Hur tröstar man nån som förlorat ett barn? Hur vill ni som förlorat barn få stöd?

Jag har en väninna som förlorade sitt barn.
Hon har i efterhand sagt att jag vart ett jättestort stöd för henne. Inte för jag vet vad jag gjorde mer än fanns där och lyssnade den dag hon ville berätta om allt (barnet dog i havandeskapsförgiftning v 29).
Vi har gått ihop till graven nu vid jul o lagt julblomma, hon blev jätteglad när jag kom över med den o frågade om vi skulle promenera dit. Jag tror inte man får glömma men samtidigt inte älta.
Jag hade jättejobbigt då vi var gravida samtidigt så jag kände mig nästan skyldig när min son föddes och inte hennes son fick leva.
Men hon har en jättedel i min sons liv o vi brukar prata o jämföra o fantisera om hennes barn o hur han skulle varit.

Jag är så ledsen för hennes skull men samtidigt så äär hon en mamma trots allt, en mamma som förlorat sitt första barn.

Fy vad svårt det var att skriva om det. Jag börjar ju gråta men hennes första ord hon sa till mig efter hon fött fram honom var; -Tänk **** nu är jag en mamma.. Min lilla gumma.
Nej jag tror inga ord räcker som tröst för henne, bara låta henne prata o ge henne mod att våga bli gravid igen o skaffa nummer 2