Samsovning eller inte?

Aktris spännande att höra om USA! Vet du ngt om hur man tänker i adoptionssamanhang där ang samsovning och anknytning?

USA ar ju sa valdigt annorlunda nar det kommer till adoption. Saker som ar tabu i Sverige anses helt normalt har. Som att adoptera for att man fick ett "kall" fran gud, vill gora nagot fint for ett fattigt barn osv. Har finns sa otroligt manga inhemska barn som vill bli adopterade vilket gor "adoptionskulturen" valdigt annorlunda.

Sjalvklart finns det aven manga barnlosa par som adopterar av samma sjal som i Sverige men da ar det vanligt att man far ett "nyfott" som inte har upplevt seperation pa samma satt darfor blir inte "anknytningen" sa valdigt annorlunda an om man skulle fa ett biobarn.

Meea - Jag googlade pâ sov-vanor hos barn pâ svenska och hittade resultat frân en internationell studie som visade att samsovning är betydligt vanligare i Sverige än i andra länder. Tror att USA lâg pâ andra plats...

Fru Hemlig - Min bästa väninna som har adopterat barn fick râdet frân en barnpsykolog att PRATA lugnande med barnet vid läggdags och under natten om barnet vaknar (hon dunkade ibland huvudet mot väggen, som vissa a-barn gör) - de uppmuntrades att berätta för barnet att att det nu är i trygghet, att mamma och pappa finns där 'för alltid' nu, osv. osv. Visserligen var barnet litet, men nâgon information gâr nog in i (o)medventandet mellan sömn och vakenhet... Men barnet skulle väl helst ligga kvar i sin egen säng... Det man eventuellt kan göra är ju att ställa in barnets säng i föräldrarnas sovrum de första veckorna - det tror jag att det är en hel del föräldrar som gör.

Liten frâga till alla er i Sverige som samsover: hur gör ni när ni gâr bort eller har främmande?? Vâra vänner med smâ barn brukar till exempel ha med sig en resesäng när de kommer och hälsar pâ hos oss och när det blir läggdags sâ fâr barnet helt enkelt lägga sig och sova pâ ett avskilt ställe i huset - i en säng som barnet är van vid. Om man har för vana att samsova kan jag tänka mig att det blir besvärligt att fâ barnet att sova själv..... eller? Hur klarar man att ha ett nâgorlunda vanligt liv, med barn, om man samsover??? Jag tänker t.ex pâ om man har gäster, om man gâr bort och vill att barnet kryper till kojs, osv.

Alltsâ - jag tror inte att folk är sämre med barn här än i Sverige, eller tvärtom, men jag tror att barnen här helt enkelt rättar sig efter föräldrarnas liv i stor utsträckning, medan jag ibland fâr en känsla av att det i Sverige är tvärtom....?

P.S. Tycker för övrigt oerhört synd om dessa barn i USA som blivit adopterade pga ett 'kall frân Gud' eller för att familjen ska göra en 'god gärning'. Ett par med sâdana tankar skulle aldrig fâ adoptera i Europa eftersom man vet hur barn kan mâ dâligt av att bli adopterade pga fel anledning....

En adoption är ingen välgörenhetsgärning!!!!!!

Intressant tråd!

Jag måste säga att jag inte har någon erfarenhet av samsovning. Jag har själv alltid sovit i egen säng och eget rum när jag var barn och aldrig sovit i mina föräldrars säng. Jag har egentligen först nu börjat fundera lite på samsovning när man läser på t.ex. FL.

Om man adopterar äldre barn så måste man kanske se lite till vad barnet är vant vid, funderar jag. Skulle ni t.ex. försöka med samsovning för en 5-åring? Eller skulle ni ställa in en säng i ert sovrum för barnet? Eller skulle ni ge barnet en egen säng i sitt eget rum utan att försöka samsova? Hur funkar det rent platsmässigt om man har två vuxna och två barn som sover i samma säng? Får man verkligen riktig nattvila?

Hoppas ni kan ge lite tips.

Utlandssvensk: jag tror att du blandat ihop begreppen lite? Samsovning betyder rent praktiskt att man sover tillsammans när både barn och föräldrar sover. Att man har samma nattsovplats. Det betyder däremot inte att barnet aldrig kan sova själv i sängen och att man precis alla timmar barnet sover sover tillsammans, så att alla måste marschera i säng klockan åtta på kvällen. Det håller jag med om skulle vara extremt opraktiskt!

För oss har det dock inneburit att vi alltid varit direkt i närheten av sonen när han sov i alla fall de första två åren. Det för att snabbt kunna lugna honom om han blev orolig, att han aldrig skulle hinna elda upp sig till skrik. Riktigt små barn lever så i nuet att de får panik så fort, och det ville vi inte utsätta honom för. Fast så hade vi resonerat även om vi inte sovit i samma säng nattetid också.

Cengelen: jag skulle definitivt ha försökt att samsova med en 5-åring också, i alla fall på sikt. Barn sover så stor del av tiden att man får massor med gratistankning av närhet och trygghet nattetid. När det gäller platsen så är det enkelt: stor säng! Vår säng är 2.40 bred och består av resårmadrasser direkt på golvet så att det inte heller finns någon farlig fallhöjd.

Tänk att det finns speciella ord för saker och ting som man har i sitt vardagliga liv, samsovning - har jag inte hört talas om tidigare. Men jag förstår ju vad det innebär och inom detta område kan det väl knappast finna rätt eller fel. Jo, rätt för mig och min familj men fel för en annan osv. Vi somnade vår dotter genom att lägga oss i våra sängar med välling och när hon somnat bära över henne till spjälsängen. Det fungerade för oss, men vem vet hur det blir med lillasyskonet? Kan barnet komma till ro, kan mamma eller pappa sova? Det måste vara det som styr hur man gör. Visst vaknade hon i sin spjälsäng och var ledsen någon gång men om jag (för det var ju mest jag som vaknade, fniss)inte blev upprörd och stressad blev hon heller inte det. Det fungerade men hade det inte gjort hade vi klart fått tänka på annat sätt. Sen tog det ibland fasligt lång tid att få henne att somna, men det är en helt annan sak.