Minnesluckor m.m.

Jag har läst att man kan få såna där minnesluckor av stress.
Vet inte om det är så, men det var också några här på FL som diskuterade det.
Isf är stressen du bör gör nåt åt. Du ska inte behöva gå runt o må såhär Kram till dig

Det är ju väl känt att depressioner ofta innebär kognitiva svårigheter, det vill säga nedsatt koncentration, inlärning, minne och så vidare.

Jo jag tror också det beror på det... men vad ska man göra?

Jag har varit drabbad av både depression och utbrändhet och det tar tid innan minnet blir som det ska.

Jag är "frisk" idag och mina problem började 2002...men jag har fortfarande problem med minnet.

Vissa situationer kan bli väldigt stressiga på jobbet och det blir ju knappast bättre. Men jag anser mig inte så sjuk så jag behöver vara sjukskriven.

Ja, det är stressen, det är din kropp som säger ifrån och du måste sluta nu! Vad du gör är farligt i det långa loppet och du måste lära dig att hantera stressen och att sakta ner. Vad som är viktigt för dig nu är att få återhämta dig. KAn du sätta dig ner och prioritera? Vad är viktigast att du lägger krut på? Kan du be de i din närhet om hjälp? Får du tid att vila dagligen/på helgen/semester? Hur har du det med sömnen? Sömn är det viktigaste sättet för vår kropp och hjärna att återhämta sig.

Du behöver struktur och vara snäll mot dig själv, du har för många krav på dig själv. PRata med dina närmsta och försök ta bort allting som inte är helt nödvändigt just nu.

Jag hoppas att du kan få hjälp och stöd av någon oxå. Jag läser på SU och vet att mår man dåligt så kan man vända sig någonstans dit, så hör med din utbildning, det finns säkert någon instans dit du kan vända dig för att prata med någon.

Kram till dig!

Jag har svårt att sova och när jag sover drömmer jag mardrömmar...
Jag vet att det är farligt att hålla som jag gör men jag vet verkligen inte vad jag ska välja bort! Helgerna är nästan värst för det är då jag måste hinna med allt jag inte hinner på vardagarna... Den här helgen jobbade jag fredag kväll och lördag dag, sen skulle jag träffa två vänner, sen åka till min pojkvän, sova där och sen åka med dem (min pojkvän och hans barn) till min mamma på söndag för att hälsa på hennes kattungar och sen plugga. Nu blev det inte så för under veckan ringde min lillebror (som är 12 och som jag inte träffat sen september) och frågade om jag kunde hälsa på dem på söndan. Dessutom kom jag på att jag skulle skriva (andrahands)kontrakt på min nya lägenhet på söndagen så jag fick skippa mina vänner och även min pojkvän på lördagen för att kunna plugga då istället, men jag kunde inte sova mellan fredag och lördag så jag sov bort hela kvällen efter jobbet på lördan, åkte till min pojkvän idag och satt och pluggade och umgicks med dem i pauserna, sen åkte jag och skrev kontrakt och sen åkte jag till min pappa och hälsade på och nu är jag hemma igen och pratar med en av de vänner jag skulle ha träffat. Förklarat läget och hon förstår, vilket såklart är skönt men jag vill ju träffa mina vänner också, vill inte skära ner på det och i dagsläget träffar jag dem bara kanske varannan vecka...

Har tänkt en del idag. Tror mkt av min stress kommer från det jag känner att jag måste och borde göra men inte hinner, och att många (alla) som vill träffas alltid tar för givet att jag ska komma till dem. Har bestämt mig för att när jag flyttat (nästa vecka) så får de som vill träffa mig ta sig till mig istället för att jag ska flänga runt på spårvagnar och bussar för att ta mig till dem.

Bra! Det funkar att säga nej oxå, vet du. Och att ställa krav på andra.
Försök att begränsa dina umgängeskvällar till en eller två per vecka. Då vet du att då får du slappna av och umgås. De andra kvällarna behöver du inte tänka på att träffa någon.

Hur kan du hinna med det du vill? Kan du göra en prioriteringslista med vad som är viktigast? Kan du sedan försöka göra en plan om när du ska göra dessa saker så att de inte glider in i varandra? När du är ledig måste du få vara ledig. När du pluggar eller jobbar så gör du det. Det låter som om du försöker göra allt på en gång just nu: göra allt samtidigt, träffa alla samtidigt, göra allt du vill och måste samtidigt. Det går ju inte. Har själv lidit väldigt mycket av den sk "bråttomsjukan" vilket ofta leder till att man blir mer ineffektiv och hinner mycket mindre.

Jag tror du har hittat svaret själv. Försök att göra så istället och se vad som händer.

Det låter som en bra idé med två umgängeskvälllar. Tror jag någonstans lever kvar i hur det var för några år sen när man kunde träffas lite när som helst eftersom man bara hade skolan att tänka på. Sen har jag väl lite dåligt samvete för att vänner faktikst inte ligger så högt på prioriteringslistan längre, det är roligt att träffas och umgås men det är en massa andra saker som känns viktigare, skola, jobb, familj...

TS jag hade det som dig, och det ledde till att jag blev sjukskriven för att jag inte kunde fungera alls mer. Inget närminne, minnesluckor, kroppen agerade själv trots att hjärnan tänkte en annan. Kunde inte tala ordentligt, eller förstå osv.. Har satt mig själv i farliga situationer pga mina symptom, jag är som en dement tant som inte vet vad hon gör.

Sakta ner tempot! NU! Innan det är försent!!! Och gå till läkaren och kolla upp så att det inte är några brister som orsakar det. Man ska inte bara ta för givet att det är stress..