Allt så idylliskt???

Hear hear!

Du har så rätt, man kan älska sitt barn och ändå tycka att det är jobbigt, trist och otroligt påfrestande den första tiden. För att inte tala om att många känner sig ensamma, känslomässigt labila och ständigt gråtfärdiga. Man känner inte igen sig i sin kropp, det gör ont och läcker lite varstans ifrån.

Jag tyckte spädbarnstiden den första gången var vansinnigt jobbig, denna gången är det helt ok för jag visste vad jag hade att vänta.

kan det vara så att dom som pratar om det och skriver om det som idylliskt redan har passerat det där stadiumet och som bekant så sållar minnet bort allt det trista och dom minns bara dom bra bitarna....

Det är skit tufft, jätte jobbigt, kaosartat och frustrerande. Jag vill egentligen bara njuta av min bäbis men hela vardagen runt ikring ska ju också fungera och det gör den inte med sömnbrist, skrik och vyssjande. Jag får utbrott flera gånger om dag så här råder ingen idyll.

Håller med dej fullständigt. När mina barn var under 1 år tycker jag var den tuffaste tiden hittils och jag sa det också, jag skämdes inte för att tycka eller känna som jag gjorde..men jag fick både negativa och positiva kommentarer över hur jag kände..Jag tycker inte heller att jag kunde hjälpa att jag kände som jag gjorde..Visst var det underbart att ha två pojkar, men absolut inte så "idylliskt" som man hör och läser..

JO det vore bättre om alla ärligt sa hur de känner kring bebistiden. Därför gör jag det och hoppas att fler och fler blir modiga och vågar göra detsamma .

Jag håller med! Det är jobbigt med småbarn, riktigt jobbigt. Man får inte sova, har ont i brösten, gråtmild, kanske ont i underlivet efter förlossningen, man ska försöka anpassa sig till det faktum att man nu är förälder (eller flerbarnsförälder).

När jag fick mitt första barn var alla mammor mina hjältar. Jag var förundrad över hur duktiga alla var som dels hade genomgått en förlossning och sedan hur duktiga de var som fick vardagen att fungera när de blivit förälder. Nu när jag fått mitt andra barn är alla flerbarnsföräldrar mina hjältar! Hur får man vardagen att fungera när man har två barn eller fler?

Något som jag också funderat på liksom ni, är varför många inte erkänner hur jobbigt det är att inte få sova på nätterna, hur jobbigt det är när barnen skriker och man inte vet varför osv. Skäms man eller?

Jag tror att efter en tid, när man lärt sig lite mer om varandra så saknar man den där första tiden och önskar att den varit sådär rosenskimrande som den "ska" vara - då är det lätt att idealisera sin bild och gå runt och säga att "det är en fantastisk tid - ta vara på den", det handlar mest om att man själv önskar att man kunnat och hunnit njuta av den korta tiden - och att man hoppas att den nya familjen skall kunna njuta som man själv inte hann/kunde/orkade.....

känner lite så själv (och han är bara tre månader) men minns också att det var kaos trötthet trötthet trötthet kaos kaos i början och ändå kryper den där känslan på att det var sååå underbart sådär nu i efterhand... konstigt - man är kanske programmerad att glömma det jobbiga?

Jag vet inte varför folk inte berättar, jag försöker beskriva den första tiden så ärligt jag kan, jo, man är ju lycklig över sitt barn, men resten är inte så kul... min dotter är idag 2½ år gammal och vi har fortfarande saker vi jobbar på...

En del är väl att man ska vara så duktig och lyckad i vårt samhälle, att det finns inte riktigt plats för de mer realistiska historierna om att livet inte alltid är så roligt.

Läste i Göteborgsposten för inte så länge sedan att människor i min ålder (70-80-talisterna) försöker maximera sina liv, man ska vara lyckad på jobbet, ha många vänner och så vidare, och då ska man antagligen också ha ett idylliskt familjeliv. Det är bara svårt att få bilden att gå ihop i verkligheten.

Jag kanske har en annorlunda inställning än de flesta, men omställningen till att bli förälder tycker jag inte alls var jobbig. Jag var inställd på att det skulle bli annorlunda, att barnet skulle ta mycket tid etc etc. Jag kan helt ärligt säga att det var inte jobbigt med dottern. Fortfarande tycker jag inte hon är jobbig och då är ändå hon på väg in i trots nu.

Sonen har varit gnälligare och det har varit jobbigt, men inte så att jag är slutkörd på kvällarna, inte hinner det jag vill hinna, känner mig åsidosatt etc etc. Bara att jag blivit trött i öronen ibland. Att han har velat bli buren mer, sover sämre, äter sämre är ju bara som det är.

Jag har inte, varken under graviditet eller efter förlossning, någon gång sprungit runt i ett idylliskt lyckorus och bara varit i det blå. Men jag tycker inte det är jobbigt heller.

Det är som det är, varken mer eller mindre.

Nie - jag tror att man inte berättar för att när man är mitt uppe i det så orkar maninte tänka på att det är jobbigt - det är ju bara det. Man biter ihop och tänker att så här är det och det är bara att gilla läget. Alla andra pallar, så varför inte jag?
Sedan, efteråt, så minns man bara de fina stunderna + se mitt inlägg ovan

nyttigen - njut av att du verkar haft en så smärtfri och enkel omställning till föräldralivet och flerföräldrarlivet!! Grattis!

Jag var också beredd på en stor förändring, begränsningar av min frihet, vaknätter, trötthet, men det var på så många fler sätt som jag inte fattade förut, att jag inte hade någon egen tid, vår son sov bara i mycket korta intervaller de första 6 veckorna, 20 minuter i stöten eller mindre och däremellan ville han bara amma, och då fick jag extremt lite sömn, väldigt upphackad, och aldrig tid att duscha, gå på toa, äta utan att ha honom vid bröstet eller skrik. För mig var det mer än vad jag hade räknat med. Nu i efterhand inser jag att det var en kort period och att det är sååå mycket lättare nu än tidigare, men då, när jag var mitt uppe i det, så kändes det otroligt svårt, men det var inget jag skyltade så mycket med då. Jag förlorade dessutom 2 liter blod under förlossningen så jag var säkert rättså svag även efter det också vilket inte hjälpte såklart, och vår son fick en infektion så efter ett dygn hamnade vi på neonatalen med antibiotika - allt gick bra men jag mådde dåligt både av blodförlusten samt att jag inte kunde stå utan att det svartnade så jag kunde inte mer än amma, inte ta hand om mitt barn, det var verkligen en pärs att ta sig igenom!

Det är många där förlossning eller annat går lite annorlunda än man fått höra och man inte orkar med riktigt efteråt. Sedan är man ju hög på hormoner den första tiden, man behöver därför mindre sömn mm, men denna hormonpåverkan är olika hos olika människor, vissa har kanske en fysiologisk bättre förutsättning än andra att palla med.

Sedan är barn sååå olika, i min mammagrupp finns det något barn som sover nästan hela tiden och aldrig skriker, bara gurglar lite när den blir trött, några där barnet skriker hela kvällarna, någon där barnet inte sover alls på dagen, någon som ammar hela tiden.... olika barn - olika förutsättningar!

Jag försöker också att förbereda mina vänner som ska bli föräldrar snart på att det inte blir som folk säger - ser det lite som en mission!