både jag och de två andra barnen brukar säga åt honom när han kommer med sina åsikter. Vi säger att det inte är något fel med och att vem som helst kan bli det. Jag har aldrig sagt något negativt om bögar. Jag tror snarare att det bottnar i vissa saker som hände i hans gamla klass, som var helt förfärlig. Han kom bla hem efter en incident där och var jätte ledsen. En kille i klassen hade retat honom och hans kompir för att de var bögar med varandra och att de "knullade" med varandra. Hans fröken tog även upp det med mig och sa att hon förstod att han kände sig kränkt av den handlingen. Denna pojke som tidigare kallat honom för bög har även kallat fröken för hora mm. Så han har genom den här pojken fått en negativ bild på det hela och fått bilden att det är något fult. Precis som i många andra fall tvingar jag inte på mina barn mina åsikter. Jag tror tex på Gud och när mina barn har frågat mig om Gud finns har jag bara svarat att Jag tror att han finns men att många tror olika. Vissa tror inte alls att något händer efter döden mm. Mina barn tror inte på Gud och då säger jag bara att man får tro som man själv vill. Och jag tycker inte illa om bögar, men liksom de flesta kristna, anser jag väl bara att det beror på något hormonellt eller även i vissa fall (dock långt ifrån alla) pga dominerande föräldrar eller dåligt förhållande med motsatta könet under barndomen mm. Jag har en lesbisk vän som vet hur jag fungerar. Hon skulle aldrig påstå att jag påverkar mina barn på denna synpunkt. Och visst, jag har min åsikt men om något av mina barn skulle bli homosexuellt skulle jag till 100% stödja honom/henne. Man måste få ha synpunkter och åsikter utan att bli påhoppad. Många av er missade poängen med min fråga och skrev om allt annat än själva frågan. Lite tråkigt. Respekt handlar ju även om att respektera att människor har andra åsikter än en själv.

Jo, jag har hafy allvarliga samtal med min son. Hans äldre syskon försvarar då de homosexuella, liksom jag, och säger att det kan verka konstigt för oss som inte är det men att de inte rår för det. Alla är vi olika och vissa blir/är homosexuella. Det är allas rätt att vara den de är och den de vill vara. Man måste inte hålla med alla och tycka likadant men man bör alltid respektera andra för den de är och aldrig särbehandla andra. Det finns alla sorters människor och alla är vi unika på vårat sätt. Jag har min åsikt, som jag faktiskt behåller för mig själv. Inte ens min sambo vet vad jag tycker i den här frågan då jag anser att man lika gärna kan vara tyst om man inte har något gott att säga. Jag har tom gått så långt i mina försök att tala min son till rätta att jag sagt att det inte är något fel med att vara "bög", att vem som helst kan bli det och att tom han kanske en dag upptäcker att han är homosexuell. Skulle något av mina barn bli det skulle jag inte ha några som helst problem med att acceptera deras partner, som skulle vara lika välkommen på middagar som vem som helst. Tycker väl att det är onormolt i det att det går mot naturens stilla gång. Sen, som många homosexualitetmotståndare verkar fokusera på, nämligen sexualitetn mellan två av samma kön, det är bara banalt. Folk glömmer att det finns så mycket mer. Stark kärlek. Såg en dokumentär om George Michael som mestadels handlade om hans karriär, men även om hans känslor för hans tex första djupa kärlek för en brasilianare. Väldigt känsloladdat. Jag känner mycket sympati för homosexuella och många av de påhopp de även i nuläget råkar ut för. Någon sa att all kärlek är fin. Jag håller till viss del med. Gällande normal kärlek. Vissa menar att det inte finns något onormalt men det gör det visst. Pedofiler som påstår sig älska vissa barn som de förgriper sig på, kärlek där känslorna tar över och visar sig i besatthet, kontrollbehov, misshandel... listan kan egentligen göras lång. Homosexualitet finns INTE med på den listan. Vad är normalt/onormalt? Folk gillar inte ordet normalt men är det normalt att kolla på porrfilmer med sina föräldrar? Är det normalt att gång på gång vara otrogen? Är det normalt att spela bort alla sina pengar och skuldsätta sig? Är det normalt att pga sin religösa tro inte tillåta en blodtransfusion för sitt eget barns överlevnad? Är det normalt att inte ringa socialtjänsten när man vet att ett barn far illa? Normalt är nog kanske fel ord. Folk har olika åsikter när det kommer till moraliska dilemman. Man tvekar, man har en känsla, man har en åsikt och handlar därefter. Vårt sociala och kulturella arv spelar en stor del i våra åsikter. Ska homosexuella få gifta sig och skaffa barn, är en ofta förekommande fråga i Sverige. I Portugal röstade de nyligen om ifall kvinnan ska få ha rätt till abort. En självklarhet för oss svenskar. Mm, många blandade åsikter och personliga svar. Visst är det underbart att varje människa är så unik!

Som sagt, har aldrig sagt något negativt om homos. Anser att alla får vara som de vill. Vill inte påverka mina barn vare sig politiskt, religiöst eller i andra frågor. Det enda jag försöker påverka är deras attityd: det är ok att tycka och tro vad man vill, men det är aldrig ok att kränla andra människor pga av deras val, situation, ställning mm. Ett exempel: jag tror på Gud, har INTE låtit döpa mina barn då jag anser att det beslutet sa komma från dem själva i så fall. Dessutom lägger jag inte fram min tro som den absoluta sanningen utan har förklarat att det finns många olika tro-sätt och att många inte ens tror på Gud och ett liv efter döden. De får själva välja vad de vill tro och ingen av dem tror som jag, och det är helt ok. Min son har blivit retad mycket för just bög av en viss kille i klassen vid ett flertal ggr. Då har jag bara tröstat honom med att om han nu var bög så vore det inget fel med det och att han vet bäst själv om han är det eller inte. Dessutom har jag haft både bögar och lesbiska vänner hemma på fika och inte gjort någon hemlighet av det. Det här problemet har bara funnits i typ tre veckor och aldrig med mina äldre barn. Vissa av er verar ju tro att jag matar dem med negativ info, men efter 4 års studier i psykologi vet jag alltför väl till onsevenserna att tala negativt om den andra föräldern och en massa andra saker framför barn. Så ointelligent är jag inte. Bara en kvinna med många kristna värderingar.

jag är en person som har lätt att stå för mina åsikter. Jag har bra självförtroende och har många argument för mina åsikter. Men det finns ju alltid argument för eller emot vissa ämnen. När det gäller min son så är en av anledningarna till att jag INTE uttrycker min åsikt att jag ser homosexualitet som "normalt" (tyvärr finns det inget annat ord) att jag alltid har haft en öppen dialog med mina barn om olia saker de undrat över. Skulle det senare visa sig att han, eller något av de andra barnen, är homosexuell så vill jag att de ska känna sig trygga i att komma till mig och prata om det. Jag tror däremot inte som vissa kristna att det är något man kan bli "frisk" från (så vet jag att vissa kristna tror). Jag tror väl bara helt enkelt att man föds så. Vad det sen beror på, vet jag inte. Kanske hormoner, kanske inte. Det jag vet är att det inte är för intet som det finns kvinnor och män. Enbart en man kan befrukta en kvinna och endast en kvinna kan bli befruktad, så det verkar ju som om det på något sätt är meningen att en man och en kvinna ska vara intima med varandra. Så ur ett biologist perspektiv är ju den heterosexuella läggningen den normala. Kan man sen inte få känslor för motsatt kön eller om man bara känner attraktion och blir förälskad i människor av samma kön så tycker jag att de har rätt att leva lyckliga med varandra. En tjejkompis till mig var med en kille. Han blev sen tillsammans med en kille och jag har bara gratulerat honom till att han är stark nog att vara den han är (han har barn sen en tidigare relation med en kvinna, så det lär ju vara extra svårt för honom). Han och hans pojkvän är verkligen så himla fina ihop, de passar super bra ihop. Som jag tidigare nämnt, men som väldigt få av er har uppfattat, jag har inget emot sexuella. Det är ungefär som man brukar, eller bör säga till busiga barn: Jag älskar dig, men jag tycker inte om det du gjorde. Eller även: Det är ok att bli arg, ledsen osv, men det är inte ok att säga eller göra vad som helst. Sina känslor rår man aldrig över, men de bottnar oftast i någonting.

Jag tror faktiskt att Gud har en plan för att jorden inte skall överbefolkas. Därför inträffar bla naturkatastrofer mm. Sen har jag en Gudstro som siljer sig något från många kriskna personers tro. Religioner brukar fokusera på att man måste döpa sig, gå till kyrkan och leva efter sin kyrkas sk regler (Jehovas Vittnen fokuserar mycket på dörrknackning, mormoner dricker inte alkohol, de flesta tror på sex inom äktenskapets ramar och de flesta är emot abort tex). Jag tror däremot att det absolut viktigaste är att vara en så fin och bra människa som möjligt och att det är det Gud ser till. Nu har naturen kanske inte tänkt sig att homosexuella skall vara tillsammans som jag ser det, men de kan vara bra mycket bättre och finare individer än många som tex lever strikt efter kyrkans regler (varierande från kyrka till kyrka) eller som lever efter samhällets sk normer (ett svenssonliv där allt ser så fint ut utifrån). Det jag hatar är folk som dömer andra och jag stör mig på de troende som inte tar budskapet "Dömen icke, ty varmed den dom I dömen skolen ock I bliva dömda". Lika viktigt! Jag tycker att många saker är fel men jag dömer inte personen utan försöker att tänka att det alltid finns en anledning eller förklaring bakom varje människas handling. Vore man i samma sits själv skulle man säkerligen ha större förståelse. Lyckligtvis har min son inte sagt något negativt om bögar nå mer. Hoppas det håller i sig!

Håller med dig anonym. Det sägs att alla har rätt till sin åsikt samt yttrandefrihet, men det stämmer inte jämt. Har man en lite annourlunda livsfilosofi eller gudstro blir man kritiserad för sina åsikter. Jag förstår inte varför så många gärna går till attack mot folk som inte har samma åsikt som en själv. Jag vet inte hur många som i den här frågan har kritiserat MIG i den här frågan, bara för att jag har den åsikt jag har. Den ena säger att det är klart att han tycker så om du öppet tycker att homosexualitet är onormalt. De som uttryckt sig på det viset har tydligen bara slarvläst mina inlägg. Visst, man ska stå för det man tycker men man ska inte påverka andra. Allra minst barn som är så pass formbara och som bevisat ofta lever som vi lever. Därför anser jag att det inte alltid är så viktigt att säga vad man tycker i alla frågor utan mer fokusera på vad som är väsentligt i livet: respekt och kärlek. Observera att även om man tycker att et beteende är fel så betyder ju inte det att man dömer ut människan i fråga. En del homosexuella, och heterosexuella verkar tro att man ser ner på dem pga deras sexuella läggning men då missar de liksom vad man egentligen menar. Samhället accepterar mer och mer och många gånger är det bra, men ibland undrar jag hur långt det kommer att gå. Är det verkligen rätt att tex lägga ner så mycket energi på att förstå varför en pedofil blev pedofil? Bör man inte lägga ner mer av den energin på att ta hand om offren i stället? Nej, numera tycker "vi" synd om dem som måste ha haft en så traumatisk barndom och säkerligen själva blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Jag håller med... till viss del. Men kan pedofiler bli "normala"? Vad händer den dag de kanske inser vad de faktiskt ha gjort?