Samsovning eller inte?

Jag samsov med min son tills han blev 4 månader, gick hur bra som hellst. Samsovningen berodde på att han vägrade sova ensam o bara gallskrek. Men det har aldrig varit några problem. Var orolig i början att jag skulle kunna lägga mig på honom eller nått. Men det har aldrig ens vart i närhetn av att hända. Om vi får ett till barn skulle jag gärna samsova igen.

Vi samsover ( dotter snart 3år och bebis 5 veckor). När dottern föddes så hade jag tänkt innan att ha henne i vår säng, kändes bäst så. Varför? Vet ej...instinkt kanske. Jag ammade sedan helt i nästan 7 månader, och hon åt väldigt ofta på natten. Att då flytta henne till egen säng var det inte tal om. Jag behövde all vila jag kunde få! Även om det blev halvsovandes med en ammade unge vid bröstet men bättre det än ingenting...Sedan blev hon kvar. Vi prövade faktsikt några gånger med egen säng, mest för att "alla" sa att man skulle ha det så ( i vårt rum) men hon sov alltid sämre då, och som en naturlig följ av det, även vi, så det blev alla i en säng till slut iaf. Sedan har vi tyckt att det varit väldigt mysigt också! Har även känts tryggt att kunna lägga en hand på henne och kolla så att hon andas...jag är lite smånojjig för sådant...

Min dotter har sovit i egen säng från första början, och sover allra bäst där. Kanske beror det på att hon låg på Neo första tiden och alltså vande sig vid att sova för sig själv?
Jag klagar inte för även jag sover bättre när jag får ligga själv. Men när hon vaknar på morgonen så hämtar jag in henne till oss så att vi får vårt morgonmys!

Jag samsover med barnet (4½mån.)när hon tvärvägrar att ligga själv. Annars så tycker jag att hon ska sova i sin säng, av den enkla anledningen att jag sover så förbaskat dåligt när hon ligger bredvid. Jag tror också att hon sover sämre med mig bredvid, men behovet av närhet är ju ibland större och då får vi offra lite nattsömn.

Vi har inte samsovit alls. Sonen har sovit bra själv från början och de få nätter vi sovit ihop har inte jag och min man sovit bra. Jag ligger och spänner mig och har oxå varit orolig att min man skall vända sig och hamna på honom. För oss har det här fungerat toppen. Han hade sin säng hos oss tills han var 8 månader tror jag. Nu är han snart 1,5 och sover i eget rum. Jag säger inte att något är rätt eller fel, men jag tycker att det låter som att andra föräldrar som samsovit mycket har svårt att få sina barn att sova själva.

Vi har samsovit med våra barn till ca 1½ års ålder. Har funkat super. Det är både mysigt och skönt att slippa upp på natten när nån vaknar eller ville amma el ha flaska.
Dottern fick en ny säng vid 1½ och det gick supersmidigt att byta. Hon ville det.
Sonen vägrade somna en dag i vår säng och gick in till sin säng - vi la honom där och han somna på 10 min utan skrik och panik och så lätt var det att sluta samsova!

Jag förespråkar det just från båda enkelhet (eller ja lathet när dom var nyfödda och ammade mycke på natten ) och för närhetens skull! Det är supermysigt att samsova och jag är glad att våra barn har varit samsovningsbara

Däremot tror jag inte att alla barn är likadana och vissa trivs bäst hos mamma och pappa och vissa sover bäst i egen säng. Där tycker jag att man får känna av barnet och köra den väg som barnet visar.

Jag mâste erkänna att jag är VÄLDIGT förvânad över alla som svarar att de samsover med sina barn... !!
Men nu när jag googlat lite pâ det här med samsovning sâ har jag läst att det är ett typiskt svenskt fenomen... Sâ dâ fick jag den förklaringen. Nu sâ fâr väl jag vara ensam om mina teorier om hur barn 'ska' tas om hand igen....

Jag tror varken på samsovning som metod eller på att barnet ska sova själ vom metod. Jag tror att man måste känna efter själv vad som fungerar. När vi kom hem från BB sov vår son i vår säng i ett par nätter med resultatet att han inte sov bra, att min man inte sov bra och att jag inte sov alls! Det var hemskt. Då lade vi sonen i spjälsängen som str vid fotändan på vår säng och plötsligt sov han i flera timmar i sträck! Det fungerade för oss och för andra vet jag att de sover uselt när de inte sover i samma säng!

Gör det som känns bäst! Det är bäst!!!

Vi adopterade vår flicka från Kina när hon var 13mån.
Efter att ha sovit själv så länge var hon inte ett dugg intresserad av samsovning. Hon stretade emot och ville till sin spjälsäng som hon älskade. Däremot ville hon att vi skulle ligga brevid henne och klappa henne på ryggen. Kan säga det tog ett par månade innan hon ville ligga hos oss överhuvudtaget. Däremot fick vi jättegärna bära henne. Vi lät det gå i hennes takt. Har man tillbringat långa stunder i sin spjälsäng är det inte konstigt att det blir en trygghet. Det var det enda hon kände till.