Adoptera sitt bonusbarn?

Om Biopappan inte godkänner adotionen, så vänta tills barnet är 18 år och kan besluta om den saken själv.

Hej
Vad trevligt för eran son!

Har forskat lite i detta för något år sedan för att min flickas pappa är död. Det som får oss att tveka är att man även bryter alla juridiska band med de biologiska far/morföräldrarna. Då tex ärver inte barnet sina biologiska utan de "nya" mor/farföräldrrna. Det kanske inte har så stor betydelse. Men vår tjejs biologiska farföräldrar skulle nog bli ledsna, vilket vi tycker är onödigt.
Orsaken till att vi ville att min sambo skulle adoptera är att jag inte vill att mina barn ska bo på olika håll om jag/vi dör! Är inte säker på att sambon skulle få vårdnaden om jag dog.
Min största mardröm är att Tove hamnar hos sina farföräldrar och Anton å bebisen i magen hos deras farföräldrar. Det skulle betyda att de typ aldrig skulle få träffas....
Hoppas det går bra för er!!
kramelikram

Kontakta advokat och låt advokaten sköta det juridiska.
Ni måste vara gifta för att ena ska kunna adoptera.
Biologiska föräldern får säga sitt men har inget "veto". Rätten är den som dömer.

Anonym NR: 2782626 :

Helt så enkelt är det tydligen inte. Min bonuspappa har tänkt adoptera mig och min lillebror pga ekonomiska skäl (min mamma och min bonuspappa har ett gemensamt barn tillsammans, och om han inte adopterar så blir det besvärligt med framtida arv, han vill alltså att hans tillgångar ska delas på oss tre, inte att allt ska gå till mitt yngsta syskon), och vad vi har fått höra så måste man ha den biologiska förälderns samtycke, även om barnet är över 18.

Anonym NR: 2788504:

Man behöver inte ha biologiska föräldrars samtycke om man är över 18 år. Då är man myndig och bestämer själv. Ett tips är annars att gå in på www.rixlex.se. Där kan man läsa i lagboken och i Föräldrabalken 4 kap så står vilkar lagar som gäller för adoption.

Om din bonuspappa kommer att adoptera dig pga ekonomiska skäl, så hoppas jag att du är medveten om att du aldrig kan kräva den sk laglotten från din biologiska far dvs du kan ej ärva honom. Utan din bonuspappa blir juridiskt sett din biologiska far.

Angel74: Är du säker på att föräldern saknar "vetorätt"? Föräldrabalken säger att det krävs.

5 a § Den som inte har fyllt arton år får ej adopteras utan
föräldrarnas samtycke.
(rixlex.riksdagen.se/htbin/thw%7BOOHTML%7D=SFST_DOK&%24%7BSNHTML%7D=SFSR_ERR&%24%7BBASE%7D=SFST&BET=1949%3A381&%24%7BTRIPSHOW%7D=format%3DTHW)

Anonym 2788504: Jag kan inte tolka ovanstående som annat än att föräldrarnas samtycke inte krävs för den som är över 18 år. Förstår att er styvpappa vill att ni ska ärva lika, men i väntan på ev adoption kan han testamentera till er. Jämnt mellan er kan han bara testamentera om ert halvsyskon godkänner det, men med hälften av arvslotten kan han göra vad han vill, d v s ni kan få 25% vardera och syskonet 50 med ett testamente. Även ni kan testamentera; i annat fall ärver ju er /biologiske/ pappa eller hans släktingar hälften av era ev tillgångar om det skulle hända er något.

Den bilogiska föräldern måste visst godkänna adoptionen. Man kan inte ta ett barn från en förälder bara så där.

Om en förälder har ensam vårdnad. Så ska den andra föräldern få säga sitt men rätten dömer utifrån fakta som finns. Det blir svårare men det går. Så har vår advokat berättat och han har som sagt dömt i sådana mål. Om däremot båda föräldrarna har vårdnaden så är det en annan sak. Det handlar inte om att "ta ett barn från någon"
Utan som sagt om en förälder har vårdnaden och haft så hela tiden och barnet aldrig sett den andra föräldern. Givetvis är det bäst att ha samtycke av den biologiska föräldern

Anonym NR: 2788504 här.

PoC: jag är fullt medveten om det, och bandet till min biologiska pappa finns inte, han har inte varit någon pappa, varken för mig eller min lillebror. Plus att jag vet att det enda pappa har är skulder (om vi nu ska tänka materialistiskt), så något arv går vi inte miste om. Min bonuspappa tog oss till sig som sina barn på en gång, och han har funnits där när pappa har struntat i oss.

Åsa: Jag tror att han har gjort det redan; 50 till min lillasyster och 25 till mig och brorsan. Men det är bara en temporär lösning. Det är lite svårt än så länge att få min lillasysters samtycke, hon är bara 10, så hon förstår ju inte riktigt vad det rör sig om =)

Men tillbaka till ämnet: några av mina föräldrars bekanta skulle adoptera sitt fosterbarn, och fastän mamman var alkoholist/narkoman sen många år och absolut inte lämplig som förälder, så var de ändå tvugna att få hennes samtyckte före de kunde adoptera fosterbarnet, fastän "barnet" var 18 vid det tillfället. Nu är jag ju ingen lagkunnig, så det kanske är andra regler när det gäller fosterbarn?

Hoppas att ingen misstycker att jag är anonym, men det här ÄR ett lite känsligt ämne för mig, plus att min biologiska far inte vet något om adoptionsplanerna än, och jag vill inte att han ska få veta det på omvägar.

Min pappa(som jag har levt med sedan 2 års ålder) ville adoptera mig när min mamma gick bort för 2 år sen. Jag var vid det tillfälle 34 år, men ändå så krävdes det att min biologiska far fick säga sitt, eller iaf blev meddelad om adoptionen.

Man kan adoptera bort ett barn mot en biologisk förälders vilja, det finns rättsfall som har gått till HD och ett överklagande från en pappa till europa domstolen, där han ville fastställa att sverige gjort fel som adopterat bort hans barn mot hans vilja,pappan förlorade. Han hade träffat sitt barn mycket sporadiskt, runt 1 gång varje år och skickat kort till barnet. Men rätten godkände adoptionen. Det är svårt men det går.. Eftersom det finns rättsfall inom ämnet så kan man om man vill ta fram dem och ge till sin advokat så får man mera kött på benen. Men detta förutsätter ju att den biologiska föräldern är näst intill, eller helt, frånvarande...

Aah, ytterligare en tråd som får mig förälskad!

Sicken fin TS, puss på dig.

Vad känner du för barnet? Är det en relation du förstår att fortsätta och värdera oavsett vad som händer mellan dig och föräldern? För det är väl ändå det en adoption handlar om, ingenting annat?

Jag har ett barn sedan tidigare, därefter har vi fått fyra (fem) barn tillsammans. Nu - en evighet senare - skall vi skiljas. Plötsligt, hos familjerådgivningen, säger min man att vi har fyra barn gemensamt. Jag blev väldigt paff. Vi - vi som förklarat en formell adoption som överflödigt juridiskt och formellt kring något som redan ändå var - det var en chock.

Min dotter ser honom som sin Pappa, har aldrig haft någon verklig kontakt med den biologiske, skrattar och säger "Men Pappiluven då.." Men det fattar jag väl, att det gör ont.

Så..vad jag säger är väl, rent juridiskt går det att lösa. Viktigare dock, att det här är ett barn du vill ha. Oavsett vad.

Det är endast i extrema fall ett barn kan adopteras utan bioförälderns samtycke. Att bioföräldern inte har vårdnad har inte så mycket med saken att göra, juridisk förälder är h*n ändå och det ska mycket särskilda omständigheter till för att h*n ska förlora föräldraskapet.

Den som vill adoptera sin partners barn måste vara gift med denna. Och för att adoptera måste man bli godkänd av familjerätten/socialförvaltningen, det gäller alltså inte bara internationell adoption t ex utan även anhörigadoption.